Apostlagärningarna 26-28

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

26 Sedan sa kung Agrippa till Paulus: ”Vad har du att säga till ditt försvar? Varsågod, ordet är ditt.”

Då lyfte Paulus handen och började sitt försvarstal:

² ”Kung Agrippa, jag är lycklig över att jag idag får svara på judarnas anklagelser inför dig, ³ för jag vet att du är en expert på judarnas alla seder och stridsfrågor. Jag ber dig därför att lyssna på mig med tålamod!

⁴ Alla judar känner mycket väl till mitt liv ända från min tidigaste barndom, först bland mina landsmän i Tarsos och sedan i Jerusalem. ⁵ De känner mig sedan lång tid tillbaka och kan om de bara vill intyga att jag har levt som farisé och följt den strängaste riktningen inom vår religion. ⁶ Jag står nu anklagad för mitt hopp om Guds löfte till våra förfäder, ⁷ samma löfte som vårt folks tolv stammar hoppas få se infriat genom att dag och natt tjäna Gud. Det är alltså, kung Agrippa, för det hoppets skull jag står anklagad av judarna. ⁸ Varför ska det vara så svårt att tro att Gud uppväcker de döda?

⁹ Tidigare trodde jag själv att det var min plikt att gå så hårt fram som möjligt mot nasarén Jesus namn. ¹⁰ Jag gjorde det i Jerusalem, fängslade många av de heliga med den fullmakt jag fått av översteprästerna. Och när de skulle dömas till döden, röstade jag för det. ¹¹ Många gånger fick jag dem straffade överallt i synagogorna för att försöka få dem att häda. Jag var så rasande mot dem att jag förföljde dem i avlägsna städer i främmande länder.

¹² Men en dag när jag var på väg till Damaskus i ett sådant ärende, utrustad med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, ¹³ fick jag, o kung, vid middagstiden se ett ljus från himlen. Det var starkare än solen och omgav både mig och mina följeslagare. ¹⁴ Vi föll alla till marken och jag hörde en röst som talade till mig på hebreiska och sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Du skadar bara dig själv genom att kämpa mot oxpiken.^[a]’

¹⁵ ’Vem är du, Herre?’ frågade jag då. Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. ¹⁶ Res dig upp och ställ dig på benen! Jag har visat mig för dig, för att du ska bli min tjänare och vittne om vad du har sett och kommer att se av mig i framtiden. ¹⁷ Jag ska rädda dig undan både ditt eget och andra folk. Jag ska sända dig till dem, ¹⁸ för att du ska öppna deras ögon, så att de vänder om från mörkret till ljuset, från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig ska de få förlåtelse för sina synder och en plats bland dem som är helgade.’

¹⁹ Därför, kung Agrippa, kunde jag bara lyda denna syn från himlen. ²⁰ Jag predikade först till dem som bodde i Damaskus och Jerusalem, sedan i hela Judeen och vidare till andra folk. Överallt uppmanade jag människorna att ångra sig och vända om till Gud och visa sin förvandling genom sina gärningar. ²¹ Det var därför judarna arresterade mig i tempelområdet och försökte döda mig. ²² Men Gud har skyddat mig, så att jag fortfarande står som vittne inför både små och stora. Ändå är det inget nytt jag kommer med utan bara det som var förutsagt genom profeterna och Mose, ²³ att Messias måste lida och bli den förste som uppstod från de döda och att han skulle förkunna ljuset för både vårt och andra folk.”

²⁴ När Paulus hade kommit så långt i sitt försvarstal, blev han plötsligt avbruten av Festus som ropade: ”Paulus, du är förvirrad! Allt ditt studerande har gjort dig galen!” ²⁵ Men Paulus svarade: ”Nej, högt ärade Festus, jag är inte galen. Jag berättar sanningen lugnt och sansat ²⁶ och kungen känner väl till alla dessa frågor. Jag talar därför öppet till honom, för jag är säker på att de här händelserna är bekanta för honom. De utspelade sig ju inte i någon avkrok! ²⁷ Kung Agrippa, tror du på profeterna? Ja, jag vet att du gör det.”

²⁸ Då sa Agrippa till honom. ”Så snabbt du försöker göra mig kristen!”

²⁹ Paulus svarade: ”Vare sig det går fort eller långsamt, så önskar jag inför Gud att inte bara du utan alla som lyssnar till mig här idag skulle bli som jag, fast utan de här bojorna.”

³⁰ Sedan reste sig kungen, landshövdingen, Berenike och alla de andra ³¹ och när de gick ut därifrån sa de till varandra: ”Den här mannen har inte gjort något som förtjänar dödsstraff eller fängelse.”

³² Och Agrippa sa till Festus: ”Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren.”

Resan till Rom

27 När det blev dags för oss^[b] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. ² Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till i några hamnar längs provinsen Asiens kust och så seglade vi iväg. Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien.

³ Följande dag lade vi till i Sidon och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. ⁴ När vi sedan lade ut därifrån, fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. ⁵ Efter det var vi ute på öppna havet och passerade Kilikien och Pamfylien innan vi lade till i Myra i Lykien. ⁶ Där hittade officeren ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och han tog oss ombord på det.

⁷ Under flera dagar gick nu seglingen långsamt och när vi till slut närmade oss Knidos, tillät vinden oss inte att hålla kursen. Då seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. ⁸ Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. ⁹ Vi hade vid det laget förlorat mycket tid och det höll på att bli farligt för seglingar eftersom fastedagen redan var förbi.^[c] Paulus varnade dem ¹⁰ och sa: ”Mina vänner, jag ser att det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade och vi kommer att riskera våra egna liv.” ¹¹ Men officeren lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. ¹² Och eftersom det här inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta att man skulle segla vidare och försöka ta sig till Foinix och stanna där över vintern. Det var en hamn på Kreta som bara var öppen mot sydväst och nordväst.

Storm utanför Kreta

¹³ Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.

¹⁴ Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön ¹⁵ och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden.

¹⁶ Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. ¹⁷ Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten^[d] och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.

¹⁸ När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. ¹⁹ Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. ²⁰ Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute.

²¹ Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. ²² Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under. ²³ I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar ²⁴ och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför rätta hos kejsaren och dessutom har Gud skänkt åt dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ ²⁵ Var därför vid gott mod, mina vänner! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. ²⁶ Men vi måste driva iland på en ö.”

Skeppsbrottet

²⁷ När vi den fjortonde stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. ²⁸ De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än fyrtio meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt trettio meter. ²⁹ De blev då rädda för att vi skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de bara på att det skulle bli morgon.

³⁰ Sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. ³¹ Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Om de inte stannar ombord, kan ni inte räddas.” ³² Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.

³³ Strax innan det började ljusna, uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har nu bara väntat och inte rört någon mat på två veckor”, sa han. ³⁴ ”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!”

³⁵ Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. ³⁶ Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. ³⁷ Det var 276 personer ombord ³⁸ och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.

³⁹ När det ljusnade kände de inte igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där. ⁴⁰ De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden. ⁴¹ Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast medan aktern började brytas sönder av bränningarna.

⁴² Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly. ⁴³ Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland. ⁴⁴ Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar^[e] från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.

Paulus på Malta

28 När alla kommit välbehållna iland, fick vi reda på att ön hette Malta. ² Öns befolkning var mycket vänlig mot oss och gjorde i ordning en brasa och tog hand om oss alla, för det hade börjat regna och var kallt. ³ Paulus samlade ett fång grenar och då han lade det på elden, lockades en huggorm fram av värmen och högg sig fast i hans hand. ⁴ När öborna såg ormen hänga där, sa de till varandra: ”Han är säkert en mördare! Han lyckades rädda sig ur havet, men rättvisans gudinna vill inte låta honom leva.”

⁵ Men Paulus skakade av sig ormen i elden och var helt oskadd. ⁶ Alla väntade att han skulle svullna upp eller att han plötsligt skulle falla ner död, men när de hade väntat länge och väl och inget hände, ändrade de uppfattning och sa att han var en gud.

⁷ Nära denna plats fanns en stor egendom som tillhörde Publius, öns främsta man. Han välkomnade oss och gav oss mat och husrum i tre dagar. ⁸ Hans far låg sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick därför in och bad för mannen och lade sina händer på honom och botade honom. ⁹ Efter detta kom alla sjuka på ön dit och blev botade. ¹⁰ De visade sedan sin tacksamhet på många sätt. Och när det var dags för oss att segla iväg, kom folk ombord med allt möjligt som vi kunde behöva för resan.

Paulus anländer till Rom

¹¹ Det dröjde tre månader innan vi seglade iväg, nu med fartyget ”Tvillinggudarna”^[f] från Alexandria som hade övervintrat på ön. ¹² Vi lade först till i Syrakusa där vi stannade i tre dagar. ¹³ Därifrån for vi över till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind och kom efter två dagar fram till Puteoli. ¹⁴ Där fann vi några troende som bad oss att stanna hos dem i en vecka vilket vi gjorde. Så kom vi till Rom.

¹⁵ De troende i Rom hade hört att vi var på väg och kom och mötte oss redan vid Forum Appii^[g] och Tres Tabernae^[h] och när Paulus såg dem, tackade han Gud och fick nytt mod.

¹⁶ När vi till slut kom fram till Rom, fick Paulus lov att bo i en egen bostad tillsammans med den soldat som vaktade honom.

Paulus tal till judarna i Rom

¹⁷ Tre dagar efter ankomsten kallade Paulus till sig de judiska ledarna och när de var samlade, sa han till dem:

”Bröder, jag blev arresterad i Jerusalem och överlämnad till romarna, trots att jag inte hade gjort något mot vårt folk eller brutit mot någon av våra förfäders traditioner. ¹⁸ Romarna ställde mig sedan inför rätta och ville frige mig eftersom det inte fanns något skäl att döma mig till döden. ¹⁹ Men judarna protesterade och jag blev därför tvungen att vädja till kejsaren. Fast min avsikt är inte att på något sätt anklaga mitt eget folk. ²⁰ Det här är alltså bakgrunden till att jag bett er komma hit idag, så att vi kan träffas och talas vid. Jag är bunden med dessa kedjor för Israels hopp.”

²¹ De svarade: ”Vi har inte fått några brev från Judeen eller några som helst dåliga rapporter om dig av de bröder som kommit hit. ²² Tvärtom vill vi gärna veta vad du tror på, för det vi vet om denna sekt är att den stöter på motstånd överallt.”

²³ De kom därför överens om att träffas en annan dag och vid det tillfället samlades ännu fler människor där Paulus bodde. Han började tidigt på morgonen och höll på ända till kvällen med att vittna och undervisa om Guds rike och han försökte med hjälp av Moses lag och profeterna övertyga dem om Jesus.

²⁴ Några av dem blev övertygade av vad han sa men andra trodde inte. ²⁵ Efter en häftig diskussion skildes de sedan åt och Paulus skickade med dem ett sista ord:

”Den heliga Anden hade rätt när han talade genom profeten Jesaja till era förfäder:

²⁸ Ni måste därför ha klart för er att Gud nu också vill rädda andra folk än judar. Och de kommer att lyssna.”^[j]

³⁰ Paulus bodde sedan i hela två år i det hus han hade hyrt. Han tog emot alla som kom på besök ³¹ och förkunnade Guds rike och undervisade frimodigt om Herren Jesus Kristus och ingen försökte hindra honom.