² Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
    låt mig aldrig komma på skam.
    Befria mig i din rättfärdighet.
³ Lyssna till mig,
    skynda dig att rädda mig.
Var en klippa för mig, en fästning,
    en borg där jag finner frälsning.
⁴ Du är min klippa och min borg.
    Led mig, vägled mig för ditt namns skull!
⁵ Frigör mig ur nätet som har gillrats åt mig.
    Du är min fästning.
⁶ I dina händer överlämnar jag min ande,
    för du befriar mig, Herre, du trofaste Gud.

⁷ Jag hatar dem som tillber avgudar.
    Jag förtröstar på Herren.
⁸ Jag jublar av glädje för din nåd.
    Du såg mitt lidande
    och du såg min själs ångest.
⁹ Du överlämnade mig inte åt min fiende.
    Du ledde mig ut i frihet.

¹⁰ Herre, var nådig mot mig, för jag är i nöd,
    mina ögon är matta av sorg,
    likaså min kropp och själ.
¹¹ Mitt liv försvinner i ångest och mina år i suckan,
    min styrka och min kropp håller på
    att tyna bort på grund av min skuld.
¹² För alla mina fienders skull hånas jag,
    mina grannar förfärar sig^[a] över mig,
    och de som ser mig på gatan flyr från mig.
¹³ Jag är lika bortglömd som en död,
    jag har blivit som en krossad kruka.
¹⁴ Jag hör mångas skvaller,
    skräck finns på alla håll,
de går samman mot mig
    för att röja mig ur vägen.

¹⁵ Men jag förtröstar på dig, Herre!
    Jag säger: ”Du är min Gud.”
¹⁶ Mina tider ligger i dina händer,
    rädda mig ur mina fienders hand,
    från dem som förföljer mig.
¹⁷ Låt ditt ansikte lysa över din tjänare!
    Rädda mig i din nåd!
¹⁸ Herre, låt mig inte komma på skam
    när jag ropar till dig.
Låt i stället de gudlösa få skämmas
    och lägga sig stilla i dödsriket,
¹⁹ där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat,
    dessa fräcka, som högmodigt och föraktfullt
    talar mot de rättfärdiga.

²⁰ Stor är din godhet
    som du har sparat åt dem som fruktar dig
    och som du inför alla ger dem som tar sin tillflykt till dig.
²¹ Du gömmer dem hos dig,
    skyddade mot människors sammansvärjning,
du förvarar dem i din hydda
    i trygghet mot elaka tungor.

²² Välsignad vare Herren,
    för han visade mig sin underbara nåd i en belägrad stad.
²³ Förskräckt tänkte jag: ”Jag är bortstött från dig.”
    Men du hörde mina böner,
när jag ropade till dig om hjälp.

²⁴ Älska Herren, alla hans fromma.
    Herren bevarar de trogna,
    men dem som handlar i övermod straffar han strängt.
²⁵ Var starka, fatta mod,
    alla ni som hoppas på Herren.