Add parallel Print Page Options

Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet.

Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?»

I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin -- allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet -- och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.

Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig.

Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd.

Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp.

Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem.

Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många.

Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet.

10 Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda.

11 Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.

12 När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap -- ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort? --

13 då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret:

14 Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker. Dock märkte jag att det går den ene som den andre.

15 Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?» Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.

16 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?

17 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

18 Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag har gjort.

19 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.

20 Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen.

21 Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände.

22 Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen?

23 Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet.

24 Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt:

25 »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?»

26 Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Att glädja sig är meningslöst

1-2 Jag sa för mig själv: Nu ska du vara glad! Njut av allt och gör dig glada dagar! Men jag upptäckte att det också var meningslöst.Det är dumt att alltid skratta och meningslöst att jämt försöka vara glad!

Men mitt i mitt sökande efter att bli vis kom jag på idén att pigga upp mig med vin.Men det var dåraktigt och jag insåg vad som var rätt för människan att göra under sin levnad.

4-6 Sedan trodde jag att jag skulle bli nöjd genom att sätta igång stora byggnadsprojekt. Jag byggde hus och anlade vingårdar, trädgårdar, parker, fruktodlingar, och slutligen byggde jag stora dammar som skulle användas för bevattning av alla planteringar.

7-8 Därefter köpte jag slavar, både män och kvinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag skaffade mig också väldiga fårhjordar och annan boskap, mycket större än någon av de andra kungarna före mig hade haft. Och från de provinser som jag regerade över samlade jag in mängder av silver och guld.För att få underhållning skaffade jag mig en sångkör som bestod av både män och kvinnor. Dessutom var jag omgiven av vackra kvinnor.

Jag blev alltså större och mäktigare än någon av de tidigare kungarna i Jerusalem, och jag litade till min vishet och min klarsyn för att kunna bedöma allt.

10 Jag skaffade mig allt jag ville ha och behövde inte avstå från något som kunde göra mig glad. Jag tyckte om att arbeta hårt, och den glädjen var egentligen den enda lön jag fick för allt slit.

Att arbeta är meningslöst

11 Men när jag såg på allt det som jag hade prövat, tyckte jag alltsammans var meningslöst, precis som om jag jagat efter vinden, och ingenstans fann jag något som hade verkligt värde.

12 Då började jag att jämföra vishet med dårskap, och vem som helst borde komma till samma slutsats som jag gjorde:

13-14 Vishet är förmer än dårskap, precis som ljuset är bättre än mörkret, och att den vise har förmåga att se, medan dåren är blind. Men ändå upptäckte jag något som var gemensamt för både visa och dårar, nämligen att

15 alla kommer att dö. Jag kommer att dö precis som dåren. Och vad har då all min vishet för värde? När jag insåg detta fann jag också att visheten var meningslös,

16 för den vise och dåren ska ju båda dö, och snart är de glömda.

17 Därför hatar jag livet, eftersom alltsammans är så meningslöst. Ja, allt, allt är tomhet och som att jaga efter vinden.

18 Det retar mig att jag måste lämna frukten av allt mitt arbete åt andra.

19 Och vem vet om min son kommer att bli vis eller dåraktig? Ändå kommer allt jag har att överlämnas åt honom. Det bekymrar mig verkligen!

20-23 I min förtvivlan slutade jag därför upp med att söka tillfredsställelse genom hårt arbete. Jag förstod att även om jag använde hela mitt liv till att söka efter vishet och kunskap så måste jag en dag lämna alltsammans till någon som inte lagt två strån i kors för att få det. Utan att behöva prestera något får han allt. Och det är inte bara dåraktigt, utan även orättvist. Vad får alltså en människa för allt sitt hårda arbete? Jo, dagar fyllda av sorg och bekymmer och bittra, sömnlösa nätter. Allt detta är ju i högsta grad löjligt.

24-26 Jag kom alltså fram till att det inte fanns något bättre för en människa än att glädja sig åt mat och dryck och arbete, men till slut insåg jag att också den glädjen kommer från Gud. För vem kan äta eller vara glad om han är skild från honom? Gud ger visdom, kunskap och glädje åt dem som gör hans vilja. Men om syndaren lyckas spara ihop något, så tar Gud ifrån honom det och ger det åt dem som lever för honom. Här ser vi alltså ännu ett exempel på hur dåraktigt det är att jaga efter vinden.