3 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.

² Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.

³ Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

⁴ Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

⁵ Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.

⁶ Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

⁷ Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

⁸ Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

⁹ Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

¹⁰ Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

¹¹ Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.

¹² Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.

¹³ Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.

¹⁴ Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.

¹⁵ Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

¹⁶ Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.

¹⁷ Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.

¹⁸ Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.

¹⁹ Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.

²⁰ Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.

²¹ Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?

²² Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?