Añadir traducción en paralelo Imprimir Opciones de la página

23 Sedan han hade uppehållit sig där någon tid, for han vidare, och färdades först genom det galatiska landet och därefter genom Frygien och styrkte alla lärjungarna.

24 Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, bördig från Alexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna.

25 Denne sade blivit undervisad om »Herrens väg» och talade, brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastän han allenast hade kunskap om Johannes' döpelse.

26 Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan. När Priscilla och Akvila hörde honom, togo de honom till sig och undervisade honom grundligare om »Guds väg».

27 Och då han sedan ville fara till Akaja, skrevo bröderna till lärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emot honom. Och när han hade kommit fram, blev han dem som trodde till mycken hjälp, genom den nåd han hade undfått.

28 Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisade genom skrifterna att Jesus var Messias.

19 Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade han några lärjungar.

Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att helig ande är given.»

Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade: »Vi döptes med Johannes' döpelse»

Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring; och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»

Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.

Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade tungomål och profeterade.

Och tillsammans voro de vid pass tolv män.

Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds rike.

Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför menigheten talade illa om »den vägen», vände han sig ifrån dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med dessa i Tyrannus' lärosal.

10 Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare, både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.

11 Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.

12 Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.

13 Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu namn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus predikar.

14 Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en judisk överstepräst.

15 Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus känner jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?»

16 Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och sargade.

17 Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar och greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn blev storligen prisat.

18 Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.

19 Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar.

20 På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin kraft.

21 Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse, att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade: »Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.»

22 Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i provinsen Asien.

23 Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen».

24 Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade hantverkarna en ganska stor inkomst.

25 Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande arbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning;

26 men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar.

27 Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.»

28 När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor är efesiernas Diana!»

29 Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus' följeslagare

30 Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde honom det icke.

31 Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.

32 Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit tillsammans.

33 Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville hålla ett försvarstal inför folket.

34 Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernas Diana!»

35 Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes då någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit ned från himmelen?

36 Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna och icke företaga eder något förhastat.

37 Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,

38 Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför rätta.

39 Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant avgöras i den lagliga folkförsamlingen.

40 På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna vi icke heller uppgiva.» Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.

20 Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarna till sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan han hade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara till Macedonien.

Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat många förmaningens ord, kom han till Grekland.

Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.

Och med honom följde Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och av tessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbe och Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsen Asien.

Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.

Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andra ifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; och där vistades vi i sju dagar.

På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, och Paulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade med bröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;

och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen, där vi voro församlade.

Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och när Paulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev så överväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredje våningen; och när man tog upp honom, var han död

10 Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honom och sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»

11 Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtalade ytterligare ganska länge med dem, ända till dess att det dagades; först då begav han sig i väg.

12 Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litet tröstade.

13 Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade han förordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.

14 Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombord och kommo sedan till Mitylene.

15 Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios. Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legat över i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.

16 Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för att icke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd, för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna vara i Jerusalem.

17 Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste.

18 Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I veten själva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag kom till provinsen Asien, har umgåtts med eder:

19 huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.

20 Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gällde något som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke har försummat att offentligen och hemma i husen predika för eder och undervisa eder.

21 Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att göra bättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.

22 Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utan att veta vad där skall vederfaras mig;

23 allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efter den andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelser vänta mig.

24 Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv, om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör till det ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium.

25 Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, I alla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.

26 Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld för någons blod.

27 Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Guds rådslut.

28 Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod.

29 Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skola komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.

30 Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är, för att locka lärjungarna att följa sig.

31 Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild av eder.

32 Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honom som förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel bland alla som äro helgade.

33 Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.

34 I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för att skaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varit med mig.

35 I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, under eget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesu ord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'»

36 När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad med dem alla.

37 Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus om halsen och kysste honom innerligt;

38 och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, att de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honom till skeppet.

21 Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägen till Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån till Patara.

Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; på det gingo vi ombord och lade ut.

Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö på vänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; ty där skulle skeppet lossa sin last.

Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sju dagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus att han icke borde begiva sig till Jerusalem.

Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrån och gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn, ända utom staden. Och på stranden föllo vi ned på våra knän och bådo

och togo sedan avsked av varandra. Därefter stego vi ombord på skeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.

Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade vi sjöresan. Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hos dem en dag.

Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea. Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, och stannade kvar hos honom.

Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetisk gåva.

10 Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom en profet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.

11 När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och band därmed sina händer och fötter och sade: »Så säger den helige Ande: 'Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna så binda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom i hedningarnas händer.'»

12 När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i staden honom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.

13 Men då svarade Paulus: »Varför gråten I så och sargen mitt hjärta? Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utan ock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull.»

14 Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds och sade: »Ske Herrens vilja.»

15 Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo oss upp till Jerusalem.

16 Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, och dessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammal lärjunge, som vi skulle gästa hos.

17 Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss med glädje.

18 Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommo ock alla de äldste.

19 Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans, det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjort bland hedningarna.

20 När de hörde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: »Du ser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommit till tro, och alla nitälska de för lagen.

21 Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bo spridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du säger att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra efter vad stadgat är.

22 Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du har kommit hit.

23 Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män som hava bundit sig genom ett löfte.

24 Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, och åtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sina huvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som har blivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också du vandrar efter lagen och håller den.

25 Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vi här beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sig till vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttet av förkvävda djur och för otukt.»

26 Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för var och en särskild av dem.

27 När de sju dagarna nästan voro ute, fingo judarna från provinsen Asien se honom i helgedomen och uppviglade då allt folket. Och de grepo honom

28 och ropade: »I män av Israel, kommen till hjälp! Här är den man som allestädes lär alla sådant som är emot vårt folk och emot lagen och emot denna plats. Därtill har han nu ock fört greker in i helgedomen och oskärat denna heliga plats.»

29 De hade nämligen förut sett efesiern Trofimus i staden tillsammans med honom och menade att Paulus hade fört denne in i helgedomen.

30 Och hela staden kom i rörelse, och folket skockade sig tillsammans. Och då de nu hade gripit Paulus, släpade de honom ut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.

31 Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hos översten för den romerska vakten att hela Jerusalem var i uppror.

32 Denne tog då strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndade ned till dem. Och när de fingo se översten och krigsmännen, upphörde de att slå Paulus

33 Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att man skulle fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han var och vad han hade gjort.

34 Men bland folket ropade den ene så, den andre så. Då han alltså för larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd han att man skulle föra honom till kasernen.

35 Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamt på, att han måste bäras av krigsmännen,

36 ty folkhopen följde efter och skriade: »Bort med honom!»

37 Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten: »Tillstädjes det mig att säga något till dig?» Han svarade: »Kan du tala grekiska?

38 Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till 'dolkmännens' uppror, de fyra tusens, och förde dem ut i öknen?»

39 Då svarade Paulus: »Nej, jag är en judisk man från Tarsus, medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien. Men jag beder dig, tillstäd mig att tala till folket.»

40 Och han tillstadde honom det. Då gav Paulus från trappan, där han stod, med handen ett tecken åt folket. Och sedan där hade blivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska och sade:

22 »Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala till mitt försvar.»

När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännu mer stilla. Och han fortsatte:

»Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostrad här i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernas lag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade för Gud, såsom I allasammans i dag gören.

Jag förföljde 'den vägen' ända till döds, och både män och kvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;

det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela råd giva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus; och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro där och föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.

Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vid middagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligt kringstrålade mig.

Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade till mig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'

Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.'

Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke rösten av den som talade till mig.

10 Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarade mig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva dig sagt, som är dig förelagt att göra.'

11 Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke mer kunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, så att jag kom in i Damaskus.

12 Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gott vittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.

13 Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, min broder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min syn igen och såg upp på honom.

14 Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hans mun.

15 Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört.

16 Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder, och åkalla därvid hans namn.'

17 Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig, medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning

18 och såg honom och hörde honom säga till mig: 'Skynda dig med hast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt vittnesbörd om mig.'

19 Men jag sade: 'Herre, de veta själva att det var jag som överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på dig.

20 Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns kläder, som dödade honom.'

21 Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.'»

22 Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nu hovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrån jorden med den människan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.»

23 Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastade stoft upp i luften,

24 bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gav befallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, så att han finge veta varför de så ropade mot honom.

