Obadja
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Edoms undergång
1 I en syn visade Herren Obadja hur framtiden skulle bli för Edoms land.Ett budskap har kommit från Herren, sa han. Gud har sänt en budbärare till jordens länder med följande budskap: 'Res er mot Edom! Anfall och utplåna det!'
2 Jag ska ge dig Edom den plats du förtjänar bland länderna, ja, du ska bli liten och föraktad.
3 Du har blivit så självsäker och stolt där uppe bland de otillgängliga klipporna. Vem kan nå oss här? tänker du. Men du bedrar dig!
4 Fastän du svävar lika högt som örnen och bygger ditt bo bland stjärnorna, ska jag nog få ner dig på jorden, säger Herren.
5 Det hade varit bättre för dig om tjuvar hade kommit under natten och plundrat dig, för de skulle inte ha tagit allt, eller om dina vingårdar hade blivit bestulna på sin frukt, för då skulle åtminstone efterskörden blivit kvar!
6 Nu kommer varje liten vrå att genomsökas, och alla dina skatter ska bli funna och tas ifrån dig.
7 Alla dina bundsförvanter ska vända sig mot dig och hjälpa till att fördriva dig ur landet. De ska lova dig fred samtidigt som de planerar att utplåna dig. Vännerna du litade på ska svika dig, och hela ditt försvar kommer att falla samman.
8 På den dagen ska det inte finnas en enda förståndig man kvar i Edom! säger Herren. De förståndiga ska bära sig åt som dårar!
9 De modigaste soldaterna i Teman kommer att bli förvirrade och hjälplösa, och alla ska utrotas i slakten.
10 Varför måste detta ske? Jo, på grund av vad du gjort mot din bror Israel. Du kommer att stå där med skam och bli fullständigt utplånad för all framtid.
11 Du lämnade Israel i sticket när det behövde hjälp, ja, du stod där utan att lyfta ett finger för att försvara det när fiendehärarna anföll, drog bort med dess rikedomar och delade Jerusalem. Du uppträdde som en av dess fiender.
12 Du skulle inte ha handlat så. Du skulle inte ha varit så skadeglad när de förde bort folket till främmande länder, du skulle inte ha skrattat åt deras olycka.
13 Du gick själv in i landet just på olyckans dag och plundrade. Du gjorde dig själv rik på dess bekostnad.
14 Du stod vid vägskälen och dödade dem som försökte fly. Du tog de överlevande till fånga och förde dem tillbaka till deras fiender.
15 Herrens vrede ska snart drabba alla hednafolk. Precis som du har gjort mot Israel, så ska man göra mot dig. Dina gärningar kommer att slå tillbaka mot dig!
16 Ja, som du fick uppleva lidandet på mitt heliga berg, så ska folken runt omkring också få uppleva det innan de försvinner ur historien.
Israels återupprättelse
17 Men Jerusalem ska bli en tillflykt för många. Israel ska än en gång inta landet.
18 Israel ska bli en eld som tänder Edoms torra fält. Ingen kommer då att överleva, för så har Herren talat.
19 Då ska mitt folk i Negev ockupera Edoms bergstrakt. De som bor på Judeens slätter ska äga filisteernas land och än en gång inta Efraims och Samariens områden, och Benjamins stam ska inta Gilead.
20 De som blivit bortförda från Israel ska återvända och ockupera Feniciens kustremsa norrut ända till Sarefat. De som bott i Mindre Asien ska återvända till sitt hemland och inta städerna i utkanten av Negev.
21 Befriare ska komma till Jerusalem och regera över hela Edom. Och Herren ska vara kung!
Obadja
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Edoms dom
1 Obadjas syn.
Så säger Herren, Herren, om Edom;
vi har hört ett budskap från Herren.
En budbärare har sänts till folken:
”Kom, låt oss stå upp
och strida mot det!”
2 Jag ska göra dig litet bland folken
och mycket föraktat.
3 Du har lurats av ditt övermod,
du som bor bland bergsklyftorna,
håller till högt däruppe
och säger för dig själv:
”Vem kan störta mig ner till jorden?”
4 Även om du bygger ditt näste högt som örnen
och gör dig ett rede bland stjärnorna,
ska jag störta ner dig därifrån, säger Herren.
5 Om tjuvar kommer till dig
eller rövare om natten
– ack, då förgås du ju! –
stjäl de väl bara tills de fått nog?
Om druvplockarna kommer till dig,
lämnar de väl en efterskörd?
6 Hur noga ska inte Esau genomsökas
och hans gömda skatter letas fram!
7 Alla dina allierade fördriver dig till gränsen.
Dina fredliga vänner bedrar dig
och tar makten över dig.
De som äter ditt bröd
gillrar snaror för dig,
och inget förstånd infinner sig där.
8 ”På den dagen, säger Herren,
ska jag förgöra de visa i Edom,
allt förstånd på Esaus berg.
9 Dina hjältar, Teman, blir skräckslagna,
och alla på Esaus berg utplånas i slakten.
10 För våld mot din bror Jakob
ska du höljas med skam
och utplånas för evigt.
11 Den dagen du stod på avstånd,
den dagen främlingar drog bort med hans rikedomar
och utlänningar tågade in genom hans portar
och kastade lott om Jerusalem,
då var du också som en av dem.
12 Se inte ner på din broder
på hans olycksdag.
Gläd dig inte över Judas folk
på deras undergångsdag,
och gapa inte så stort
på deras nöds dag.
13 Tåga inte in genom mitt folks port
på deras förödelses dag.
Se inte ner, även du, på hans olycka
på hans tragiska dag,
och lägg inte beslag på hans rikedomar
på denna hans tragiska dag.
14 Stå inte vid vägskälet
för att hugga ner dem som flyr därifrån.
Utlämna inte hans överlevande
på denna nödens dag.
Herrens dag
15 Herrens dag är nära
för alla folk.
Så som du har gjort,
så ska man göra mot dig.
Dina gärningar kommer
att slå tillbaka mot dig.
Israels återupprättelse
16 Så som ni har druckit på mitt heliga berg,
så ska folken ständigt få dricka.
De ska dricka och dricka
och bli som om de aldrig funnits.
17 Men på Sions berg ska det finnas räddning,
det ska vara heligt
och där ska Jakobs ätt få äga sina arvedelar.
18 Jakobs ätt ska bli en eld
och Josefs ätt en låga,
men Esaus ätt ska bli halm
som de ska antända och förtära.
Ingen av Esaus ätt kommer att överleva,
för Herren har talat.”
19 De från Negev ska ockupera Esaus berg.
De som bor i Låglandet ska ockupera filistéernas land.
De ska inta Efraims och Samariens områden,
och Benjamin ska inta Gilead.
20 De som blivit bortförda från Israels här[a] och är i Kanaan,
ända till Sarefat,
och de bortförda från Jerusalem,
de i Sefarad, ska inta städerna i Negev.
21 Befriare[b] ska dra upp på Sions berg
och regera över Esaus berg.
Och kungariket ska vara Herrens.
Jona 1-4
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Jona flyr från Gud
1 Jona, Amittais son, fick detta budskap från Herren:
2 Gå till den stora staden Nineve och meddela detta från mig, Herren: 'Jag tänker förstöra dig, för din ondska når ända upp till mig!'
3 Men Jona var rädd för att gå till Nineve, så han försökte gömma sig för Herren. Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis. Han betalade för sig och gick ombord i förhoppningen att kunna fly till Tarsis och gömma sig för Herren.
4 När fartyget hade kommit ut på öppet vatten sände Herren plötsligt en så våldsam storm att fartyget var nära att gå under.
5 Sjömännen ombord blev rädda och var och en ropade desperat till sin gud om hjälp. För att lätta skeppet lämpade de lasten överbord.Men under allt detta låg Jona nere i skeppet och sov djupt.
6 Kaptenen gick då ner till honom och röt: Vad menar du med att ligga här? Hur kan du ligga och sova på det här sättet, när vi är nära att gå under? Upp med dig och be till din gud du också. Han kanske hör oss och kan rädda oss!
