Añadir traducción en paralelo Imprimir Opciones de la página

Livets vanmakt

(4:1—7:29)

Därefter såg jag på allt förtryck som begås under solen:

Jag såg de förtrycktas tårar,
    och ingen tröstade dem,
förtryckarens våld mot dem,
    men ingen tröstade dem.
Jag prisade de döda, de som redan dött,
    lyckligare än de som lever,
de som fortfarande är kvar vid livet.
    Lyckligare än de båda är dock de
som inte blivit till och därför sluppit se
    allt det onda som görs under solen.

Sedan såg jag att all möda och prestation härstammar från människans avund mot en annan. Också detta är meningslöst och ett jagande efter vind.

Dåren lägger händerna i kors
    och förtär sig själv.
Det är bättre med en handfull ro
    än två händer fulla med möda och jagande efter vind.

Jag såg åter någonting meningslöst under solen:

En man som är alldeles ensam.
    Han har ingen son och ingen bror,
och ändå är det ingen ände på hans slit,
    inte heller får hans ögon nog av rikedomar.
”För vems skull bemödar jag mig och försakar det goda?”
    Även detta är meningslöst och ett ont arbete.

Två är bättre än en,
    för de får god lön för sin möda.
10 Om de faller, kan den ene hjälpa den andre upp igen.
    Men ve den ensamme som faller!
    Det finns ingen som hjälper honom upp.
11 Likaså, om två sover tillsammans värmer de varandra,
    men hur ska den ensamme hålla sig varm?
12 Den ensamme kan bli överfallen,
    men två kan stå emot.
Och en tredubbel tråd brister inte så lätt.

Jordisk makt varar inte för evigt

13 Det är bättre att vara en fattig men vis ung man, än att vara en gammal och dåraktig kung som inte längre har vett att låta varna sig. 14 Han steg från fängelset till kungatronen, fastän han var född fattig i sitt rike. 15 Jag såg att allt levande som vandrar under solen slöt sig till denne yngling, som nu skulle tillträda tronen. 16 Folket som han ledde var så talrikt att det inte går att beskriva det. Och ändå blev han inte till någon glädje för sina efterkommande. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.

Varning för förhastade löften

17 Tänk dig för när du träder in i Guds hus. Att gå dit för att lyssna är bättre än att offra som dårarna gör, för i sin okunnighet gör de det onda.

Ha inte för bråttom med att öppna munnen,
    och yttra dig inte förhastat om någonting inför Gud,
för Gud är i himlen och du på jorden.
    Låt alltså dina ord vara få.
Drömmar kommer av mycket arbete
    och dåraktigt tal av många ord.

När du har gett Gud ett löfte, så dröj då inte med att fullfölja det, för han har inget till övers för dårar. Håll det du lovat! Det är bättre att du inte lovar något, än att du lovar något som du sedan inte fullföljer. Låt inte din mun förleda dig till att synda, och säg inte till sändebudet[a] att det var ett misstag att lova något. Varför skulle Gud behöva bli vred för dina ord och förstöra vad du har gjort? Med många drömmar kommer meningslöshet och mångordighet. Frukta du Gud!

Rikedomens förgänglighet

Om du ser att en fattig förtrycks och att rätt och rättfärdighet åsidosätts i provinsen, bli inte förvånad. Varje tjänsteman övervakas ju av dem som är högre i rang, och dessa har i sin tur sina överordnade. Men det är till förmån för landet att det finns en kung som låter jorden brukas.[b]

Den som älskar pengar får aldrig nog,
    inte heller den som älskar rikedom.
Även detta är meningslöst.

10 Ju mer man får av det goda,
    desto fler blir det som tär på det.
Vad har då ägaren för glädje av rikedomen,
    förutom att få se den?

11 En arbetare sover gott,
    vare sig han har mycket eller lite att äta,
men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.