25 Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sade Paulus till den hövitsman som stod där: »Är det lovligt för eder att gissla en romersk medborgare, och det utan dom och rannsakning?»

26 När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten och underrättade honom härom och sade: »Vad är det du tänker göra? Mannen är ju romersk medborgare.»

27 Då gick översten dit och frågade honom: »Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?» Han svarade: »Ja.»

28 Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar att köpa den medborgarrätten.» Men Paulus sade: »Jag däremot har den redan genom födelsen.»

29 Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undan och lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att han var romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken på att han hade låtit fängsla honom.

30 Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom inför dem.

23 Men när han hade varit där en tid, reste han till Galatien och Frygien och styrkte lärjungarna överallt.

Apollos blir undervisad i Efesos

24 Under tiden hade en jude som hette Apollos kommit till Efesos. Han var från Alexandria och en beläst man som väl kände till Skriften. 25 Apollos hade fått höra om Herrens väg och han talade med stor entusiasm och undervisade noggrant om Jesus. Men han kände bara till Johannes dop. 26 Så när Priscilla och Aquila fick höra honom i synagogan där han med stort mod talade till folket, tog de med honom hem och förklarade närmare vad Guds väg innebär.

27 När han sedan ville ta sig över till Achaia, uppmuntrade de troende honom och skrev till lärjungarna att välkomna honom. Och när han kom dit, blev han till stor hjälp för dem som genom Guds nåd kommit till tro. 28 Utifrån Skriften kunde han offentligt med stor kraft gå emot judarna och bevisa att Jesus verkligen är Messias.

Paulus i Efesos

19 Medan Apollos var i Korinth, kom Paulus fram till Efesos efter sin resa genom inlandet. Där träffade han några lärjungar och frågade dem: ”Tog ni emot den heliga Anden när ni kom till tro?”

”Nej”, svarade de, ”vi har aldrig hört talas om att det den heliga Anden finns.”

”Men på vilket sätt är ni döpta då?” frågade han.

De svarade: ”Med Johannes dop.”

Då förklarade Paulus för dem att Johannes dop var ett omvändelsens dop och att Johannes också uppmanade folket att tro på Jesus, den som kom efter honom. När de hörde detta, lät de döpa sig i Herren Jesus namn och då Paulus lade sina händer på dem, kom den heliga Anden över dem och de talade olika språk och profeterade. Tillsammans var det cirka tolv män där.

Under tre månaders tid undervisade sedan Paulus regelbundet i synagogan. Han talade öppet och med stort mod och försökte övertyga dem om Guds rike. Men några avvisade hans budskap. De ville inte tro utan hånade Vägen inför alla som var där. Därför lämnade Paulus dem och höll sina lärjungar borta därifrån. De samlades istället i Tyrannos föreläsningssal där Paulus undervisade varje dag. 10 Detta pågick i två års tid så att alla i provinsen Asien, både judar och greker, fick höra budskapet om Herren.

11 Gud gjorde ovanliga under genom Paulus. 12 Man tog till och med dukar och klädesplagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka. Då försvann sjukdomarna och de onda andarna lämnade dem.

13 En grupp kringvandrande judiska andeutdrivare fick då för sig att de skulle uttala Herren Jesus namn över dem som var besatta av onda andar. De sa: ”Jag besvär er vid den Jesus som Paulus talar om!” 14 Det var sju män, söner till den judiska översteprästen Skeuas, som försökte sig på detta. 15 Men den onda anden svarade dem: ”Jag känner till Jesus och vet om Paulus, men vilka är ni?” 16 Och sedan kastade sig mannen som var besatt av den onde anden över dem alla och slog dem, så att de var tvungna att fly ut ur huset nakna och blodiga. 17 Detta blev känt bland både judar och greker i hela Efesos och alla i staden blev helt förskräckta och hyllade Herren Jesus. 18 Många av de troende kom nu och bekände öppet vad de hade gjort, 19 och många av dem som sysslat med trolldom, plockade fram sina böcker och brände dem offentligt. Någon räknade ut att böckerna var värda ungefär 50 000 dagslöner. 20 Så fick budskapet om Herren allt mer kraft, ökad framgång och styrka.

Upplopp i Efesos

21 Efter allt detta bestämde[a] sig Paulus för att genom Makedonien och Achaia resa till Jerusalem. ”Och därefter måste jag också besöka Rom”, sa han. 22 Han skickade Timotheos och Erastos, två av sina medhjälpare till Makedonien, medan han själv stannade kvar i provinsen Asien en tid.

23 Men just under den här tiden blev det stor oro på grund av Vägen. 24 En silversmed som hette Demetrios tjänade mycket pengar åt hantverkarna på att tillverka silvertempel åt Artemis[b]. 25 Demetrios kallade ihop dem till ett möte tillsammans med andra som hade liknande arbeten. Sedan talade han till dem:

”Ni vet att det är tack vare den här tillverkningen som vi blivit så rika. 26 Men nu har ni alla sett och hört hur den här Paulus har fått en massa människor att tro att gudar som är tillverkade av människohänder inte är några gudar. Och det är inte bara här i Efesos människor ändrat sin inställning utan så gott som i hela provinsen Asien. 27 Naturligtvis kommer detta att påverka våra affärer negativt, men det som oroar oss mest är att den stora gudinnan Artemis tempel kan komma att förlora sitt anseende och kanske Artemis själv kommer att mista sitt gudomliga majestät, hon som dyrkas inte bara i provinsen Asien utan i hela världen.”

28 När de hörde detta, blev de rasande och började ropa: ”Stor är efesiernas Artemis!”

29 Det dröjde inte länge förrän hela staden var i uppror. Man grep Gaius och Aristarchos, två makedonier som var reskamrater till Paulus och rusade till stadens friluftsteater. 30 Paulus ville då gå in och tala till folket, men hans lärjungar hindrade honom. 31 Några medlemmar av provinsrådet som var vänner till Paulus, skickade också bud till honom att inte riskera livet genom att gå in i teatern.

32 Inne på teatern ropade alla och skrek om varandra. Allt var en enda stor röra och de flesta visste inte ens varför de hade kommit dit.

33 När judarna sedan skickade fram Alexandros för att förklara situationen, gav han tecken till folket att vara tysta och försökte hålla ett försvarstal. 34 Men när folket förstod att Alexandros var jude, började alla ropa igen och under två timmar skrek de i kör: ”Stor är efesiernas Artemis!”

35 Till slut lyckades i alla fall stadens sekreterare lugna dem så pass att han kunde tala till dem. ”Invånare i Efesos”, sa han, ”alla vet ju att den stora gudinnan Artemis tempel beskyddas här i staden Efesos, hon vars bild föll ner från himlen. 36 Det är aldrig någon som har ifrågasatt detta, så ta det lugnt. Gör inte något förhastat! 37 De här männen som ni har fört hit har varken stulit något från templet eller hädat gudinnan. 38 Om Demetrios och hans hantverkare har något att anklaga någon för, så har vi domstolar som tar hand om sådant och landshövdingar som kan ta upp fallet. Låt dem gå den lagliga vägen. 39 Och om det finns klagomål i andra frågor, så kan de tas upp i den lagliga folkförsamlingen. 40 Nu är det till och med risk att vi blir anklagade för uppror, eftersom det inte fanns någon anledning att ställa till med några oroligheter. Då kan vi inte försvara oss.”

41 Och med de orden fick han de församlade att skingras.

Paulus reser till Makedonien och Grekland

20 När allt blivit lugnt igen, kallade Paulus samman lärjungarna och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl av dem och började sin resa till Makedonien. Han reste genom området och uppmuntrade de troende och när han kom fram till Grekland, stannade han där i tre månader. Han skulle just segla vidare till Syrien när några judar hade gjort upp planer på att döda honom och han bestämde sig därför att fara tillbaka upp genom Makedonien. Med honom reste Sopatros, Pyrrhos son från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien. De reste i förväg över till Troas och väntade på oss[c] där. Efter det osyrade brödets högtid[d] seglade sedan vi andra från Filippi och fem dagar senare mötte vi dem i Troas där vi stannade en vecka.

Paulus i Troas – En ung man uppväcks från de döda

Dagen efter sabbaten när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag, höll han på ända till midnatt. Rummet på övre våningen där vi var samlade var upplyst av många oljelampor och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge, somnade han djupt och föll i sömnen ner från tredje våningen och var död när man lyfte upp honom. 10 Paulus kom då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ”Oroa er inte, han lever!” 11 Så gick han tillbaka upp och bröt brödet och åt. Sedan fortsatte Paulus att tala ända fram till gryningen innan han till slut lämnade dem. 12 Men den unga mannen fördes hem levande till stor lättnad för alla.

Paulus avsked till församlingsledarna i Efesos

13 Vi gick ombord och avseglade till Assos där vi skulle ta med Paulus som hade bestämt det så, eftersom han ville ta landvägen dit. 14 När vi mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene. 15 Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag Chios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och en dag senare var vi framme i Miletos.

16 Paulus hade bestämt sig för att resa förbi Efesos för att inte bli uppehållen i provinsen Asien, eftersom han ville hinna till Jerusalem till pingsthögtiden. 17 Men från Miletos skickade han ändå ett meddelande till församlingsledarna i Efesos att komma till honom.

18 När de hade anlänt, sa han till dem: ”Ni vet hur jag har hela tiden varit hos er ända från den dag då jag först kom till provinsen Asien. 19 Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. 20 Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. 21 Jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.

22 Men nu drivs jag av Anden[e] att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. 23 Det enda jag vet är att den heliga Anden i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. 24 Men för mig är livet inget värt om jag inte får slutföra mitt lopp och den uppgift som Herren Jesus har gett mig, att vittna om evangeliet om Guds nåd.

25 Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om Guds rike. 26 Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig om någon av er går förlorad, 27 för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan.

28 Vaka nu noga över er själva och den hjord som den heliga Anden har satt er till ledare för! Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sitt eget blod. 29 Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att komma in bland er och de kommer inte att skona hjorden. 30 Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland lärjungarna. 31 Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har väglett var och en av er dag och natt under tårar.

32 Jag anförtror er nu åt Gud och hans nådefulla ord, det som bygger upp er och ger er ett arv bland dem som helgats. 33 Jag har aldrig krävt att få silver eller guld eller kläder av någon, 34 utan som ni vet har jag med egna händer försörjt både mig själv och mina medhjälpare. 35 Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Det är lyckligare att ge än att få.’ ”

36 När Paulus sedan slutat tala, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. 37 De grät högt och omfamnade honom och kysste honom. 38 Det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses igen. Sedan följde alla honom ner till fartyget.

Paulus fortsätter resan mot Jerusalem

21 Sedan vi skilts från dem, seglade vi direkt ner till Kos. Nästa dag nådde vi Rhodos och fortsatte därifrån till Patara. Där fann vi ett fartyg som skulle gå till Fenikien och vi gick ombord och seglade iväg. Vi siktade Cypern och passerade söder om ön med kurs mot Syrien och kom till Tyros där fartyget skulle lossa lasten. Vi sökte upp lärjungarna och stannade hos dem en vecka. Genom Anden varnade de Paulus för färden till Jerusalem[f] men när veckan hade gått, gav vi oss iväg för att fortsätta resan. Alla, även kvinnor och barn följde med oss ut ur staden och ner till stranden. Där bad vi tillsammans och tog farväl av varandra. Sedan gick vi ombord och de andra återvände hem igen.

Från Tyros kom vi till Ptolemais, slutmålet för vår sjöresa. Också där hälsade vi på de troende och stannade hos dem en dag. Sedan fortsatte vi till Caesarea där vi bodde hemma hos förkunnaren Filippos som var en av de sju. Han hade fyra ogifta döttrar som kunde profetera.

10 Under besöket där som varade i flera dagar kom en profet från Judeen för att träffa oss. Han hette Agabos. 11 Han tog Paulus bälte, band sina fötter och händer med det och sa: ”Den heliga Anden säger: ’På det här sättet ska ägaren till detta bälte bindas av judarna i Jerusalem och överlämnas till hedningarna.’ ” 12 Vi som hörde detta, både vi och de som bodde där, försökte då övertala Paulus att inte fortsätta till Jerusalem.

