Utplåna era fiender

7 När Herren, din Gud, leder dig in i det land du nu ska erövra, kommer han att fördriva många folk för dig, sju folk som är större och mäktigare än du: hettiterna, girgashéerna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna.

² När Herren, din Gud, överlämnar dem åt dig och du besegrar dem, ska du viga dem åt förintelse. Slut inga förbund med dem och visa dem ingen nåd. ³ Beblanda dig inte med dem. Låt inte dina söner eller döttrar gifta sig med deras söner och döttrar. ⁴ De skulle snart locka dina barn att överge mig och börja tillbe andra gudar. Herrens vrede skulle då upptändas mot dig, så att han snabbt utplånade dig.

⁵ Nej, ni ska riva ner deras altaren, slå sönder deras stenstoder, hugga ner deras asherapålar^[a] och bränna upp deras avgudabilder, ⁶ för du är ett heligt folk avskilt åt Herren, din Gud. Han har utvalt dig bland alla andra folk på jorden till att vara hans egendom.

⁷ Det var inte för att ni var ett stort folk som han fäste sig vid er och utvalde er – ni var ju den minsta av alla folkgrupper. ⁸ Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era förfäder. Det var därför han ledde er ut ur slaveriet med sådan väldig makt och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, grepp.

⁹ Du ska alltså inse att Herren, din Gud, är Gud. Han är den trofaste Gud som håller sitt nådesförbund i tusen generationer och visar kärlek till dem som älskar honom och lyder hans befallningar. ¹⁰ Men dem som hatar honom, straffar han genast och utplånar dem.

¹¹ Lyd därför alla de bud, lagar och föreskrifter som jag idag ger dig!

Lydnad innebär välsignelse

(3 Mos 26:1-13; 5 Mos 28:1-14)

¹² Om ni troget lyder och följer dessa lagar, ska Herren, din Gud, också hålla sitt nådesförbund, som han med ed lovade dina förfäder. ¹³ Han ska älska och välsigna dig och göra dig till ett stort folk. Han ska välsigna dina barn och din skörd, din säd och ditt vin och din olja, kornas kalvar och tackornas lamm i det land han med ed lovade dina förfäder att ge dig. ¹⁴ Du ska bli mer välsignad än alla andra folk. Ingen hos dig ska vara ofruktsam, vare sig man eller kvinna, och inte heller boskapen. ¹⁵ Herren ska hålla dig frisk och inte låta dig drabbas av någon av de hemska sjukdomar du känner till från Egypten, men han ska ge dem till dina fiender. ¹⁶ Du ska förgöra alla folk som Herren, din Gud, ger dig makten över. Visa ingen barmhärtighet mot dem och tillbe inte deras gudar! Gå inte i den fällan!

¹⁷ Kanske tänker du för dig själv: ”Hur ska jag någonsin kunna fördriva de här folken som är så mycket mäktigare än jag?” ¹⁸ Men var inte rädd för dem! Kom ihåg vad Herren, din Gud, gjorde med farao och med hela Egypten! ¹⁹ Kom ihåg de hemska prövningar du med egna ögon fick se, de tecken och under och den mäktiga kraft som Herren, din Gud, visade när han ledde dig ut ur Egypten. Herren, din Gud, kommer att göra likadant mot alla de folk du nu är rädd för. ²⁰ Herren ska också sända missmod^[b] bland dem, ända tills den siste av dem som gömmer sig för dig har blivit utplånad.

²¹ Var inte rädd för dem, för Herren, din Gud, är med dig och han är en stor och fruktansvärd Gud. ²² Herren, din Gud, ska jaga iväg dessa folk för dig undan för undan. Du kan inte förgöra dem alla på en gång, för då skulle vilddjuren föröka sig snabbt. ²³ Herren ska överlämna folken åt dig efterhand. De ska drabbas av stor förvirring tills de alla är utrotade. ²⁴ Han ska överlämna deras kungar i dina händer och du ska utplåna deras namn så att ingen på jorden kan minnas dem. Ingen ska kunna stå emot dig. Du kommer att göra slut på dem.

²⁵ Bränn upp deras avgudabilder och önska dig inte guldet och silvret som de är gjorda av. Lägg inte beslag på det, för det skulle bli en fälla för dig. Herren, er Gud, avskyr allt detta. ²⁶ För inte in några avskyvärdheter i ditt hem, för då vigs du själv åt förintelse tillsammans med dem. Avsky allt detta fullständigt, det är ytterst vedervärdigt, för det är vigt åt förintelse.

Glöm inte Herren

8 Håll troget alla de lagar som jag idag ger dig, för att ni ska få leva och föröka er och lägga under er det land som Herren lovade era förfäder. ² Kom ihåg hur Herren, din Gud, ledde dig genom öknen i fyrtio år, hur han ödmjukade och prövade dig för att se om du tänkte följa hans bud eller inte. ³ Han ödmjukade dig genom att låta dig gå hungrig för att sedan mätta dig med manna, något som varken du eller dina förfäder kände till. Han ville få dig att inse att människan inte lever bara av bröd utan av alla de ord som utgår ur Herrens mun. ⁴ Under dessa fyrtio år blev inte dina kläder slitna och dina fötter svullnade aldrig. ⁵ Du ska inse att Herren, din Gud, fostrar dig som en far fostrar sin son.

⁶ Lyd Herrens, din Guds, bud! Vandra på hans vägar, frukta honom ⁷ för Herren, din Gud, leder dig in i ett gott land, ett land med bäckar och källor med friskt vatten som flödar fram i dalar och på höjder; ⁸ ett land där det finns vete och korn, druvor och fikon, granatäpplen, oliver och honung. ⁹ Det är ett land där det finns gott om mat och där ingenting saknas. Det är ett land där det finns järn i stenarna och koppar i bergen.

¹⁰ När du har mat i överflöd, ska du tacka Herren, din Gud, för det goda land han har gett dig. ¹¹ Se till att du inte glömmer Herren, din Gud! Glöm inte att följa alla de bud, lagar och föreskrifter som jag idag ger dig. ¹² När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, ¹³ när din boskap och dina hjordar blir stora och du samlar silver och guld på hög och får mer av allting, ¹⁴ se då till att du inte blir högmodig och glömmer bort Herren, din Gud, som förde dig ut ur slaveriet i Egypten! ¹⁵ Han ledde dig genom den stora och fruktansvärda öknen med dess farliga ormar och skorpioner och brist på vatten. Han gav dig vatten från den hårda klippan, ¹⁶ han mättade dig med manna i öknen, något som dina förfäder inte kände till. Allt detta gjorde han för att fostra och pröva dig, så att det till sist skulle gå bra för dig. ¹⁷ Tro inte att det var din egen kraft och skicklighet som gav dig din rikedom. ¹⁸ Kom ihåg att det är Herren, din Gud, som ger dig förmågan att bli rik och både då och nu gör han det för att upprätthålla det förbund han med ed ingick med dina förfäder. ¹⁹ Men om du glömmer Herren, din Gud, och istället börjar tillbe och tjäna andra gudar, då kommer ni – försäkrar jag – att utplånas. ²⁰ På samma sätt som Herren utplånar andra folk för er räkning, kommer ni att utplånas om ni inte lyder Herren, er Gud.

Glöm inte att Gud har hjälpt dig

9 Hör, Israel! Idag ska du gå över Jordan och besegra folken på andra sidan. De är större och mäktigare än du och bor i stora städer med skyhöga murar. ² Där finns också de storväxta anakiterna som du känner till och som du hört att ingen kan stå emot. ³ Men var nu förvissad om att Herren, din Gud, ska gå före dig som en förtärande eld och förgöra dem, han ska kuva dem för dig. Du ska driva ut dem och snabbt förgöra dem, precis som Herren har lovat dig.

⁴ När Herren nu driver undan dem för dig, får du inte säga: ”Det är för min rättfärdighets skull som Herren hjälper mig att komma till detta land och ta det i besittning.” Nej, det är på grund av de andra folkens ondska som Herren driver undan dem för dig. ⁵ Det är inte alls för din rättfärdighet eller rättsinnighet som Herren, din Gud, driver bort dem för dig. Nej, det är för att de är så onda och för att han vill uppfylla vad han med ed lovade dina förfäder, Abraham, Isak och Jakob. ⁶ Inse alltså att Herren, din Gud, inte ger dig detta härliga land därför att du är rättfärdig, för du är ett motspänstigt folk.

Guldkalven

(2 Mos 32:1-35)

⁷ Kom ihåg och glöm aldrig hur du gång på gång gjorde Herren, din Gud, vred i öknen! Från den dag du lämnade Egypten ända tills nu har ni varit upproriska mot honom. ⁸ Ni gjorde honom rasande vid berget Horeb^[c]. Han var så vred att han var beredd att utplåna er allihop. ⁹ När jag gick upp på berget för att ta emot stentavlorna, tecknet på det förbund som Herren ingått med er, blev jag kvar där i fyrtio dagar och fyrtio nätter och jag varken åt eller drack under hela denna tid. ¹⁰ Herren gav mig de två stentavlorna där han med sitt finger skrivit upp budorden som han talade den dag då ni var samlade runt berget och Herren talade till er ur elden. ¹¹ Efter de fyrtio dagarna och nätterna gav Herren mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.

¹² Herren sa sedan till mig att skynda mig ner från berget, eftersom folket som jag hade lett ut ur Egypten hade gjort något förfärligt och redan vänt sig bort från den väg han befallt dem att gå och gjort sig en avgud av gjuten metall.

¹³ Herren fortsatte: ”Jag ser att detta folk är motspänstigt. ¹⁴ Låt mig vara ensam nu så ska jag förgöra dem! Jag ska utplåna deras namn från jordens yta. Men av dig ska jag göra ett mäktigt folk, större än vad de skulle ha blivit.”

¹⁵ Jag gick ner från berget som fortfarande var täckt av eld. De båda förbundstavlorna höll jag i mina händer. ¹⁶ Jag fick då se den avgudakalv som ni i er fruktansvärda synd mot Herren, er Gud, hade tillverkat. Så snabbt hade ni vänt er bort från den väg Herren befallt er att gå! ¹⁷ Jag tog tavlorna med båda händerna och krossade dem mot marken och slog sönder dem framför ögonen på er. ¹⁸ Sedan låg jag inför Herren i ytterligare fyrtio dagar och nätter utan bröd eller vatten för all den synds skull ni hade begått, när ni gjorde det onda inför Herren och väckte hans vrede. ¹⁹ Jag darrade av skräck inför Herrens vredesglöd för Herren var beredd att utplåna er. Men han lyssnade på mig också den gången. ²⁰ Även Aron var i stor fara, eftersom Herren var så vred på honom. Men jag bad också för honom. ²¹ Sedan tog jag er synd, kalven ni hade gjort, och smälte ner den i elden och krossade det till pulver som jag kastade i bäcken som rann ner från berget.

²² Också i Tavera, i Massa och i Kivrot Hattaava^[d] gjorde ni Herren rasande på er. ²³ När Herren vid Kadesh Barnea^[e] sa till er att gå in i det land han hade gett er och ta det i besittning, då handlade ni upproriskt mot Herrens, er Guds, befallning. Ni litade inte på honom och lydde honom inte. ²⁴ Ni har varit upproriska mot Herren från första dagen jag lärde känna er.

²⁵ Jag låg alltså där inför Herren i fyrtio dagar och nätter, eftersom han hade sagt att han skulle utplåna er. ²⁶ Jag bad till Herren: ”Herre, Herre, förinta inte ditt eget folk, din egendom! Du har själv i din storhet räddat dem och fört dem ut ur Egypten med väldig makt. ²⁷ Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Jakob och ha tålamod med detta envisa folk och deras ondska och synd. ²⁸ Annars kommer man i landet du förde oss ut ifrån att säga att du inte klarade att leda dem in i det land du lovat dem, eller att du hatade dem och därför ledde dem ut i öknen för att döda dem. ²⁹ De är ju ditt folk, din egendom, som du har lett ut genom din väldiga makt och stora styrka.”

¹⁹ På kvällen lämnade sedan Jesus och hans lärjungar staden.

Jesus förklarar att hans lärjungar kan be om stora ting

(Matt 21:20-22; 6:14)

²⁰ När de nästa morgon gick förbi fikonträdet igen, såg de att det hade vissnat ända från roten. ²¹ Då kom Petrus ihåg det och sa: ”Rabbi^[a], har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!”

²² Då sa Jesus till dem: ”Ni måste tro på Gud. ²³ Sannerligen säger jag er: om någon säger till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet!’ och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det ska ske som han säger, då kommer det att bli så. ²⁴ Jag säger er därför att vad ni än ber om i er bön i tron att ni får det, så ska ni få det. ²⁵ Men när ni står och ber till Gud ska ni först förlåta dem ni har något emot. Då ska också er Fader i himlen förlåta er era överträdelser.^[b]”

De judiska ledarna ifrågasätter Jesus fullmakt

(Matt 21:23-27; Luk 20:1-8)

²⁷ Så kom de tillbaka till Jerusalem, och medan Jesus gick omkring i templet kom översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare fram till honom. ²⁸ De frågade honom: ”Vad har du för fullmakt att göra detta? Vem har gett dig den fullmakten att göra det?”

²⁹ Jesus sa: ”Jag vill också ställa en fråga till er. Om ni svarar på den ska jag tala om för er vad jag har för fullmakt att göra detta. ³⁰ Var Johannes dop från himlen eller från människorna? Svara mig!”

³¹ De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var från himlen, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. ³² Men kan vi säga att det var från människor?” Det vågade de inte för folket, eftersom alla ansåg att Johannes faktiskt var en profet. ³³ Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.”

Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vad jag har för fullmakt att göra detta.”