12 Jag har sett något ont och beklämmande under solen:

hopsparad rikedom blir till olycka för sin ägare.
13     Om hans egendom genom någon olycka går förlorad,
och om han har en son, får denne ingenting.
14     Lika naken som han föddes går han bort.
Inget av det som han med möda samlat ihop, kan han ta med sig.

15 Också detta är ont och beklämmande.

Som han kom ska han också gå bort.
    Vad får han för nytta av att bemöda sig med det som försvinner i vinden?
16 Hela sitt liv lever han i mörker och stor oro,
    sjukdom och bitterhet.

Livsglädje är en gåva av Gud

17 Jag har också insett att det är gott och skönt för människan att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sitt arbete som hon bemödar sig med under solen, så länge Gud låter henne leva, för det är hennes del. 18 Om Gud ger en människa rikedom och ägodelar och låter henne njuta av dem, ta dem till sig och glädja sig åt sin möda, är det en gåva från Gud. 19 Hon reflekterar inte ofta över sina levnadsdagar, eftersom Gud fyller hennes sinne med en djup glädje.

Hela livet är meningslöst

Jag har sett ett annat ont fenomen under solen, och det vilar tungt på människan: Det är när Gud ger någon rikedom, ägodelar och ära, så att han inte saknar något han önskar, men att Gud sedan inte låter honom njuta av det, utan det får en främling göra. Detta är meningslöst, bedrövligt och ont.

Om en man har hundra barn och får leva riktigt länge, men hur länge han än lever ändå inte kan njuta av det goda och inte ens får någon begravning, då säger jag att ett dödfött foster är lyckligare än den mannen. Meningslös var dess existens, det har gått in i mörkret och i mörkret höljs också dess namn. Även om det aldrig fått sett solen eller vetat om någonting, så har det mer ro än en sådan man. Och även om han lever tusen år två gånger om, men inte förmår glädjas över allt det goda han fått, så går väl alla slutligen till en och samma plats?

All den möda som människan gör sig är för hennes levebröd,
    och ändå blir hennes hunger aldrig tillfredsställd.
Vilken fördel har den vise framför dåren?
    Vad har den fattige för nytta av att veta
hur man ska hantera livet?
    Vad ögonen ser är bättre
än det man trånar efter.
    Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.

10 Allt som finns har redan sitt namn,
    och det är känt vad människan är.
Hon kan inte gå till rätta med den som är starkare än hon.
11     Ju fler ord, desto mer meningslöst – och till vilken nytta?

Notas al pie

  1. 5:5 Det är osäkert om det är Guds sändebud (ängel) som avses, eller en präst/tempeltjänare som övervakade att löftena infriades.
  2. 5:8 Grundtextens innebörd är oviss.

Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas under solen. Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns, som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares hand, och ingen fanns, som tröstade dem.

Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför de levande, som ännu leva;

Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under solen.

Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött.

Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och med jagande efter vind.

Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen:

mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig, varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom. Och för vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är? Också detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.

Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda.

10 Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom.

11 Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm?

12 Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.

13 Bättre är en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet.

14 Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde, fastän han var född i fattigdom inom den andres rike.

15 Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe;

16 det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i spetsen för. Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av honom. Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Predikaren, 5 Kapitlet Förhastade löften inför Gud. Fåfänglig undran; fåfänglig ävlan.

17 Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de äro oförståndiga och göra så vad ont är.

Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta förhasta sig med att uttala något ord inför Gud. Gud är ju i himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.

Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst har överflöd på ord.

När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria.

Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det.

Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar sina händers verk?

Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta.

Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda.

Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en konung som så styr, att marken bliver brukad.

Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav. Också detta är fåfänglighet.

10 När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem?

11 Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.

12 Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada.

13 Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav.

14 Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls intet som han kan taga med sig.

15 Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han så mödar sig -- för vind?

16 Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken grämelse har han, och plåga och förtret.

17 Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får.

18 Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en Guds gåva.

19 Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud förlänar glädje i hjärtat.

Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det,

när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga.

Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster.

Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn;

det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har bättre ro än han.

Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta något gott -- gå icke ändå alla till samma mål?

All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

Ty vad förmån har den vise framför dåren? Vad båtar det den fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med begäret. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

10 Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var vad en människa skulle bliva. Och hon kan icke gå till rätta med honom som är mäktigare än hon själv.

11 Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar fåfängligheten, vad förmån har man därav? 7:1. elektroniska utgåvan.

Kraften från Kristus verkar i den som är beroende av Gud

12 Jag måste skryta, om än till ingen nytta. Jag kommer nu till syner och sådant som Herren har uppenbarat. Jag vet en man[a], som lever i Kristus och som för fjorton år sedan rycktes ända upp till den tredje himlen. Om det skedde med eller utan kropp vet jag inte, men det vet Gud. Jag vet bara att denne man, om det nu var med eller utan kroppen det vet jag inte, men Gud vet det, blev i alla fall uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Den mannen skulle jag kunna skryta över, men jag avstår, förutom när det gäller min egen svaghet. Fast om jag ändå skulle få för mig att skryta över detta, så skulle jag inte vara från förståndet, för det är verkligen sant vad jag säger. Trots det föredrar jag att låta bli, för att ingen ska tro att jag är något märkvärdigt den dag han får se och höra mig.

Men för att jag inte ska bli högfärdig för dessa väldiga uppenbarelsers skull, har jag fått en tagg som sticker mig. Det är en ängel från Satan som slår mig, för att jag inte ska bli högfärdig.[b] Tre gånger har jag bett till Herren att den ska lämna mig ifred. Men Herren har svarat mig: ”Min nåd är allt du behöver. I svagheten fullkomnas nämligen kraften.” Därför vill jag hellre skryta över min svaghet, för att Kristus kraft ska bo i mig. 10 Jag är därför glad över svagheten, över förolämpningar, lidanden, förföljelser och svårigheter för Kristus skull. För när jag är svag, då är jag stark.

Paulus omsorg om korinthierna

11 Jag har varit som en dåre, ni har tvingat mig till det. Egentligen borde ni ha försvarat mig. Jag är ju inte på något vis underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag i mig själv inte är någonting. 12 När jag var hos er utförde jag på alla sätt det som kännetecknar en apostel, tecken, under och kraftgärningar. 13 På vilket sätt blev ni underlägsna andra församlingar, förutom att jag inte var någon börda för er? Förlåt mig den oförrätten!

14 Nu kommer jag snart till er för tredje gången, och inte heller nu vill jag bli någon börda för er. Det är er jag vill ha, och inte era ägodelar. Det är inte barnen som ska spara åt sina föräldrar, utan föräldrarna åt sina barn. 15 Jag är bara glad över att kunna offra allt och mig själv för er. Ska jag bli mindre älskad för att jag älskar er så mycket?

16 Hur som helst, jag har inte varit någon börda för er. Men kanske är jag så slug att jag ändå har lurat er! 17 Har jag utnyttjat er genom någon av dem jag skickade till er? 18 Jag bad Titus att resa till er och skickade med honom en annan troende man. Har Titus kanske utnyttjat er? Har vi inte handlat i samma anda och följt samma riktning?

19 Nu har ni kanske hela tiden tänkt att vi försvarar oss inför er. Men det är inför Gud vi talar, i Kristus, och allt vi gör, gör vi för er uppbyggelse, mina kära. 20 Jag är nämligen rädd för att jag ska finna er annorlunda än jag önskar, och att ni ska finna mig annorlunda än ni önskar. Jag är rädd att jag ska finna strider, avundsjuka och ilska, intriger, skvaller och förtal, högfärd och oenighet. 21 Jag är rädd att min Gud återigen ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag ska bli tvungen att sörja över dem som inte omvänt sig från den orenhet, den sexuella lössläppthet och de orgier som de utövat.