13 Men han sa: ”Varför gör ni så, gråter och gör mig tung om hjärtat? Jag är beredd att inte bara hamna i fängelse i Jerusalem utan också att dö för Herren Jesus skull.” 14 När vi förstod att han inte tänkte ändra sig, lugnade vi ner oss och sa: ”Låt det bli som Herren vill!”

15 Efter de här dagarna gjorde vi oss klara och fortsatte mot Jerusalem. 16 Några av lärjungarna i Caesarea följde med oss en bit och visade vägen till Mnasons hus där vi fick bo. Han kom från Cypern och var en av de tidiga lärjungarna.

Paulus kommer fram till Jerusalem

17 När vi kom fram till Jerusalem, blev vi hjärtligt välkomnade av de troende. 18 Dagen efter vi hade anlänt, tog Paulus med oss hem till Jakob[g] och där samlades också de andra församlingsledarna. 19 Sedan vi hälsat på dem, berättade Paulus i detalj om sitt arbete, vad Gud hade gjort genom honom bland andra folk.

20 När de hörde detta, hyllade de Gud. Sedan sa de till Paulus: ”Du vet, vår broder, att tusentals judar har kommit till tro här och de är alla ivriga att följa lagen. 21 Nu har ett rykte spridits i Jerusalem att du lär de judar som bor bland andra folk att vända sig bort från Mose och att du har sagt att de inte behöver omskära sina söner eller följa våra traditioner. 22 Något måste därför göras, för de kommer säkert att få reda på att du är här.

23 Detta är vårt förslag: Här finns fyra män som har gett ett löfte.[h] 24 Ta med dig dem och gå igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Betala sedan för dem så att de kan raka sina huvuden. Då förstår alla att ryktena om dig är falska och att du själv håller och följer lagen.

25 När det gäller troende från andra folk har vi meddelat vårt beslut och skrivit att de ska avhålla sig från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral.[i]

Paulus arresteras i templet

26 Paulus tog då nästa dag männen med sig och gick igenom reningsceremonin tillsammans med dem. Han gick sedan in i templet och meddelade offentligt när reningstiden skulle vara över och att offer då skulle bäras fram för var och en av dem.

27 Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom 28 och skrek: ”Israeliter! Hjälp oss! Här är den man som överallt lär ut sådant som är emot vårt folk och vår lag och denna plats. Nu har han till och med tagit med sig greker in i templet och orenat[j] denna heliga plats.” 29 De hade nämligen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos och antog att Paulus hade tagit med honom till templet.

30 Så kom hela staden i uppror och folk kom springande. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet och portarna stängdes genast. 31 De tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror. 32 Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare och när folkhopen fick se kommendanten och soldaterna, upphörde de att misshandla Paulus. 33 Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var och vad han hade gjort. 34 Men folket skrek än det ena än det andra och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till fästningen. 35 När man kom till trappan, trängdes folket så våldsamt att soldaterna fick bära honom. 36 Folkhopen som följde efter ropade: ”Döda honom!”

Paulus försvarstal inför folket

37 Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?”

”Kan du grekiska?” undrade kommendanten. 38 ”Är du inte den där egyptern som ledde ett uppror för en tid sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?”

39 Paulus svarade: ”Jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en viktig stad. Jag ber därför att du ska låta mig tala till folket.”

40 Kommendanten gav honom då sitt tillstånd och Paulus gjorde tecken till folket uppifrån trappan att han hade något att säga. När alla hade tystnat, började han sedan tala till dem på hebreiska:

22 ”Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga till mitt försvar!” När de hörde Paulus tala på hebreiska blev de ännu tystare.

Han fortsatte: ”Jag är jude, född i Tarsos i Kilikien men uppväxt här i staden. Jag hade Gamaliel som lärare och blev mycket noggrant undervisad om våra förfäders lag och jag var lika ivrig att kämpa för Guds sak precis som ni försöker göra. Jag förföljde och ville döda alla som följde denna väg. Jag lät binda både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästen och alla medlemmarna i det judiska rådet intyga. Det var också de som gav mig brev adresserade till bröderna i Damaskus för att jag skulle kunna fängsla människor där och föra dem till Jerusalem där de sedan skulle straffas.

Men när jag var på väg till Damaskus och vid middagstiden närmade mig staden, omgavs jag plötsligt av ett mycket starkt ljus från himlen. Jag föll till marken och hörde en röst som sa: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’

Jag frågade då: ’Vem är du, Herre?’ och han svarade: ’Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.’ De som var med mig såg ljuset men uppfattade inte rösten som talade till mig. 10 Jag frågade sedan: ’Vad ska jag göra, Herre?’ och Herren svarade: ’Res dig upp och gå till Damaskus! Där kommer du att få veta vad du har utsetts till.’ 11 Men det starka ljuset hade gjort mig blind och därför fick jag ledas in i Damaskus av mina följeslagare.

12 Där fanns en man som hette Ananias, en hängiven, lagtrogen man som hade gott anseende bland alla judar som bodde där. 13 Han kom till mig och ställde sig intill mig och sa: ’Saul, min bror, du ska få din syn tillbaka!’ Och i samma stund kunde jag se honom.

14 Sedan sa han till mig: ’Våra förfäders Gud har utsett dig till att förstå hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra honom tala. 15 Nu ska du inför alla människor vittna om vad du har sett och hört. 16 Tveka därför inte utan åkalla honom och låt genast döpa dig så att du blir tvättad ren från dina synder!’

17 När jag hade kommit tillbaka till Jerusalem och en dag stod och bad i templet, fick jag se en syn[k]. 18 Jag såg Herren som sa till mig: ’Skynda dig och lämna genast Jerusalem, för människorna här kommer inte att tro på det du vittnar om mig.’

19 ’Men, Herre’, invände jag, ’de vet ju att jag i varenda synagoga har fängslat och piskat dem som trodde på dig. 20 Och när Stefanos, ditt vittne fick offra sitt blod, stod jag bredvid och tyckte att man handlade rätt. Jag vaktade kläderna åt dem som dödade honom.’

21 Men Herren sa till mig: ’Gå, för jag ska sända dig långt bort till andra folk!’ ”

Paulus avslöjar att han är romersk medborgare

22 Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat, men nu började de ropa: ”Se till att han försvinner från jorden! Han har ingen rätt att leva!” 23 Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade upp jord i luften. 24 Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska och förhöra honom, tills man fick reda på varför folkmassan var så rasande.

25 Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: ”Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?” 26 När officeren hörde detta, gick han till kommendanten och sa: ”Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!” 27 Då gick kommendanten till Paulus och frågade: ”Är det sant att du är romersk medborgare?”

”Ja”, svarade Paulus, ”det är jag.”

28 Kommendanten sa: ”Det kostade mig väldigt mycket pengar att bli romersk medborgare.”

”Jag blev det när jag föddes”, svarade Paulus.

29 De som skulle ha förhört honom drog sig då kvickt tillbaka och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, när han insåg att han hade fängslat en romersk medborgare.

Paulus inför det judiska rådet

30 Kommendanten som ville få reda på vad det var judarna anklagade Paulus för, släppte honom nästa dag ur bojorna och befallde att översteprästerna och hela rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus och ställde honom inför dem.

Notas al pie

  1. 19:21 Eller: kände sig Paulus ledd av Guds Ande.
  2. 19:24 Gudinnan Artemis är också känd under namnet Diana.
  3. 20:5 Här börjar bokens författare skriva i vi-form igen.
  4. 20:6 Påsk.
  5. 20:22 Eller: en inre drivkraft har fått mig…
  6. 21:4 Den grekiska satskonstruktionen är svårtolkad, men tanken kan vara att de genom Anden fick förutse svårigheter som väntade och försökte därför övertala Paulus till att inte resa till Jerusalem.
  7. 21:18 Se not till 12:17.
  8. 21:23 Löftet var antagligen ett nasirlöfte. Jfr 4 Mos 6.
  9. 21:25 Se not till 15:20.
  10. 21:28 Icke-judar var enligt den judiska traditionen orena, ovärdiga att komma inför Gud och skulle göra templet orent om de gick in där.
  11. 22:17 Se not till 10:10.