7 Besättningen bestämde sig då för att kasta lott för att se vem som kunde vara skyldig till deras olycka. Vem har retat gudarna och orsakat stormen? skrek de. När de kastade lott föll lotten på Jona.
8 Vad har du gjort? frågade de. Varför har vi råkat ut för den här fruktansvärda stormen? Vem är du? Vad har du för arbete? Från vilket land och folk kommer du?
9-10 Han svarade: Jag är jude. Jag tillber Herren, himlens Gud, som har skapat jord och hav. Men han berättade också att han var på flykt undan Herren.När männen hörde detta darrade de av rädsla, allt medan stormen tilltog i styrka. De ropade ilsket till Jona:
11 Varför gjorde du så? Vad ska vi göra för att lugna stormen?
12 Kasta mig i havet, sa Jona uppgivet. Då kommer det att bli lugnt igen. Jag vet att det är mitt fel att stormen kommit över oss.
13 Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Vinden hade tilltagit ännu mer.
14 Då ropade de till Herren: Herre, vi vill inte dö för den här mannens synder. Gör oss inte ansvariga för hans död, för detta är inte vårt fel. Du har sänt stormen över honom, och till det har du säkert dina goda skäl!
15 Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Havet blev genast lugnt!
16 Männen blev häpna över vad Herren gjorde, och de lovade högtidligt att tjäna honom och offrade till honom.
Jona ber
2 Men nu hade Herren förberett det så, att en stor fisk kom och svalde Jona. Han blev kvar inne i fisken tre dagar och tre nätter.
2 Jona bad till Herren, sin Gud, där han låg inne i fiskens mage:
3 I min stora nöd ropade jag till Herren, och du svarade mig. Från dödens djup bad jag till Herren, och du hörde mig!
4 Du kastade mig i havets djup. Jag sjönk i djupet, ner under de vilda vågorna.
5 Då tänkte jag: 'Herre, du har förkastat mig. Får jag någonsin mer se dig i ditt heliga tempel?'
6 Jag sjönk allt djupare i vågorna, och döden var mycket nära. Jag var helt omgiven av vatten, och sjögräs snodde sig runt mitt huvud.
7 Jag sjönk ända till foten av de berg som har sin början i havsdjupen. Jag var utestängd från livet och fånge i dödsriket. Men, Herre, min Gud, du ryckte mig ut ur dödens käftar!
8 När jag förlorat allt hopp tänkte jag än en gång på Herren, och min uppriktiga bön gick till dig i ditt heliga tempel.
9 Den som offrar till avgudar kan inte förvänta sig någon barmhärtighet från Herren!
10 Men jag vill offra min tacksamhet till dig. Jag ska hålla mina löften till dig, för min befrielse och räddning kommer enbart från Herren.
11 Då gav Herren fisken befallning att spotta upp Jona på land, och Jona for ut ur fisken och var räddad.
Jona predikar i Nineve
3 Då talade Herren till Jona igen:
2 Gå till den stora staden Nineve, och varna dem som bor där. Du kommer ihåg vad jag tidigare sa till dig!
3 Denna gång lydde Jona och gav sig i väg till Nineve. Men Nineve var en väldig stad. Det tog tre dagar att gå genom den.
4-5 Redan samma dag som Jona kom till staden började han predika, och han ropade ut till alla människor som samlades omkring honom: Om fyrtio dagar ska denna stad förstöras! Och man trodde på honom och utlyste en fasta. Alla, från hög till låg, klädde sig i säcktyg för att visa att de menade allvar och ville bättra sig.
6 När Jonas budskap nådde fram till kungen i Nineve steg denne ner från sin tron, bytte sin röda mantel mot säcktyg och satte sig på marken i smutsen.
7 Kungen och de styrande gav sedan följande order till alla i hela staden: Låt ingen, inte ens djuren, äta eller dricka.
8 Alla måste sörja, ropa till Gud och vända om från sina ogudaktiga vägar.
9 Vem vet? Kanske bestämmer sig Gud för att hålla tillbaka sin vrede och låter oss leva!
10 När Gud såg att folket upphörde med sin ondska ångrade han sina planer på att förgöra dem och fullföljde dem inte.
Jona blir arg på Gud
4 Det förargade Jona mycket att Gud ändrade sina planer,
2 och han klagade inför Herren över det: Detta är precis vad jag trodde du skulle göra, Herre, när jag var hemma i mitt eget land och du första gången sa till mig att gå hit. Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarsis, för jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, som sällan blir vred men är god och omtänksam. Jag visste hur lätt det skulle vara för dig att ändra dina planer på att förgöra detta folk.
