Predikaren 2
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Att glädja sig är meningslöst
1-2 Jag sa för mig själv: Nu ska du vara glad! Njut av allt och gör dig glada dagar! Men jag upptäckte att det också var meningslöst.Det är dumt att alltid skratta och meningslöst att jämt försöka vara glad!
3 Men mitt i mitt sökande efter att bli vis kom jag på idén att pigga upp mig med vin.Men det var dåraktigt och jag insåg vad som var rätt för människan att göra under sin levnad.
4-6 Sedan trodde jag att jag skulle bli nöjd genom att sätta igång stora byggnadsprojekt. Jag byggde hus och anlade vingårdar, trädgårdar, parker, fruktodlingar, och slutligen byggde jag stora dammar som skulle användas för bevattning av alla planteringar.
7-8 Därefter köpte jag slavar, både män och kvinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag skaffade mig också väldiga fårhjordar och annan boskap, mycket större än någon av de andra kungarna före mig hade haft. Och från de provinser som jag regerade över samlade jag in mängder av silver och guld.För att få underhållning skaffade jag mig en sångkör som bestod av både män och kvinnor. Dessutom var jag omgiven av vackra kvinnor.
9 Jag blev alltså större och mäktigare än någon av de tidigare kungarna i Jerusalem, och jag litade till min vishet och min klarsyn för att kunna bedöma allt.
10 Jag skaffade mig allt jag ville ha och behövde inte avstå från något som kunde göra mig glad. Jag tyckte om att arbeta hårt, och den glädjen var egentligen den enda lön jag fick för allt slit.
Att arbeta är meningslöst
11 Men när jag såg på allt det som jag hade prövat, tyckte jag alltsammans var meningslöst, precis som om jag jagat efter vinden, och ingenstans fann jag något som hade verkligt värde.
12 Då började jag att jämföra vishet med dårskap, och vem som helst borde komma till samma slutsats som jag gjorde:
13-14 Vishet är förmer än dårskap, precis som ljuset är bättre än mörkret, och att den vise har förmåga att se, medan dåren är blind. Men ändå upptäckte jag något som var gemensamt för både visa och dårar, nämligen att
15 alla kommer att dö. Jag kommer att dö precis som dåren. Och vad har då all min vishet för värde? När jag insåg detta fann jag också att visheten var meningslös,
16 för den vise och dåren ska ju båda dö, och snart är de glömda.
17 Därför hatar jag livet, eftersom alltsammans är så meningslöst. Ja, allt, allt är tomhet och som att jaga efter vinden.
18 Det retar mig att jag måste lämna frukten av allt mitt arbete åt andra.
19 Och vem vet om min son kommer att bli vis eller dåraktig? Ändå kommer allt jag har att överlämnas åt honom. Det bekymrar mig verkligen!
20-23 I min förtvivlan slutade jag därför upp med att söka tillfredsställelse genom hårt arbete. Jag förstod att även om jag använde hela mitt liv till att söka efter vishet och kunskap så måste jag en dag lämna alltsammans till någon som inte lagt två strån i kors för att få det. Utan att behöva prestera något får han allt. Och det är inte bara dåraktigt, utan även orättvist. Vad får alltså en människa för allt sitt hårda arbete? Jo, dagar fyllda av sorg och bekymmer och bittra, sömnlösa nätter. Allt detta är ju i högsta grad löjligt.
24-26 Jag kom alltså fram till att det inte fanns något bättre för en människa än att glädja sig åt mat och dryck och arbete, men till slut insåg jag att också den glädjen kommer från Gud. För vem kan äta eller vara glad om han är skild från honom? Gud ger visdom, kunskap och glädje åt dem som gör hans vilja. Men om syndaren lyckas spara ihop något, så tar Gud ifrån honom det och ger det åt dem som lever för honom. Här ser vi alltså ännu ett exempel på hur dåraktigt det är att jaga efter vinden.
Ecclesiastes 2
King James Version
2 I said in mine heart, Go to now, I will prove thee with mirth, therefore enjoy pleasure: and, behold, this also is vanity.
2 I said of laughter, It is mad: and of mirth, What doeth it?
3 I sought in mine heart to give myself unto wine, yet acquainting mine heart with wisdom; and to lay hold on folly, till I might see what was that good for the sons of men, which they should do under the heaven all the days of their life.
4 I made me great works; I builded me houses; I planted me vineyards:
5 I made me gardens and orchards, and I planted trees in them of all kind of fruits:
6 I made me pools of water, to water therewith the wood that bringeth forth trees:
7 I got me servants and maidens, and had servants born in my house; also I had great possessions of great and small cattle above all that were in Jerusalem before me:
8 I gathered me also silver and gold, and the peculiar treasure of kings and of the provinces: I gat me men singers and women singers, and the delights of the sons of men, as musical instruments, and that of all sorts.
9 So I was great, and increased more than all that were before me in Jerusalem: also my wisdom remained with me.
10 And whatsoever mine eyes desired I kept not from them, I withheld not my heart from any joy; for my heart rejoiced in all my labour: and this was my portion of all my labour.
11 Then I looked on all the works that my hands had wrought, and on the labour that I had laboured to do: and, behold, all was vanity and vexation of spirit, and there was no profit under the sun.
12 And I turned myself to behold wisdom, and madness, and folly: for what can the man do that cometh after the king? even that which hath been already done.
13 Then I saw that wisdom excelleth folly, as far as light excelleth darkness.
14 The wise man's eyes are in his head; but the fool walketh in darkness: and I myself perceived also that one event happeneth to them all.
15 Then said I in my heart, As it happeneth to the fool, so it happeneth even to me; and why was I then more wise? Then I said in my heart, that this also is vanity.
16 For there is no remembrance of the wise more than of the fool for ever; seeing that which now is in the days to come shall all be forgotten. And how dieth the wise man? as the fool.
17 Therefore I hated life; because the work that is wrought under the sun is grievous unto me: for all is vanity and vexation of spirit.
18 Yea, I hated all my labour which I had taken under the sun: because I should leave it unto the man that shall be after me.
19 And who knoweth whether he shall be a wise man or a fool? yet shall he have rule over all my labour wherein I have laboured, and wherein I have shewed myself wise under the sun. This is also vanity.
20 Therefore I went about to cause my heart to despair of all the labour which I took under the sun.
21 For there is a man whose labour is in wisdom, and in knowledge, and in equity; yet to a man that hath not laboured therein shall he leave it for his portion. This also is vanity and a great evil.
22 For what hath man of all his labour, and of the vexation of his heart, wherein he hath laboured under the sun?
23 For all his days are sorrows, and his travail grief; yea, his heart taketh not rest in the night. This is also vanity.
24 There is nothing better for a man, than that he should eat and drink, and that he should make his soul enjoy good in his labour. This also I saw, that it was from the hand of God.
25 For who can eat, or who else can hasten hereunto, more than I?
26 For God giveth to a man that is good in his sight wisdom, and knowledge, and joy: but to the sinner he giveth travail, to gather and to heap up, that he may give to him that is good before God. This also is vanity and vexation of spirit.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
The New Testament in Modern English by J.B Phillips copyright © 1960, 1972 J. B. Phillips. Administered by The Archbishops’ Council of the Church of England. Used by Permission.