Psaltaren 78:1-39
Svenska 1917
78 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
Read full chapter