Jerusalems räddning och fiendernas undergång

12 En profetia, Herrens ord om Israel. Så säger Herren, han som har utspänt himlen och lagt jordens grund och som har format människans ande i henne: ² Se, jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring. Också Juda skall drabbas, när Jerusalem blir belägrat. ³ Det skall ske på den dagen att jag skall göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den skall göra sig illa på den. Och alla jordens folk skall församla sig mot henne. ⁴ På den dagen, säger Herren, skall jag slå alla hästar med förvirring och deras ryttare med vanvett. Men över Juda hus skall jag öppna mina ögon, när jag bland folken slår alla hästar med blindhet. ⁵ Då skall Juda stamfurstar säga i sina hjärtan: "Jerusalems invånare är vår styrka, genom Herren Sebaot som är deras Gud."

⁶ På den dagen skall jag låta Juda stamfurstar bli som brinnande fyrfat bland ved och som flammande facklor bland halmkärvar, så att de förtär alla folk runt omkring, både åt höger och åt vänster. Men Jerusalem skall fortfarande trona på sin plats, där det nu ligger. ⁷ Herren skall frälsa Juda hyddor först, för att inte härligheten hos Davids hus och Jerusalems invånare skall överträffa Juda härlighet. ⁸ På den dagen skall Herren beskydda Jerusalems invånare. På den dagen skall den svagaste^[a] bland dem vara som David, och Davids hus skall vara som Gud, såsom Herrens ängel framför dem.

Veklagan över den genomstungne

⁹ På den dagen skall jag bestämma mig för att utrota alla hednafolk som kommer mot Jerusalem. ¹⁰ Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde. ¹¹ På den dagen skall sorgen bli stor i Jerusalem, som sorgen vid Hadadrimmon i Megiddopasset.^{[b] 12} Landet skall sörja, var släkt för sig: