5 Mosebok 1-3

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)

^1-2 Denna bok återger Moses tal till Israels folk, när de slagit läger i dalen Araba i Moabs öken, på östra sidan av floden Jordan, mitt emot Suf, mellan städerna Paran, Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab. Det tar bara elva dagar att gå till fots från berget Horeb till Kades-Barnea, om man tar vägen förbi berget Seir.

³ I det fyrtionde året efter uttåget ur Egypten, på den första dagen i elfte månaden, meddelade Mose folket allt det som Herren hade talat med honom om beträffande dem.

⁴ Vid den tiden när talet hölls hade amoreernas kung Sihon redan blivit besegrad vid Hesbon, och Og, kung i Basan, hade besegrats vid Astarot, i närheten av Edrei.

⁵ Det var öster om Jordan, i Moab, som Mose började sitt tal till Israel. Talet innehöll alla de lagar och förordningar som Gud hade befallt honom att meddela folket:

Ledare från varje stam

⁶ Herren, vår Gud, sa till oss vid berget Horeb: 'Ni har stannat här tillräckligt länge.

⁷ Gå nu och inta amoreernas bergsbygd, Arabas dal och Negev, hela Kanaans land och Libanon, hela området från Medelhavskusten till floden Eufrat.

⁸ Jag har gett er allt detta! Gå nu och ta det land i besittning som Herren lovade era förfäder Abraham, Isak och Jakob och alla deras ättlingar.'

⁹ Då sa jag till er: Jag behöver hjälp! Jag orkar inte bära ansvaret för er alldeles ensam,

¹⁰ för Herren har förökat er så att ni är lika många som stjärnorna.

¹¹ Måtte han föröka er tusen gånger till och välsigna er som han har lovat,

¹² men hur ska en enda man ensam kunna klara av alla problem som uppstår?

¹³ Välj alltså ut några män från varje stam, sådana som är visa, erfarna och förståndiga, så ska jag låta dem bli era ledare.

¹⁴ Ni gick med på förslaget.

¹⁵ Jag tog männen ni hade utsett, några från varje stam, och lät dem bli mina medhjälpare med ansvar över tusen, hundra, femtio och tio, med uppgift att avgöra era tvister och hjälpa er på olika sätt.

¹⁶ Jag förmanade dem att alltid vara rättvisa, och vara det även mot utlänningar!

¹⁷ Jag sa till dem: När ni dömer ska ni inte favorisera en man därför att han är rik. Och ni ska vara lika rättvisa mot både små och stora. Var inte rädda för deras missnöje, för ni dömer i Guds ställe! Om det dyker upp något fall som ni tycker är för svårt, kan ni låta mig ta hand om det.

¹⁸ Samtidigt gav jag er också en hel del andra instruktioner.

^19-21 Sedan lämnade vi berget Horeb och vandrade genom den väldiga och besvärliga öknen, tills vi slutligen kom fram till amoreernas bergsbygd dit Herren ledde oss.Vi var då vid Kades-Barnea på gränsen till det utlovade landet, och jag sa till er: Herren Gud har gett oss det här landet. Gå nu och inta det, som han har befallt oss! Var inte rädda och tveka inte!

²² Men då svarade ni: 'Låt oss först skicka iväg spejare, som kan undersöka var det går bäst att ta sig in i landet, och som kan föreslå vilka städer vi ska anfalla först.'

²³ Det verkade vara ett bra förslag, så jag valde ut tolv spejare, en från varje stam.

^24-25 De gick över bergen och kom till Eskols dal. Sedan kom de tillbaka med olika frukter de hade plockat i landet. Vad vi fick se var nog för att övertyga oss om att det verkligen var ett bördigt land som Herren, vår Gud, hade gett oss.

Uppror mot Herren

²⁶ Men ni vägrade att gå in dit och gjorde uppror mot Herren.

²⁷ Ni muttrade och klagade i era tält och sa: 'Herren måste tycka illa om oss, eftersom han har lett oss hit från Egypten, bara för att dödas här av dessa amoreer.

