Psaltaren 78
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Lovprisning till historiens Herre
78 Maskil. Av Asaf.
Mitt folk, lyssna till min undervisning!
Vänd era öron till vad jag säger!
2 Jag vill öppna min mun för liknelser,
jag ska yttra hemligheter från gamla tider.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 vill vi inte dölja för deras barn.
Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,
hans makt och de under som han utfört.
5 Han gav förordningar till Jakob,
stiftade en lag åt Israel,
som han befallde våra fäder
att undervisa sina barn om,
6 så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,
och att deras barn som skulle komma att födas
i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.
7 Så skulle de sätta sin lit till Gud
och inte glömma hans gärningar,
utan följa hans bud.
8 De skulle inte vara som sina fäder,
en trotsig och upprorisk generation,
som inte var lojala och trogna mot Gud.
9 Efraims män, beväpnade med båge,
vände om på stridens dag.
10 De bröt förbundet med Gud
och vägrade att följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
underverk som han hade låtit dem se.
12 Han gjorde under inför deras fäder
i Egyptens land, på Soans slätter.
13 Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.
Han lät vattnet stå som en vägg.
14 På dagen ledde han dem med ett moln
och på natten med ett eldsken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten ur djupet.
16 Strömmar lät han bryta fram från klippan,
han lät vatten flyta fram som en flod.
17 Ändå fortsatte de att synda mot honom
och göra uppror mot den Högste i öknen.
18 De utmanade Gud
och krävde mat i sin lystnad.
19 De talade mot Gud:
”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
och vatten strömmade fram och bäckar flödade.
Men kan han också ge bröd
och förse sitt folk med kött?”
21 Men Herren hörde dem och blev vred.
En eld tändes mot Jakob,
vreden växte fram mot Israel,
22 därför att de inte trodde på Gud
eller litade på hans räddning.
23 Han befallde att himlen skulle öppnas
och slog upp himlens dörrar,
24 han lät manna regna ner som mat,
han gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars mat,
han gav dem rikligt att äta.
26 Han släppte loss östanvinden från himlen
och förde fram sunnanvinden med sin kraft.
27 Han lät kött regna ner som stoft,
fåglar som sanden i havet.
28 Han lät det falla ner i deras läger,
runt omkring deras tält.
29 De åt tills de fick mer än nog.
Han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de stillat sina begär,
innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,
31 upptändes Guds vrede mot dem.
Han dödade de starkaste
och slog ner Israels unga män.
32 Trots detta fortsatte de att synda
och trodde inte, trots hans under.
33 Då lät han deras liv sluta i tomhet
och deras år i skräck.
34 När han dödade, frågade de efter honom,
vände om och sökte honom.
35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
att Gud den Högste var deras befriare.
36 Men de hycklade med sina ord för honom,
de ljög för honom.
37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
och de var inte trogna mot hans förbund.
38 Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede,
lät inte sin vredes glöd flamma upp.
39 Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser
som försvinner som en vindpust,
för att inte komma åter.
40 Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
och gjorde Israels Helige bedrövad.
42 De kom inte ihåg den makt som han visade
när han befriade dem från fienden,
43 när han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans slätter.
44 Han förvandlade deras floder till blod,
och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.
45 Han sände stora svärmar med flugor som åt dem
och grodor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt gräshoppor
och deras skörd åt skadedjur.[a]
47 Han förstörde deras vinrankor med hagel
och mullbärsfikonträden med slagregn[b].
48 Han utlämnade deras boskap åt hagel
och deras hjordar åt blixten.[c]
49 Han släppte loss sin glödande vrede över dem,
vrede, harm och förbittring,
en skara av olycksänglar.
50 Han gav sin vrede fritt utlopp
och skonade inte deras liv,
utan lät dem dö av pest.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.
52 Han ledde ut sitt folk som en flock,
han ledde dem som en hjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet täckte deras fiender.
54 Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,
till det berg som hans makts hand hade erövrat.
55 Han drev bort folken framför dem,
han delade ut deras land som arvedel
och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.
56 Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom
och höll inte hans befallningar.
57 De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,
bort, som en förrädisk båge.
58 De retade upp honom med sina offerplatser
och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.
59 När Gud hörde dem blev han vred,
och han förkastade Israel helt.
60 Han övergav sin boning i Shilo,
det tält han hade satt upp bland människorna.
61 Han lät sin makt[d] föras bort i fångenskap
och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.
62 Han överlämnade sitt folk åt svärdet
och var vred på sin egendom.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.
64 Prästerna dödades med svärd
och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.
65 Då vaknade Herren, som ur en sömn,
som en krigare som varit upprymd av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
han skickade bort dem till evig skam.
67 Han förkastade Josefs boningar,
han utvalde inte Efraims stam.
68 I stället utvalde han Judas stam
och berget Sion som han älskade.
69 Där byggde han sin helgedom likt höjderna,
lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.
70 Han utsåg David till sin tjänare
och hämtade honom från fårfållorna.
71 Från fåren hämtade han honom,
för att bli herde för hans folk Jakob,
för Israel, hans arvedel.
72 Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,
han ledde dem med skicklig hand.
Footnotes
- 78:46 I grundtexten används olika ord för gräshoppor i parallellismen i denna vers, medan vi bara har ett ord i svenskan.
- 78:47 Det hebreiska ordets exakta betydelse är okänd, kanske häftigt regn eller flod, troligen är det en parallell till hagel.
- 78:48 Eftersom hagel redan förekommer i föregående vers är det möjligt att ordet i denna vers skulle kunna tolkas som sjukdomar (ett mycket liknande ord), och ”blixt” som pest; denna tolkning stöds av ett par hebreiska handskrifter.
- 78:61 Syftar uppenbarligen på förbundsarken.
Psaltaren 78
Svenska 1917
78 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.