Herre, du har varit vår tillflykt
    från släkte till släkte.
² Innan bergen blev till
    och du skapade jorden och världen,
ja, från evighet till evighet är du, Gud.

³ Du låter människorna vända åter till stoft,
du säger: "Vänd åter, ni människors^[a] barn!"
⁴ Ty tusen år är i dina ögon
    som den dag som förgick i går,
de är som en nattväkt.
⁵ Du sköljer dem bort, de är som en sömn.
Om morgonen liknar de gräset som frodas.
⁶ Om morgonen gror det och blomstrar,
om aftonen vissnar det och blir torrt.

⁷ Vi går under genom din vrede,
    genom din förbittring förskräcks vi.
⁸ Du ställer våra missgärningar inför dig,
våra hemliga synder i ditt ansiktes ljus.
⁹ Alla våra dagar försvinner genom din harm,
vi slutar våra år som en suck.
¹⁰ Vårt liv varar sjuttio år
    eller åttio, om krafterna räcker.
När det är som bäst är det möda och bekymmer.
Snart är det förbi, vi flyger bort.

¹¹ Vem känner din vredes makt
    och din harm, så att han fruktar dig?
¹² Lär oss inse att våra dagar är räknade,
så att vi får visa hjärtan.
¹³ Vänd åter, Herre! Hur länge dröjer du?
Förbarma dig över dina tjänare!
¹⁴ Mätta oss med din nåd när morgonen gryr,
så att vi får jubla och vara glada
    i alla våra dagar.
¹⁵ Gläd oss lika många dagar
    som du har plågat oss,
lika många år som vi har sett olycka.
¹⁶ Låt dina gärningar uppenbaras för dina tjänare
och din härlighet över deras barn.
¹⁷ Må Herrens, vår Guds, ljuvlighet vara över oss.
Ge framgång åt våra händers verk,
ja, åt våra händers verk må du ge framgång.