Psaltaren 106
Svenska 1917
106 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.
4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,
5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.
6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.
11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.
12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.
13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.
14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.
16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.
18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;
20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.
25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.
26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,
27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.
28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.
29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;
31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.
34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.
38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.
40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.
42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.
44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.
45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.
46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----
48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»
Psaltaren 106
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Herren är god mot sitt folk
106 Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet.
2 Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd?
3 Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga.
4 Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk!
5 Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom.
6 Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde.
7 De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet.
8 Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen.
9 Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken!
10 På så sätt räddade du dem från deras fiender.
11 Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll.
12 Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång.
13 Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem,
14 utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen.
15 Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem.
16 De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst.
17 Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer.
18 Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor.
19-20 På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs.
21-22 De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet.
23 Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem.
24 Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat.
25 I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom.
26 Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen,
27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder.
28 Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar.
29 Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem.
30 Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten.
31 För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen.
32 Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer.
33 På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt.
34 De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem.
35 I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk
36 och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång.
37-38 De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord.
39 Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet.
40 Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky.
41-42 Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem.
43 Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd.
44 Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter.
45 Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender.
46 Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem.
47 Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig.
48 Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: Amen! Halleluja!
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica