¹⁸ Du låter dem vandra på en hal väg,
    störtar dem i fördärvet
¹⁹ och plötsligt går de under.
    De tar en ände med förskräckelse.
²⁰ Det blir som när man vaknar ur en dröm:
    Du, Herre, reser dig
    och föraktar dem som om de vore fantasier.^[a]

²¹ När mitt hjärta var bittert
    och det sved inom mig,
²² då var jag oförnuftig och ovetande,
    som ett djur inför dig.

²³ Ändå är jag alltid hos dig,
    och du håller min högra hand.
²⁴ Du leder mig efter ditt råd,
    och sedan för du mig till härligheten^[b].
²⁵ Vem har jag i himlen utom dig?
    Och när jag har dig,
    önskar jag ingenting på jorden.
²⁶ Min kropp och min själ kan tyna bort,
    men Gud är min inre klippa och min del för evigt.

²⁷ Men de som är långt borta från dig kommer att förgås.
    Du förgör dem som inte är trogna mot dig.
²⁸ Men det är gott för mig att vara nära Gud.
    Jag har gjort Herren Gud till min tillflykt,
    och jag vill berätta om alla dina gärningar.