Notas al pie

  1. 12:2 Paulus talade om sig själv som en annan person, ett vanligt sätt bland grekiska talare att göra sig själv liten fast man egentligen menade tvärtom.
  2. 12:7 Bilden om taggen är tagen från 4 Mos 33:55, där fienderna till Israels folk liknas vid taggar och pikar. Ängeln (sändebudet, som ordet betyder) från Satan kan vara en av de falska apostlar Paulus talade om i 11:14-15, men det kan också enligt andra tolkningar stå för något hos Paulus själv som plågade honom, t.ex. en sjukdom.

12 Jag måste ytterligare berömma mig. Väl är sådant icke eljest nyttigt, men jag kommer nu till syner och uppenbarelser, som hava beskärts mig av Herren.

Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himmelen; huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det.

Ja, jag vet om denne man, att han -- huruvida det nu var i kroppslig måtto, eller om han var skild från sin kropp, det vet jag icke, Gud allena vet det --

jag vet om honom, att han blev uppryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala.

I fråga om den mannen vill jag berömma mig, men i fråga om mig själv vill jag icke berömma mig, om icke av min svaghet.

Visserligen skulle jag icke vara en dåre, om jag ville berömma mig själv, ty det vore sanning som jag då skulle tala; men likväl avhåller jag mig därifrån, för att ingen skall hava högre tankar om mig än skäligt är, efter vad han ser hos mig eller hör av mig.

Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag icke skall förhäva mig.

Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett till Herren.

Men Herren har sagt till mig; »Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.» Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig.

10 Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark.

11 Så har jag nu gjort mig till en dåre; I haven själva nödgat mig därtill. Jag hade ju bort få gott vitsord av eder; ty om jag än är ett intet, så har jag dock icke i något stycke stått tillbaka för dessa så övermåttan höga »apostlar».

12 De gärningar som äro en apostels kännemärken hava ock med all uthållighet blivit gjorda bland eder, genom tecken och under och kraftgärningar.

13 Och haven I väl i något stycke blivit tillbakasatta för de andra församlingarna? Dock, kanhända i det stycket, att jag för min del icke har legat eder till last? Den oförrätten mån I då förlåta mig.

14 Se, det är nu tredje gången som jag står redo att komma till eder. Och jag skall icke ligga eder till last, ty icke edert söker jag, utan eder själva. Och barnen äro ju icke pliktiga att spara åt föräldrarna, utan föräldrarna åt barnen.

15 Och för min del vill jag gärna för edra själar både offra vad jag äger och låta mig själv offras hel och hållen. Om jag nu så högt älskar eder, skall jag väl därför bliva mindre älskad?

16 Dock, det kunde ju vara så, att jag visserligen icke själv hade betungat eder, men att jag på en listig omväg hade fångat eder, jag som är så illfundig.

17 Har jag då verkligen, genom någon av dem som jag har sänt till eder, berett mig någon orätt vinning av eder?

18 Sant är att jag bad Titus fara och sände med honom den andre brodern. Men icke har väl Titus berett mig någon orätt vinning av eder? Hava vi icke båda vandrat i en och samme Ande? Hava vi icke båda gått i samma fotspår?

19 Nu torden I redan länge hava menat att det är inför eder som vi försvara oss. Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi tala, men visserligen alltsammans för att uppbygga eder, I älskade.

20 Ty jag fruktar att jag vid min ankomst till äventyrs icke skall finna eder sådana som jag skulle önska, och att jag själv då av eder skall befinnas vara sådan som I icke skullen önska. Jag fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet, förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder.

21 Ja, jag fruktar att min Gud skall låta mig vid min ankomst åter bliva förödmjukad genom eder, och att jag skall få sörja över många av dem som förut hava syndat, och som ännu icke hava känt ånger över den orenhet och otukt och lösaktighet som de hava övat.