3 Döda mig nu, Herre! Jag vill bara dö nu när inget av det jag sa till dem kommer att hända.
4 Då sa Herren: Är det verkligen rätt att bli arg för den sakens skull?
5 Jona blev stött och gick ut till en plats öster om staden. Där gjorde han ett tak av löv för att få lite skugga medan han satt och väntade på vad som skulle hända med staden.
6 Herren lät då en ricinbuske växa upp och ge Jona skugga under sina stora löv. Jona blev glad och tacksam över busken.
7 Men nästa morgon såg Gud till att maskar åt av busken som snart vissnade och dog.
8 När solen var som hetast befallde Gud en östanvind att blåsa på Jona, och den brände hans huvud tills han inte längre härdade ut utan bara önskade sig döden:Döden måste vara bättre än det här, klagade han.
9 Då sa Gud till Jona: Är det verkligen rätt av dig att bli så upprörd över att busken dog? Ja, det är det! Jag är så arg att jag kan dö, svarade Jona.
10 Då sa Herren: Du tycker synd om dig själv när busken som skuggar dig vissnar ner och dör, trots att du inte själv har gjort ett dugg för att den skulle växa där.
11 Varför skulle jag då inte få förbarma mig över Nineves 120.000 invånare, som lever i ett djupt andligt mörker, och all den boskap som också finns där? Visst har jag rätt att tänka på dem och deras väl!
Jona 1-4
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Jona flyr från Herrens kallelse
1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son: 2 ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska når ända upp till mig.” 3 Men Jona gav sig iväg för att fly till Tarshish, bort från Herren. Han gick ner till Jafo, fann ett fartyg som skulle till Tarshish, betalade för sig och gick ombord för att färdas med dem till Tarshish, bort från Herren.[a]
4 Herren sände en stark vind över havet, och det blev en så våldsam storm att fartyget var nära att krossas. 5 Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud. För att lätta skeppet kastade de lasten överbord.
Men Jona hade gått ner under däck och sov djupt. 6 Kaptenen gick då ner till honom och sa: ”Hur kan du sova? Upp med dig och be till din Gud du också! Kanske tänker han på oss så att vi inte går under!”
7 Besättningen sa till varandra: ”Kom, vi kastar lott för att finna ut vem som är skyldig till detta onda.” När de kastade lott föll lotten på Jona. 8 Då sa de till honom: ”Tala om för oss: Vem är ansvarig för detta onda som har drabbat oss? Vad håller du på med? Varifrån kommer du? Från vilket land? Från vilket folk?” 9 Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud, som har gjort hav och land.” 10 Männen greps av stor fruktan och frågade honom: ”Vad har du gjort?” De visste att han var på flykt undan Herren, för det hade han berättat för dem. 11 De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att lugna havet?” Havet stormade nämligen bara mer och mer. 12 Han svarade dem: ”Kasta mig i havet, så kommer det att bli lugnt igen för er. Jag vet att det är mitt fel att denna stora storm kommit över er.” 13 Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Havet stormade bara allt våldsammare. 14 Då ropade de till Herren: ”Herre, låt oss inte förgås för att vi tar den här mannens liv. Gör oss inte ansvariga för en oskyldig mans död, för du, Herre, har handlat som du har velat!”
15 Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Då blev det våldsamma havet lugnt. 16 Männen greps av stor fruktan för Herren, de offrade till honom och gav löften.
Jona ber
2 Men nu hade Herren förberett det så, att en stor fisk svalde Jona. Han blev kvar i fiskens buk tre dagar och tre nätter. 2 Jona bad därifrån till Herren, sin Gud:
3 ”I min nöd ropade jag till Herren,
och han svarade mig.
