Apostlagärningarna 23-25
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
23 Paulus såg uppmärksamt på rådet och sa sedan: Bröder, jag har alltid levt med ett gott samvete inför Gud.
2 Då befallde översteprästen Ananias att de som stod bredvid Paulus skulle slå honom på munnen.
3 Men Paulus sa till honom: Gud ska slå dig, din hycklare! Vad är du för en domare, som själv bryter lagen genom att befalla att jag ska bli slagen på detta sätt?
4 De som stod bredvid Paulus sa till honom: Talar man på det sättet till Guds överstepräst?
5 Bröder, jag visste inte att han var överstepräst, svarade Paulus. Skrifterna säger ju: 'Tala aldrig illa om dina överordnade.'
6 Paulus visste att en del av rådet bestod av saddukeer och en del av fariseer. Därför ropade han: Bröder, jag är farisé liksom alla mina förfäder. Och jag står inför rätta här i dag, därför att jag tror på uppståndelsen från de döda.
7 Detta delade omedelbart rådet i två delar.
8 Saddukeerna säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse, eller några änglar eller några andar, men fariseerna tror på allt detta.
9 Det blev alltså en väldig oreda. Några av de judiska ledarna reste sig upp för att hävda att Paulus hade rätt. Vi kan inte se att han har gjort något fel, ropade de. Kanske en ande eller en ängel talade till honom där på Damaskusvägen.
10 Oväsendet blev allt värre, och männen slet i Paulus från båda sidor och drog honom än åt det ena hållet och än åt det andra. Kommendanten, som var rädd att de skulle slita honom i stycken, befallde till slut att soldaterna skulle ta honom därifrån med våld och föra honom tillbaka till kasernen.
11 Den natten stod Herren vid Paulus sida och sa: Var inte orolig, Paulus. På samma sätt som du har vittnat om mig för folket här i Jerusalem, så måste du också vittna om mig i Rom.
Planer på att mörda Paulus
12-13 Nästa morgon samlades ett fyrtiotal judar och svor att de inte skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus.
14 Sedan gick de till översteprästerna och de äldste och talade om för dem vad de hade kommit överens om.
15 Be kommendanten föra Paulus tillbaka inför rådet igen, sa de. Låt honom tro att ni tänker ställa några fler frågor. Sedan dödar vi honom på vägen hit.
16 Men Paulus systerson fick reda på deras plan och gick till kasernen och berättade allt för Paulus.
17 Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sa: Ta med den här pojken till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.
18 Officeren gjorde det och förklarade: Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unge pojken till dig. Han har visst något att säga dig.
19 Befälhavaren tog pojken i handen, ledde honom åt sidan och frågade: Vad är det du vill säga mig?
20 I morgon, svarade han, kommer judarna att be dig föra Paulus inför rådet igen, och låta dig tro att de vill veta mer om hans fall.
21 Gör det inte! Mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda honom. De har svurit att inte äta eller dricka förrän Paulus är död. De är redan där ute nu och väntar på att du ska låta dem få som de vill.
22 Låt inte någon få reda på vad du har berättat för mig, varnade kommendanten pojken när han gick därifrån.
Paulus förs till Caesarea
23-24 Sedan kallade han på två av sina officerare och sa: Beordra tvåhundra soldater att vara klara att marschera till Caesarea klockan nio i kväll, tillsammans med tvåhundra spjutkastare och sjuttio ryttare. Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.
25 Sedan skrev han följande brev till landshövdingen:
26 Från Claudius Lysias.Till Hans excellens landshövdingen Felix. Varmaste hälsningar.
27 Den här mannen greps av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom, för jag fick veta att han är romersk medborgare.
28 Sedan tog jag honom till deras råd för att försöka få reda på vad han hade gjort.
29 Jag förstod snart att det var något som hade att göra med deras judiska religion, och alltså ingenting som bör bestraffas med fängelse eller döden.
30 Men när jag fick höra talas om att man planerade att mörda honom, beslöt jag att skicka honom till dig. Jag tänker uppmana hans åklagare att komma med sina anklagelser till dig.
