Add parallel Print Page Options

Predikarens personliga erfarenhet

(1:1—2:23)

Allt är meningslöst

Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.

”Tomhet, idel tomhet”[a],
    säger Predikaren,
”tomhet, idel tomhet,
    allt är tomhet.”

Vad får en människa ut av allt sitt arbete,
    som hon bemödar sig med under solen?
Generationer kommer och generationer går,
    men jorden består för evigt.
Solen går upp och solen går ner
    och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp.
Vinden blåser åt söder och vänder mot norr,
    fram och tillbaka, om och om igen,
    och återvänder alltid till sin gång.
Alla floder rinner ut i havet,
    men havet blir aldrig fullt,
och dit floderna har runnit förr,
    dit återvänder de igen.
Alla ord är otillräckliga,
    ingen kan någonsin säga allt.
Ögat får aldrig nog av att se,
    och örat fylls inte av vad det hör.
Det som gjorts förr
    kommer att göras igen.
    Ingenting är nytt under solen.
10 Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”,
    så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss.
11 Dem som funnits i början minns man inte,
    och de som ska komma,
    kommer också att glömmas av sina efterkommande.

Att vara vis är meningslöst

12 Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13 Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. 14 Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.

15 Det som är krokigt kan inte rätas ut,
och det som fattas kan inte räknas.

16 Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” 17 Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind,

18 för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg,
    ju mer kunskap, desto mer lidande.

Footnotes

  1. 1:2 Det hebreiska ordet kan också översättas intighet, förgänglighet, vindfläkt.

Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.

Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!

Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?

Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.

Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått att komma till den ort där hon går upp.

Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner den åter sitt kretslopp.

Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.

Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det. Ögat mättas icke av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.

Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har hänt är vad som kommer att hända; intet nytt sker under solen.

10 Inträffar något varom man ville säga: »Se, detta är nytt», så har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro före oss.

11 Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.

12 Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.

13 Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

14 När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

15 Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes kan ej komma med i någon räkning.

16 Jag sade i mitt hjärta: »Se, jag har förvärvat mig stor vishet, och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt hjärta inhämtat i rikt mått.»

17 Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.

18 Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.

Allt är meningslöst

Författare: Salomo, kungen i Jerusalem, Davids son, Predikaren.

Allt är meningslöst, det finns ingenting som är värt något.

3-7 Vad får egentligen en människa ut av allt sitt arbete? Generationer kommer och går, men det gör varken till eller från. Solen går upp och ner och skyndar sig runt för att gå upp igen. Vinden blåser åt söder och åt norr, fram och tillbaka utan att komma någonstans. Floderna rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt, och vattnet återvänder till floderna och flyter sedan än en gång ut i havet.

8-11 Allt detta är oerhört tröttsamt. Det spelar ingen roll hur mycket vi får se, för vi blir ändå aldrig nöjda. Och hur mycket vi än får höra får vi inte nog.Historien upprepar sig. Ingenting är nytt under solen. Allt har gjorts eller sagts tidigare. Kan man peka på något som verkligen är nytt? Hur kan man veta att det inte redan fanns för längesedan? Vi vet inte vad som har hänt i det förflutna, och i framtiden kommer inte heller någon att veta vad vi haft för oss.

12-15 Jag, Predikaren, var kung i Israel och bodde i Jerusalem. Jag bestämde mig för att utforska hela universum. Då upptäckte jag att det inte var någon lycklig lott Gud hade tilldelat människan. Allt hon gör är meningslöst, det är som att jaga efter vinden. Det som är fel kan inte rättas till, och det är ingen mening med att tänka på det som har varit.

16-18 Jag sa för mig själv: Jag har skaffat mig mer kunskap än någon annan tidigare kung i Jerusalem. Jag har mer förstånd och vet mer.Jag ansträngde mig verkligen för att bli vis, men nu inser jag att det också var som att jaga efter vinden, för ju mer visdom jag skaffade mig, desto mer bekymmer fick jag. Att få mera kunskap gör bara ont.