^2 (B) Herre, min frälsnings Gud,
    dag och natt ropar jag till dig.
³ Låt min bön komma
        inför ditt ansikte,
    vänd ditt öra till mitt rop,
⁴ för min själ är mättad med lidanden
    och mitt liv närmar sig dödsriket.

^5 (C) Jag räknas bland dem
        som går ner i graven,
    jag är som en man utan livskraft.
^6 (D) Jag är övergiven bland de döda,
        likt de fallna som ligger i graven,
    dem du inte längre tänker på
        och som inte mer
            är i dina händer.
^7 (E) Du har sänkt mig längst ner i hålan,
    ner i mörkret, ner i djupet.
^8 (F) Din vrede vilar tung över mig,
    alla dina böljor låter du
        skölja över mig. Sela

^9 (G) Du har fjärmat mina förtrogna
        från mig,
    du har gjort mig vidrig för dem,
        fångad så att jag inte kommer ut.
^10 (H) Mitt öga förtärs av lidande.
    Herre, jag ropar till dig varje dag,
        jag sträcker mina händer
            mot dig.

^11 (I) Gör du under för de döda,
    kan skuggorna resa sig
        och tacka dig? Sela
¹² Förkunnar man din nåd i graven,
    din trofasthet i avgrunden?
^13 (J) Känner man dina under i mörkret,
    din rättfärdighet i glömskans land?

^14 (K) Men jag ropar till dig, Herre,
    om morgonen möter dig min bön.
^15 (L) Varför, Herre,
        förkastar du min själ?
    Varför döljer du
        ditt ansikte för mig?
¹⁶ Plågad är jag och döende
        från min ungdom,
    jag bär förskräckelser från dig
        och förtvivlar.
^17 (M) Din vredes lågor sveper över mig,
    dina fasor förgör mig.
¹⁸ Ständigt omsluter de mig
        som vatten,
    omringar mig helt och hållet.
^19 (N) Mina nära och kära
        har du fjärmat från mig.
    I mina förtrognas ställe
        har jag bara mörker.