²⁸ Vad är det vi ger oss in i? Våra bröder, som utforskade landet, har skrämt oss med det de berättat. De påstår att folket i landet är stort och mäktigt och att städernas murar reser sig högt upp mot himlen! De har till och med sett jättar där, Anaks ättlingar!'

²⁹ Men då svarade jag: Var inte rädda!

³⁰ Herren Gud är er ledare, och han kommer att strida för er och göra stora under, precis som ni såg att han gjorde i Egypten.

³¹ Och ni vet vilken omsorg han har haft om er också här i öknen, alldeles som en far som tar hand om sina barn!

³² Men inget jag sa tycktes hjälpa.Ni vägrade att tro på Herren, vår Gud,

³³ som hade lett er hela vägen, valt ut de bästa lägerplatserna och gått före oss i eld om natten och i ett moln om dagen.

^34-35 Herren hörde hur ni klagade, och han blev förargad. Han lovade att inte en enda då levande vuxen skulle få leva länge nog för att få se det underbara land han hade lovat deras förfäder.

³⁶ Det enda undantaget var Kaleb, Jefunnes son. Han hade helhjärtat följt Herren, och därför skulle han som ett personligt arv få sin del av det land som han varit med om att utforska.

³⁷ Herren blev till och med förargad på mig för er skull och sa: 'Du ska inte få komma in i det utlovade landet!

³⁸ I stället ska din medhjälpare, Josua, Nuns son, bli den som leder folket. Uppmuntra honom när han förbereder sig att ta över ansvaret.

³⁹ Jag kommer att ge landet till era barn, som ännu inte kan skilja på gott och ont, och som ni har påstått skulle tvingas bli slavar.

⁴⁰ Men ni får vända om och gå tillbaka genom öknen mot Röda havet.'

⁴¹ Då bekände ni era synder: 'Vi har syndat! Vi vill gå in i landet och strida och kämpa för det, som Herren, vår Gud, har sagt till oss.' Ni tog alltså era vapen och tänkte att det skulle bli en enkel sak att inta hela området.

⁴² Men Herren sa till mig: 'Säg till dem att inte göra det, för jag tänker inte gå med dem. De kommer att bli besegrade av fienden.'

⁴³ Jag lydde Herren, men ingen brydde sig om vad jag sa. I stället handlade ni än en gång rakt emot Herrens befallning och gick upp i bergsbygden för att strida.

⁴⁴ Men amoreerna som bodde där kom emot er som en bisvärm och dödade israeliter hela vägen från Seir till Horma.

⁴⁵ Då återvände Israels folk till Herren och grät inför honom, men han ville inte lyssna.

⁴⁶ Sedan blev vi kvar ganska länge i Kades.

En tillbakablick på vandringen

2 Därefter vände vi tillbaka genom öknen mot Röda havet, som Herren hade sagt till mig. I många år vandrade vi omkring i området kring berget Seir.

² Slutligen sa Herren:

³ 'Nu har ni vandrat omkring här länge nog. Vänd norrut

⁴ och säg till folket att det ska gå genom det land som tillhör deras bröder edomiterna, Esaus ättlingar, som bor i Seir. Edomiterna kommer att bli rädda för er, men var ändå försiktiga!

⁵ Ge dem ingen anledning till strid! Jag har nämligen gett dem hela Seirs bergsbygd som deras eget område, och ni kommer inte att få den minsta lilla bit av deras land.

⁶ Betala dem för den mat och det vatten ni använder!

⁷ Herren, er Gud, har vakat över er och välsignat varje steg av vägen under alla dessa fyrtio år som ni vandrat omkring i denna väldiga öken, och ni har aldrig behövt sakna något.'

⁸ Vi vandrade alltså genom Edom, där våra bröder bodde, och lämnade sedan Arabavägen, som går söderut till Elat och Esjon-Geber, och vandrade norrut mot Moabs öken.

⁹ Då kom Herren med en varning till oss: 'Anfall inte moabiterna, för jag tänker inte ge er något av deras land. Det här området har jag gett Lots ättlingar.'

¹⁰ (Emeerna, ett starkt och stort folk, hade bott där tidigare. De är lika storvuxna som Anaks jättar.

¹¹ Både emeerna och anakiterna sades vara rafaeer, ett gammalt och ståtligt folk, men moabiterna kallade dem emeer.

¹² Tidigare hade horeerna bott i Seir, men de hade blivit utdrivna av edomiterna, Esaus ättlingar, som sedan bosatte sig där. På samma sätt skulle Israel driva ut folket som bodde i Kanaan och sedan bosätta sig i det land som tilldelats dem av Herren.)

¹³ 'Gå nu över bäcken Sered

^14-15 Det tog oss alltså trettioåtta långa år innan vi fick komma över bäcken Sered från Kades! Herren hade nämligen förutsagt att detta inte skulle kunna ske, förrän alla stridsdugliga män i den förra generationen hade dött. Ja, Herren hindrade dem, tills slutligen alla var döda.

^16-17 Då sa äntligen Herren till mig:

¹⁸ 'I dag ska Israel gå över gränsen till Moab vid Ar

¹⁹ och in i amoreernas land. Men anfall dem inte, för jag tänker inte ge er någon del av deras land. Det har jag gett Lots ättlingar.'

²⁰ (Området hade tidigare varit bebott av rafaeerna, som amoreerna kallade samsummiter.

²¹ De var starka och mäktiga och lika storvuxna som anakiterna. Men Herren fördrev anakiterna när amoreerna kom och bosatte sig i landet.

²² På samma sätt hade Herren hjälpt Esaus ättlingar vid berget Seir, där han hade drivit bort horeerna.

²³ En liknande situation hade uppstått när kaftoreerna invaderade och förgjorde aveerna, som bodde i byarna som fanns utspridda ända bort till Gasa.)

En tillbakablick på striderna

²⁴ Sedan sa Herren: 'Gå över floden Arnon, in i det land som behärskas av amoreen Sihon, kungen i Hesbon. Angrip honom och ta sedan hans land i besittning.

²⁵ Från och med i dag ska jag låta folk över hela jorden darra av fruktan för er.'

²⁶ Jag skickade då sändebud från Kedemots öken till kung Sihon i Hesbon för att erbjuda fred.

²⁷ Låt oss få vandra genom ditt land, sa jag. Vi ska hålla oss till huvudvägen och inte vika av varken åt höger eller vänster.

²⁸ Vi ska betala för allt vi äter och dricker. Det enda vi begär är tillåtelse att få vandra genom ditt land.

²⁹ Edomiterna i Seir tillät oss att passera, och det gjorde också moabiterna i Ar. Vi ska gå över Jordan och in i det land som Herren, vår Gud, har gett oss.

³⁰ Men kung Sihon vägrade, därför att Herren, er Gud, hade gjort honom motspänstig, så att Gud skulle kunna förgöra Sihon genom Israels hand. Så blev det ju också.

³¹ Sedan sa Herren till mig: 'Jag har börjat med att ge er kung Sihons land. När ni har tagit det i besittning, ska det för alltid tillhöra Israel.'

³² Kung Sihon förklarade krig mot oss och mobiliserade sina styrkor vid Jahas.

^33-34 Men Herren, vår Gud, krossade honom, och vi intog alla hans städer och utrotade alla, även kvinnor och barn. Ingenting lät vi leva

^35-36 förutom boskapen, som vi tog som byte tillsammans med vad vi funnit i städerna vi intagit. Från Aroer som ligger vid bäcken Arnons strand och från städerna i dalen och ända till Gilead fanns inte en enda stad som var för starkt befäst för oss. Herren, vår Gud, gav oss alltsammans.

³⁷ Men vi höll oss borta från Ammons folk och från floden Jabbok och från städerna i bergsbygden, alldeles som Herren, vår Gud, hade sagt till oss.

^1-2 Därefter vände vi oss mot kung Og i Basan. Han mobiliserade genast sin armé och anföll oss vid Edrei. Men Herren uppmanade mig att inte vara rädd för honom: 'Allt hans folk och hela hans land tillhör er

³ Herren hjälpte oss att strida mot kung Og och hans folk, och vi dödade dem alla.

⁴ Sextio av hans städer intog vi, hela området Argob i Basan.

⁵ Städerna var mycket väl befästa, med höga murar och portar med bommar. Och naturligtvis intog vi också alla obefästa byar som saknade murar.

⁶ Vi utplånade Basans kungarike på samma sätt som vi hade gjort med kung Sihons kungarike i Hesbon och dödade allt folket; män, kvinnor och barn.

⁷ Men boskapen och bytet från städerna behöll vi.

⁸ Nu hade vi tagit de länder i besittning som tillhörde de båda amoreiska kungarna öster om floden Jordan, allt landområde från Arnondalen till berget Hermon.

⁹ (Sidonierna kallade berget Hermon för Sirion, medan amoreerna kallade det Senir.)

¹⁰ Vi intog alla städer på slätten, hela Gilead och hela Basan, ända bort till städerna Silka och Edrei i Ogs rike.

¹¹ (Kung Og i Basan var för övrigt den siste av rafaeerna, jättarna. Hans kista av sten finns bevarad i Rabba, en av amoreernas städer, och den är fyra meter lång och två meter bred.)

Landet delas upp

¹² De intagna landområdena gav jag till Rubens och Gads stammar och Manasses stam. Till Rubens och Gads stammar gav jag området som börjar vid Aroer vid floden Arnon, samt halva berget Gilead med dess städer.

¹³ Manasses stam fick resten av Gilead, hela kung Ogs förra kungarike och hela Argob. (Basan kallas ibland rafaeernas land.)

¹⁴ Jair i Manasses stam övertog hela Argob (Basan) till gränserna mot gesureerna och maakateerna. Han gav området namn efter sig själv och kallade det Jairs byar, som det fortfarande heter.

¹⁵ Sedan gav jag Gilead till släkten Makir.

¹⁶ Rubens och Gads stammar fick området som sträcker sig från floden Jabbok (gränsen till ammoniterna) i Gilead, till gränsen som går mitt i Arnons floddal.

¹⁷ De fick också hedlandet Araba, som begränsas av floden Jordan i väster, från Kinneret ända till berget Pisga och Salthavet, som också kallas Hedmarkshavet.

¹⁸ Jag påminde Rubens och Gads stammar och Manasses stam om att de inte fick slå sig ner för gott i sina områden. Deras män måste leda de andra stammarna över Jordan, till det land som Herren lovat dem.

¹⁹ Jag sa till dem: Era hustrur och barn kan bosätta sig här i städerna som Herren gett er, så att de kan ta hand om boskapen

²⁰ tills ni kommer tillbaka från striden och den seger Herren kommer att ge er och de andra stammarna. När ni intagit landet som Herren, er Gud, har gett er på andra sidan floden Jordan, då kan ni vända tillbaka hit, till ert eget land.

Herren tillåter inte Mose att komma in i landet

²¹ Sedan sa jag till Josua: Du har sett vad Herren, din Gud, har gjort med de här båda kungarna. Nu ska du göra på samma sätt med alla kungariken på andra sidan Jordan.

²² Var inte rädd för folken där, för Herren, din Gud, ska strida för dig.

^23-25 Vid detta tillfälle vände jag mig till Gud och bad: Herre, min Gud, låt mig få gå in i det utlovade landet, detta underbara land som ligger på andra sidan floden Jordan med sina vackra berg, och till Libanon. Jag har börjat förstå din storhet och makt. Vilken annan Gud i himlen eller på jorden har kunnat göra det du har gjort för oss?

²⁶ Men Herren var arg på mig för er skull och ville inte låta mig gå över floden. 'Tala inte mer om det

²⁷ 'Gå i stället upp på berget Pisga och se dig omkring åt väster, norr, söder och öster. Därifrån kan du se landet på avstånd, men över Jordan ska du inte komma.

²⁸ Insätt Josua i hans uppgift och uppmuntra honom, för han ska leda folket in i det land du ser från bergets topp.'

²⁹ Då stannade vi kvar i dalen i närheten av Bet-Peor.