Från dödsrikets djup ropade jag på hjälp,
och du hörde mitt rop.
4 Du kastade mig i djupet,
mitt i havet.
Strömmarna omgav mig,
alla dina bränningar och vågor
svepte över mig.
5 Då tänkte jag: ’Jag har fördrivits från dig.
Får jag någonsin mer se ditt heliga tempel?’
6 Vattnen omslöt mig ända upp till min strupe,
djupet omgav mig,
och sjögräs snodde sig runt mitt huvud.
7 Jag sjönk ända till foten av bergen.
Jordens bommar reglades
bakom mig för evigt.
Men du förde mig upp ur graven
och gav mig liv, Herre, min Gud.
8 När mitt liv tynade bort
tänkte jag på Herren,
och min bön gick till dig
i ditt heliga tempel.
9 De som håller sig till meningslösa avgudar
överger den nåd de fått.
10 Men med lovsång vill jag offra till dig
och hålla mina löften.
Räddningen kommer från Herren.”
11 Då gav Herren fisken en befallning, och den spydde upp Jona på land.
Jona i Nineve
3 Herrens ord kom till Jona för andra gången:
2 ”Ge dig iväg, gå till den stora staden Nineve, och förkunna för dem vad jag ger dig att säga.” 3 Jona gav sig i väg och gick till Nineve så som Herren hade sagt.
Nineve var en väldig stad inför Gud. Det tog tre dagar att gå genom den. 4 Jona gick till staden, gick genom den under en dag och predikade: ”Om fyrtio dagar ska Nineve förstöras!” 5 Nineves befolkning trodde Gud och utlyste en fasta. Alla, från den störste till den minste, klädde sig i säcktyg.
6 När nyheterna nådde fram till kungen i Nineve steg denne ner från sin tron, tog av sig sin mantel, klädde sig i säcktyg och satte sig på bara marken. 7 Sedan gick det ut ett påbud i Nineve på kungens och hans stormäns befallning:
”Låt ingen, vare sig människa eller djur, nötboskap eller småboskap, smaka något, låt dem varken gå i bet eller dricka vatten. 8 Både människor och djur ska kläs i säcktyg, och var och en ska ropa högt till Gud och vända om från sina onda levnadssätt och sina våldshandlingar. 9 Vem vet? Kanske vill Gud då ångra sig, visa barmhärtighet och hålla tillbaka sin glödande vrede, så att vi inte går under.”
10 När Gud såg vad de gjorde, hur de vände om från sina onda levnadssätt, visade han barmhärtighet. Gud ångrade det onda han hade hotat dem med och fullföljde det inte.
Jonas vrede och Guds svar
4 Då blev Jona mycket besviken och uppretad. 2 Han bad till Herren: ”Herre, detta är väl precis vad jag sa medan jag ännu var hemma i mitt eget land! Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarshish. Jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och nåderik, och att du skulle ångra det onda. 3 Så ta nu mitt liv, Herre! Döden är ju bättre för mig än livet.” 4 Herren sa: ”Är din vrede befogad?”
5 Jona gick ut ur staden och slog sig ner öster om den. Där gjorde han en hydda åt sig och satt i dess skugga och väntade på att få se vad som skulle hända med staden.
6 Herren Gud lät då en ricinbuske[b] växa upp över Jona, för att ge hans huvud skugga och befria honom från hans missmod. Jona blev mycket glad över busken. 7 Men i gryningen nästa morgon lät Gud en mask angripa busken så att den vissnade. 8 När solen gick upp lät Gud en brännande östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han blev utmattad och önskade sig döden: ”Döden är bättre för mig än livet”, sa han. 9 Då sa Gud till Jona: ”Är din vrede för ricinbuskens skull befogad?” ”Ja, det är den, jag är så arg att jag kan dö”, svarade Jona.
10 Då sa Herren: ”Du gör dig bekymmer för en buske som du inte har behövt arbeta för eller fått att växa. Den kom till på en natt och förgicks på en natt. 11 Skulle jag då inte bekymra mig för Nineve, den stora staden, där det finns över 120 000 invånare, som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom så många djur?”
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.