31 Samma natt förde soldaterna enligt sina order Paulus till Antipatris.
32 De återvände till kasernen nästa morgon och lät sedan ryttarna fortsätta med honom till Caesarea.
33 När de kom fram till Caesarea överlämnade de brevet till landshövdingen och förde också in Paulus till honom.
34 Han läste brevet och frågade sedan Paulus varifrån han kom.Kilikien, svarade Paulus.
35 Jag ska ta upp ditt fall när dina åklagare kommer, sa landshövdingen. Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras i fängelset i kung Herodes palats.
Paulus inför Felix
24 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias tillsammans med några av de judiska ledarna och advokaten Tertullus till Caesarea för att framställa sina anklagelser mot Paulus.
2 När Tertullus kallades fram inför landshövdingen, presenterade han anklagelserna mot Paulus så här:
3 Herr excellens! Ni har skapat fred och lugna förhållanden för oss judar, och ni har på många sätt minskat den orättvisa behandlingen av oss. Vi är mycket tacksamma för detta.
4 Jag ska inte trötta ut er. Men jag ber er vara vänlig att lyssna till mig bara ett ögonblick, när jag i korthet lägger fram våra anklagelser mot denne man.
5 Vi menar att han är en orosstiftare. Han fortsätter att uppmana judar överallt i hela världen att göra uppror mot den romerska regeringen. Följden blir upplopp och oro. Han är en av ledarna för den sekt som kallas nasareerna.
6 Han försökte dessutom orena templet och därför arresterade vi honom.Vi skulle ha gett honom vad han egentligen förtjänar,
7 men Lysias, kommendanten för garnisonen, förde bort honom med våld.
8 Lysias kräver nu att han ställs inför rätta enligt romersk lag. Du kan ta reda på sanningen i våra anklagelser genom att själv fråga ut honom.
9 De andra judarna instämde och förklarade att allt som Tertullus sagt var sant.
10 Så blev det Paulus tur. Landshövdingen gjorde tecken åt honom att resa sig upp och tala.Paulus började: Jag vet att du, Felix, varit domare för detta folk i många år, och det känns tryggt för mig när jag nu försvarar mig.
11 Du kan lätt kontrollera att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom till Jerusalem för att be i templet.
12 Du kan också få det bekräftat att jag aldrig har hetsat upp folk i någon synagoga eller på gatorna i någon stad.
13 Dessa män kan absolut inte bevisa de saker som de anklagar mig för.
14 Men en sak bekänner jag, och det är att jag tror på den frälsningsväg som de anser vara en sekt. Jag följer våra förfäders sätt att tjäna Gud. Jag tror fullt och fast på den judiska lagen och allt som är skrivet i profeternas böcker.
15 Och jag tror precis som de här männen att både de rättfärdiga och de ogudaktiga ska uppstå från de döda.
16 Därför försöker jag alltid att efter bästa förmåga ha ett rent samvete inför Gud och människor.
17 Efter att ha varit borta i flera år återvände jag till Jerusalem med pengar för att hjälpa judarna och för att ge ett offer till Gud.
18 Mina åklagare såg mig i templet när jag kom med mitt tackoffer. Jag hade rakat mitt huvud som lagen kräver, och det fanns ingen folkskara omkring mig och inte en tillstymmelse till något upplopp.
19 Men några judar från Turkiet var där, och de borde vara här nu, om de har något emot mig.
20 Nu ber jag dig att fråga dessa män här vilka brott deras råd fann mig skyldig till,
21 utom det jag sa, när jag ropade: 'Jag är här inför rådet för att försvara min tro att de döda kommer att uppstå igen!'
22 Felix, som visste en hel del om den kristna tron, bad nu judarna att vänta tills Lysias, kommendanten för garnisonen, hade anlänt. Då skulle han avgöra fallet.
23 Han skickade tillbaka Paulus till fängelset och sa till vakterna att behandla honom väl. För att göra Paulus fängelsevistelse mer bekväm fick också hans vänner tillåtelse att besöka honom och även ta med gåvor till honom.
24 Några dagar senare kallade Felix och hans hustru Drusilla, som var judinna, Paulus till sig. De ville höra mer om tron på Jesus Kristus.
25 Men när han började tala med dem om rättfärdighet, återhållsamhet och den kommande domen, blev Felix förskräckt.Gå härifrån nu, sa han. Det räcker. När jag får mer tid ska jag skicka efter dig igen.
26 Han hoppades också att Paulus skulle muta honom, och han skickade därför efter honom gång på gång för att tala med honom.
