1 Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.

² Av dem kan man lära vishet och tukt,

³ så ock att förstå förståndigt tal. Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära rättfärdighet, rätt och redlighet.

⁴ De kunna giva åt de fåkunniga klokhet, åt den unge kunskap och eftertänksamhet.

⁵ Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom och förvärvar den förståndige rådklokhet.

⁶ Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal, de vises ord och deras gåtor.

⁷ HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga.

⁸ Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning.

⁹ Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals.

¹⁰ Min son, om syndare locka dig, så följ icke.

¹¹ Om de säga: »Kom med oss; vi vilja lägga oss på lur efter blod, sätta försåt för de oskyldiga, utan sak;

¹² såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande, friska och sunda, såsom fore de ned i graven;

¹³ allt vad dyrbart är skola vi vinna, vi skola fylla våra hus med byte;

¹⁴ dela du med oss vår lott, alla skola vi hava samma pung» --

¹⁵ då, min son, må du ej vandra samma väg som de. Nej, håll din fot ifrån deras stig,

¹⁶ ty deras fötter hasta till vad ont är, och äro snara, när det gäller att utgjuta blod.

¹⁷ Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn.

¹⁸ Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod, de sätta försåt för sina egna liv.

¹⁹ Så går det envar som söker orätt vinning: sin egen herre berövar den livet.

²⁰ Visheten höjer sitt rop på gatan, på torgen låter hon höra sin röst.

²¹ I bullrande gathörn predikar hon; där portarna i staden öppna sig, där talar hon sina ord:

²² Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet? Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse och dårarna hata kunskap?

²³ Vänden om och akten på min tillrättavisning; se, då skall jag låta min ande flöda för eder jag skall låta eder förnimma mina ord.

²⁴ Eftersom I icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand,

²⁵ eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen veta av min tillrättavisning

²⁶ därför skall ock jag le vid eder ofärd och bespotta, när det kommer, som I frukten,

²⁷ ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas eder såsom en storm och över eder kommer nöd och ångest.

²⁸ Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara, man skall söka mig, men icke finna mig.

²⁹ Därför att de hatade kunskap och icke funno behag i HERRENS fruktan,

³⁰ ej heller ville följa mitt råd, utan föraktade all min tillrättavisning,

³¹ därför skola de få äta sina gärningars frukt och varda mättade av sina egna anslag.

³² Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas. och genom sin säkerhet skola dårarna förgås.

³³ Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck.

2 Min son, om du tager emot mina ord och gömmer mina bud inom dig,

² så att du låter ditt öra akta på visheten och böjer ditt hjärta till klokheten,

³ ja, om du ropar efter förståndet och höjer din röst till att kalla på klokheten,

⁴ Om du söker efter henne såsom efter silver och letar efter henne såsom efter en skatt,

⁵ då skall du förstå HERRENS fruktan, och Guds kunskap skall du då finna.

⁶ Ty HERREN är den som giver vishet; från hans mun kommer kunskap och förstånd.

⁷ Åt de redliga förvarar han sällhet, han är en sköld för dem som vandra i ostrafflighet,

⁸ ty han beskyddar det rättas stigar, och sina frommas väg bevarar han.

⁹ Då skall du förstå rättfärdighet och rätt och redlighet, ja, det godas alla vägar.

¹⁰ Ty visheten skall draga in i ditt hjärta och kunskapen kännas ljuvlig för din själ,

¹¹ eftertänksamheten skall vaka över dig, klokheten skall beskydda dig.

¹² Så skall hon rädda dig från de ondas väg, från män som tala vad vrångt är,

¹³ från dem som hava övergivit det rättas stigar. för att färdas på mörkrets vägar,

¹⁴ från dem som glädjas att göra om och fröjda sig åt ondskans vrånga väsen,

¹⁵ från dem som gå på krokiga stiga och vandra på förvända vägar.

¹⁶ Så skall hon rädda dig ifrån främmande kvinnor, från din nästas hustru, som talar hala ord,

¹⁷ från henne som har övergivit sin ungdoms vän och förgätit sin Guds förbund.

¹⁸ Ty en sådan sjunker med sitt hus ned i döden, och till skuggornas boning leda hennes stigar.

¹⁹ Ingen som har gått in till henne vänder åter Och hittar tillbaka till livets vägar.

²⁰ Ja, så skall du vandra på de godas väg och hålla dig på de rättfärdigas stigar.

²¹ Ty de redliga skola förbliva boende i landet och de ostraffliga få stanna kvar däri.

²² Men de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därur.

3 Min son, förgät icke min undervisning, och låt ditt hjärta bevara mina bud.

² Ty långt liv och många levnadsår och frid, mer och mer, skola de bereda dig.

³ Låt godhet och sanning ej vika ifrån dig; bind dem omkring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla;

⁴ så skall du finna nåd och få gott förstånd, i Guds och i människors ögon.

⁵ Förtrösta på HERREN av allt ditt hjärta, och förlita dig icke på ditt förstånd.

⁶ På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.

⁷ Håll dig icke själv för vis; frukta HERREN, och fly det onda.

⁸ Det skall vara ett hälsomedel för din kropp och en vederkvickelse för benen däri.

⁹ Ära HERREN med dina ägodelar! och med förstlingen av all din gröda,

¹⁰ så skola dina lador fyllas med ymnighet, och av vinmust skola dina pressar flöda över.

¹¹ Min son, förkasta icke HERRENS tuktan, och förargas icke, när du agas av honom.

¹² Ty den HERREN älskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har kär.

¹³ Säll är den människa som har funnit visheten, den människa som undfår förstånd.

¹⁴ Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon giver är bättre än guld.

¹⁵ Dyrbarare är hon än pärlor; allt vad härligt du äger går ej upp emot henne.

¹⁶ Långt liv bär hon i sin högra hand, i sin vänstra rikedom och ära.

¹⁷ Hennes vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro trygga.

¹⁸ Ett livets träd är hon för dem som få henne fatt, och sälla må de prisa, som hålla henne kvar.

¹⁹ Genom vishet har HERREN lagt jordens grund, himmelen har han berett med förstånd.

²⁰ Genom hans insikt bröto djupens vatten fram, och genom den låta skyarna dagg drypa ned.

²¹ Min son, låt detta icke vika ifrån dina ögon, tag klokhet och eftertänksamhet i akt;

²² så skola de lända din själ till liv bliva ett smycke för din hals.

²³ Då skall du vandra din väg fram i trygghet, och din fot skall du då icke stöta.

²⁴ När du lägger dig, skall intet förskräcka dig, och sedan du har lagt dig, skall du sova sött.

²⁵ Du behöver då ej frukta för plötslig skräck, ej för ovädret, när det kommer över de ogudaktiga.

²⁶ Ty HERREN skall då vara ditt hopp, och han skall bevara din fot för snaran.

²⁷ Neka icke den behövande din hjälp, är det står i din makt att giva den.

²⁸ Säg icke till din nästa: »Gå din väg och kom igen; i morgon vill jag giva dig», fastän du kunde strax.

²⁹ Stämpla intet ont mot din nästa, när han menar sig bo trygg i din närhet.

³⁰ Tvista icke med någon utan sak, då han icke har gjort dig något ont.

³¹ Avundas icke den orättrådige, och finn ej behag i någon av hans vägar.

³² Ty en styggelse för HERREN är den vrånge, men med de redliga har han sin umgängelse.

³³ HERRENS förbannelse vilar över den ogudaktiges hus, men de rättfärdigas boning välsignar han.

³⁴ Har han att skaffa med bespottare, så bespottar också han; men de ödmjuka giver han nåd.

³⁵ De visa få ära till arvedel, men dårarna få uppbära skam.

4 Hören, I barn, en faders tuktan, och akten därpå, så att I lären förstånd.

² Ty god lärdom giver jag eder; min undervisning mån I icke låta fara.

³ Ty själv har jag varit barn och haft en fader, varit späd och för min moder ende sonen.

⁴ Då undervisade han mig och sade till mig: Låt ditt hjärta hålla fast vid mina ord; bevara mina bud, så får du leva.

⁵ Sök förvärva vishet, sök förvärva förstånd, förgät icke min muns tal och vik icke därifrån.

⁶ Övergiv henne icke, så skall hon bevara dig; älska henne, så skall hon beskydda dig.

⁷ Vishetens begynnelse är: »Sök förvärva vishet»; ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.

⁸ Akta henne högt, så skall hon upphöja dig; hon skall göra dig ärad, om du sluter henne i din famn.

⁹ Hon skall sätta på ditt huvud en skön krans; en ärekrona skall hon räcka åt dig.

¹⁰ Hör, min son, och tag emot mina ord, så skola dina levnadsår bliva många.

¹¹ Om vishetens väg undervisar jag dig, jag leder dig på det rättas stigar.

¹² När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla;

¹³ håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv.

¹⁴ Träd icke in på de ogudaktigas stig, och skrid icke fram på de ondas väg.

¹⁵ Undfly den, gå ej in på den, vik av ifrån den och gå undan.

¹⁶ Ty de kunna icke sova, om de ej få göra vad ont är, sömnen förtages dem, om de ej få vålla någons fall.

¹⁷ Ja, ogudaktighet är det bröd som de äta, och våld är det vin som de dricka.

¹⁸ De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd;

¹⁹ men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret: de märka icke det som skall vålla deras fall.

²⁰ Min son, akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord.

²¹ Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup.

²² Ty de äro liv för envar som finner dem, och en läkedom för hela hans kropp.

²³ Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.

²⁴ Skaffa bort ifrån dig munnens vrånghet, och låt läpparnas falskhet vara fjärran ifrån dig.

²⁵ Låt dina ögon skåda rätt framåt och dina blickar vara riktade rakt ut.

²⁶ Akta på den stig där din fot går fram, och låt alla dina vägar vara rätta.

²⁷ Vik ej av, vare sig till höger eller till vänster, vänd din fot bort ifrån vad ont är.

5 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,

² så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.

³ Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.

⁴ Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.

⁵ Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.

⁶ Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

⁷ Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.

⁸ Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.

⁹ Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;

¹⁰ må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,

¹¹ så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.

¹² och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!

¹³ Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?

¹⁴ Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.

¹⁵ Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.

¹⁶ Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?

¹⁷ Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.

¹⁸ Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;

¹⁹ hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.

²⁰ Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

²¹ Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.

²² Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.

²³ Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.

6 Min son, om du har gått i borgen för din nästa och givit ditt handslag för en främmande,

² om du har blivit bunden genom din muns tal, ja, fångad genom din muns tal,

³ då, min son, må du göra detta för att rädda dig, eftersom du har kommit i din nästas våld: gå och kasta dig ned för honom och ansätt honom,

⁴ unna dina ögon ingen sömn och dina ögonlock ingen slummer.

⁵ Sök räddning såsom en gasell ur jägarens våld, och såsom en fågel ur fågelfängarens våld.

⁶ Gå bort till myran, du late; se huru hon gör, och bliv vis.

⁷ Hon har ingen furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre;

⁸ dock bereder hon om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat.

⁹ Huru länge vill du ligga, du late? När vill du stå upp ifrån din sömn?

¹⁰ Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila,

¹¹ så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare och armodet såsom en väpnad man.

¹² En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman är den som går omkring med vrånghet i munnen,

¹³ som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna, giver tecken med fingrarna.

¹⁴ Svek bär en sådan i sitt hjärta, ont bringar han alltid å bane, trätor kommer han åstad.

¹⁵ Därför skall ofärd plötsligt komma över honom; oförtänkt varder han krossad utan räddning.

¹⁶ Sex ting är det som HERREN hatar, ja, sju äro styggelser för hans själ

¹⁷ stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuta oskyldigt blod,

¹⁸ ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag, fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är,

¹⁹ den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd, och den som vållar trätor mellan bröder.

²⁰ Min son, bevara din faders bud, och förkasta icke din moders undervisning.

²¹ Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta, fäst dem omkring din hals.

²² När du går, må de leda dig, när du ligger, må de vaka över dig, och när du vaknar upp, må de tala till dig.

²³ Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.

²⁴ De kunna bevara dig för onda kvinnor, för din nästas hustrus hala tunga.

²⁵ Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet, och låt henne icke fånga dig med sina blickar.

²⁶ Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka, och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv.

²⁷ Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck utan att hans kläder bliva förbrända?

²⁸ Eller kan någon gå på glödande kol, utan att hans fötter varda svedda?

²⁹ Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru; ostraffad bliver ingen som kommer vid henne.

³⁰ Föraktar man icke tjuven som stjäl för att mätta sitt begär, när han hungrar?

³¹ Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen och giva allt vad han äger i sitt hus.

³² Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru; ja, en självspilling är den som sådant gör.

³³ Plåga och skam är vad han vinner, och hans smälek utplånas icke.

³⁴ Ty svartsjuk är mannens vrede, och han skonar icke på hämndens dag;

³⁵ lösepenning aktar han alls icke på, och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.

7 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

² Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

³ Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

⁴ Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

⁵ så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

⁶ Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

⁷ då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

⁸ Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

⁹ skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

¹⁰ Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

¹¹ Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

¹² Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

¹³ Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

¹⁴ »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

¹⁵ Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

¹⁶ Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

¹⁷ Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

¹⁸ Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

¹⁹ Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

²⁰ Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

²¹ Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

²² Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

²³ ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

²⁴ Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

²⁵ Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

²⁶ Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

²⁷ Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.

8 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

² Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

³ Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

⁴ Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

⁵ Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

⁶ Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

⁷ Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

⁸ Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

⁹ De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

¹⁰ Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

¹¹ Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

¹² Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

¹³ Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

¹⁴ Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

¹⁵ Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

¹⁶ Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

¹⁷ Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

¹⁸ Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

¹⁹ Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

²⁰ På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

²¹ till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

²² HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

²³ Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

²⁴ Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

²⁵ Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

²⁶ när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

²⁷ När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

²⁸ när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

²⁹ när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

³⁰ då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

³¹ jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

³² Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

³³ Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

³⁴ Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

³⁵ Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

³⁶ Men den som går miste om mig han skadar sig själv;

³⁷ alla de som hata mig, de älska döden.

9 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.

² Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord

³ Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:

⁴ »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:

⁵ »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.

⁶ Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.

⁷ (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.

⁸ Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.

⁹ Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.

¹⁰ HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)

¹¹ Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.

¹² Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

¹³ En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.

¹⁴ Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,

¹⁵ för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:

¹⁶ »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:

¹⁷ »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»

¹⁸ han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup. ----