27 Så höll det på i två år. Sedan fick Felix en efterträdare, Porcius Festus. Och eftersom Felix var mån om judarnas välvilja lät han Paulus stanna kvar i fängelset.
Paulus vädjar till kejsaren inför Festus
25 Tre dagar efter det att Festus hade kommit till Caesarea för att ta itu med sina nya uppgifter reste han till Jerusalem.
2 Där blev han uppsökt av översteprästerna och andra judiska ledare, som gav honom sin version av fallet Paulus.
3 De bad honom att genast föra Paulus tillbaka till Jerusalem. Deras plan var att överfalla och döda honom.
4 Men Festus svarade att eftersom Paulus var i Caesarea, och han själv snart skulle återvända dit, skulle
5 de som hade något att säga i fallet följa med honom dit och vara med vid rättegången.
6 Åtta eller tio dagar senare återvände han till Caesarea, och följande dag började rättegången mot Paulus.
7 När Paulus kom till rätten samlade sig judarna från Jerusalem omkring honom och kastade fram många allvarliga anklagelser, som de inte kunde bevisa.
8 Paulus nekade till anklagelserna. Jag är inte skyldig, sa han. Jag har inte handlat i strid med de judiska lagarna eller kränkt templets helighet eller gjort uppror mot den romerska staten.
9 Då frågade Festus, som var angelägen att hålla sig väl med judarna: Är du villig att resa till Jerusalem och där ställas inför rätta inför mig?
10-11 Nej!svarade Paulus. Jag åberopar min rätt som romersk medborgare att få stå till svars inför kejsaren själv. Du vet mycket väl att jag inte är skyldig. Om jag har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om jag är oskyldig, så har varken du eller någon annan rätt att överlämna mig åt dessa män, så att de kan döda mig. Jag vädjar till kejsaren.
12 Festus överlade med sina rådgivare och svarade sedan: Saken är avgjord! Du har vädjat till kejsaren, och till kejsaren får du fara.
13 Några dagar senare kom kung Agrippa tillsammans med Berenike för att besöka Festus.
14 Medan de var där diskuterade Festus fallet Paulus med kungen. Det finns en fånge här som Felix överlämnade åt mig, sa han till honom.
15 När jag var i Jerusalem fick jag översteprästernas och de judiska ledarnas version av saken. De bad mig se till att han blev avrättad.
16 Naturligtvis sa jag omedelbart till dem att den romerska lagen inte dömer en man förrän han ställts inför rätta. Han måste få möjlighet att försvara sig ansikte mot ansikte med sina åklagare.
17 När de kom hit utlyste jag rättegången redan följande dag och befallde att Paulus skulle föras in.
18 Men anklagelserna mot honom var inte alls vad jag hade väntat mig.
19 De hade något att göra med deras religion och handlade om någon som hette Jesus, som är död, men som Paulus påstår lever!
20 Jag blev förbryllad och visste inte hur jag skulle handla i ett sådant fall, utan frågade honom om han var villig att stå till svars för dessa anklagelser i Jerusalem.
21 Men eftersom Paulus vädjade till kejsaren, beordrade jag honom tillbaka till fängelset i väntan på att jag ska kunna sända honom till Rom.
22 Jag skulle själv vilja höra den mannen, sa Agrippa. Och Festus svarade: Det ska du få göra i morgon!
Paulus vittnar för kung Agrippa
23 Nästa dag kom kungen och Berenike i full prakt till domsalen, åtföljda av höga officerare och stadens mest framstående män. Festus befallde att Paulus skulle föras in.
24 Sedan talade Festus till de församlade: Kung Agrippa, och alla närvarande, sa han. Det här är den man som judarna både här och i Jerusalem vill straffa med döden.
25 Men enligt min uppfattning har han inte gjort något som förtjänar dödsstraff. Han har dock vädjat till kejsaren, och jag har inget annat val än att sända honom dit.
26 Men vad ska jag skriva om honom till kejsaren? Det finns ju egentligen inga anklagelser mot honom. Därför har jag fört fram honom inför er alla och särskilt inför dig, kung Agrippa, så att du kan fråga ut honom och sedan tala om för mig vad jag ska skriva.
27 Det verkar ju inte rimligt att sända en fånge till kejsaren, utan att ha några anklagelser mot honom!
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica