Kanaans gränser

^1-2 Herren bad Mose säga till Israels folk: När ni kommer in i Kanaans land, som ni ska få som ert eget, ska det ha följande gränser.

³ I söder ska det innefatta en del av öknen Sin utmed gränsen till Edom. I öster ska den södra gränsen börja vid Döda havet,

⁴ fortsätta söderut förbi Skorpionhöjden i riktning mot Sin och vidare mot sin sydligaste punkt Kades-Barnea, varifrån den fortsätter till Hasar-Addar och fram till Asmon.

⁵ Från Asmon kommer gränsen att följa bäcken Vadi-el-Arish ner till Medelhavet.

⁶ Kusten utmed Medelhavet ska utgöra gräns i väster.

^7-9 Gränsen i norr börjar vid Medelhavet och fortsätter österut till berget Hor, sedan till Lebo-Hamat och genom Sedad och Sifron till Hasar-Enan.

^10-11 I öster går gränsen från Hasar-Enan söderut till Sefam och vidare till Haribla, öster om Ain. Därifrån fortsätter den längs höjderna öster om Galileiska sjön,

¹² följer sedan floden Jordan och slutar vid Döda havet.

¹³ Landet ska fördelas genom lottkastning, sa Mose. Det ska delas mellan de nio stammar och den halva stam, Efraim, som är kvar

^14-15 eftersom Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam redan har fått sina områden på östra sidan av Jordan, mitt emot Jeriko.

^16-28 Herren sa till Mose: Jag har valt prästen Eleasar och Josua, Nuns son, att ansvara för fördelningen av landet. Till hjälp ska de ha en ledare från varje stam:Stam Ledare Juda Kaleb, Jefunnes sonSimeon Samuel, Ammihuds sonBenjamin Elidad, Kislons sonDan Bucki, Joglis sonManasse Hanniel, Efods sonEfraim Kemuel, Siftans sonSebulon Elisafan, Parnaks sonIsaskar Paltiel, Assans sonAser Ahihud, Selomis sonNaftali Pedael, Ammihuds son

²⁹ Detta är alltså namnen på de män som jag har utsett till att övervaka uppdelningen av landet mellan stammarna.

Leviternas städer

35 Medan Israel hade sitt läger invid Jordan, på Moabs hedar, mitt emot Jeriko, sa Herren till Mose:

² Säg till Israels folk att ge till leviterna ett antal städer med kringliggande betesmarker.

³ Städerna ska vara deras hem, och betesmarkerna är till för deras boskap och övriga husdjur.

⁴ Betesmarkerna ska sträcka sig 500 meter från stadsmurarna i varje riktning.

⁵ Mät upp 1.000 meter åt varje väderstreck, öster, söder, väster och norr och med staden som centrum. Detta ska vara deras område.

⁶ Sex av de städer ni ger leviterna ska vara fristäder, dit en person som ofrivilligt dödat någon kan fly och vara trygg. Dessutom ska ni ge dem fyrtiotvå andra städer.

⁷ Sammanlagt ska leviterna ha fyrtioåtta städer med kringliggande betesmarker.

⁸ Städerna ska ligga i olika delar av landet. De större stammarna, som har många städer, ska ge fler städer till leviterna än de mindre stammarna.

Fristäder

^9-10 Herren sa vidare till Mose: Säg till folket att när de kommer in i landet,

¹¹ ska de utse fristäder så att den som genom en olyckshändelse dödar en medmänniska ska kunna fly dit.

¹² Dessa städer ska fungera som skydd mot den dödade mannens släktingar, om de vill hämnas hans död. Mördaren får nämligen inte dödas med mindre än att en domstol genom rättegång har fastslagit hans skuld.

^13-14 Tre av dessa fristäder ska vara belägna i Kanaans land och tre öster om floden Jordan.

¹⁵ De ska inte bara vara till skydd för israeliter, utan också för utlänningar och besökare.

¹⁶ Om någon blir slagen och dödad av ett föremål av järn, bör det betraktas som överlagt mord, och mördaren ska dö.

¹⁷ Om någon dödas av en stor sten, så är det också mord, och mördaren ska straffas med döden.

¹⁸ Samma straff gäller om någon dödas med ett vapen av trä.

¹⁹ Den som vill hämnas den döde ska personligen döda mördaren, när han möter honom.

²⁰ Om någon med ont i sinnet knuffar till någon, kastar något mot en annan

²¹ eller använder knytnävarna så att hans offer dör, är han en mördare. Den som vill hämnas den döde ska döda mördaren när han möter honom.

^22-23 Men om någon blir knuffad eller träffas av en sten oavsiktligt så att han dör, är det att betrakta som en olyckshändelse.

²⁴ Då ska folket döma och avgöra om dråparen ska överlämnas till den dödes hämnare.

²⁵ Om det fastslås att det varit en olyckshändelse kan folket rädda dråparen och tillåta honom att återvända till fristaden. Där måste han sedan bli kvar tills den som då är överstepräst har dött.

²⁶ Om dråparen lämnar fristaden

²⁷ och den som vill hämnas upptäcker honom och dödar honom, så är denne i sin fulla rätt,

²⁸ för dråparen borde ha stannat i staden tills översteprästen dött. Först då kan han återvända till sitt eget land och till sitt eget hem.

²⁹ Detta är lagar som ska gälla i Israel från generation till generation.

³⁰ Alla mördare måste dö, men bara om det finns mer än ett vittne. Ingen ska behöva dö om det bara finns ett enda vittne som vittnar mot honom.

³¹ När någon döms skyldig till mord måste han dö, ingen lösensumma kan fria honom.

³² Inte heller kan man ta emot betalning från en som tagit sin tillflykt till en fristad för att han ska kunna återvända hem innan översteprästen har dött.

³³ På så sätt ska landet hållas rent. Mord förgiftar landet, och ingen försoning kan ges för mördare annat än att de själva dör.

³⁴ Ni ska inte orena landet som ni ska leva i, för jag, Herren, kommer att bo bland er.

Varje stams område ska bevaras

^1-2 Ledarna för Gileads familj, som tillhörde släkten Makir av Manasses gren av Josefs stam, kom till Mose och Israels övriga ledare med en begäran: Herren gav dig i uppdrag att dela landet genom att kasta lott bland Israels folk, påminde de Mose, och att ge vår bror Selofhads arvslott till hans döttrar.

³ Men om de blir ingifta i någon annan stam, följer den mark de äger med dem till den stam de kommer att tillhöra. På så sätt kommer det sammanlagda området för vår stam att minska,

⁴ och det kommer då inte att bli återlämnat vid jubelåret.

⁵ Då svarade Mose dem offentligt och gav följande instruktioner från Herren: Det är en riktig anmärkning som de här männen från Josefs stam kommer med.

⁶ Så här har Herren ytterligare bestämt om Selofhads döttrar: Låt dem gifta sig med vem de vill, så länge det är inom den egna stammen.

⁷ På så sätt kommer varken mark eller annan egendom att övergå i främmande händer, utan varje arvslott förblir oförändrad, precis som när den först utlottades.

⁸ De flickor som tillhör Israels stammar och som är arvtagare måste gifta sig inom den egna stammen, så att deras landområde inte lämnar stammen.

⁹ På så sätt kommer ingen arvslott att gå från en stam till en annan.

¹⁰ Selofhads döttrar gjorde som Mose hade befallt.

^11-12 Mahela, Tirsa, Hogla, Milka och Noa gifte sig med män från sin egen stam, Manasse. Deras arvslott kom alltså att stanna inom stammen.

¹³ Dessa är de befallningar och föreskrifter som Herren gav Israels folk genom Mose, medan de hade sitt läger på Moabs hedar vid floden Jordan, mittemot Jeriko.

Jesus förutsäger för andra gången hur han ska dö

^30-31 Sedan lämnade Jesus och lärjungarna området och gick genom Galileen. Eftersom han fortfarande hade mycket att undervisa dem om, ville han vara ensam med dem och försökte därför att undvika all uppmärksamhet. Människosonen kommer snart att bli förrådd, sa han, för att förbereda dem på vad som skulle hända. Och man ska döda honom, men tre dagar senare ska han återvända till livet.

³² Men de förstod inte vad han menade, och de vågade inte heller fråga honom.

Lärjungarna diskuterar vem av dem som är störst

³³ Så kom de till Kafarnaum. När de gjort sig hemmastadda i huset där de skulle bo, frågade Jesus dem: Vad pratade ni om på vägen?

³⁴ Men de skämdes för att svara för de hade diskuterat med varandra om vem som var störst.

³⁵ Då satte han sig ner och bad dem slå sig ner runt om och sa till dem: Den som vill vara den störste måste underordna sig andra och tjäna andra.

³⁶ Sedan ropade han på ett litet barn och ställde det mitt ibland dem och lade armen om barnet och sa:

³⁷ Den som av kärlek tar emot ett sådant barn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar emot Gud själv eftersom Gud har sänt mig.

Lärjungarna förbjuder en man att använda Jesu namn

³⁸ Johannes, en av lärjungarna, sa en dag till honom: Mästare, vi träffade en man som använde ditt namn för att driva ut onda andar. Men vi sa till honom att inte göra det, för han tillhörde ju inte vår grupp.

³⁹ Det skulle ni inte ha gjort! sa Jesus. Den som gör under i mitt namn kan plötsligt inte vara emot mig.

⁴⁰ Den som inte är emot oss är för oss.

⁴¹ Den som ger er något för att ni tillhör Kristus, om så bara ett glas vatten att dricka, ska inte bli utan belöning.

⁴² Men om någon berövar dessa små deras tro på mig, ja, det skulle då vara bättre för den människan att man hängde en tung kvarnsten runt halsen på henne och kastade henne i havet.

Jesus varnar för frestelse

^43-44 Om din hand är orsak till att du kommer bort från Gud, så hugg av den. Det är bättre att gå in i det eviga livet med en hand än att med alla lemmar i behåll kastas i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.

^45-46 Om din fot får dig på fall, så hugg av den. Det är bättre för dig att vara handikappad för alltid än att med båda fötterna i behåll marschera mot helvetet.

⁴⁷ Och om ditt öga får dig att synda, så riv ut det. Det är bättre att gå in i Guds rike med ett öga, än att ha båda i behåll och kastas i helvetets eld.

⁴⁸ Där kommer plågorna aldrig att ta slut och elden aldrig att slockna.

⁴⁹ Som man förbereder offerdjuren i templet med salt så måste också ni saltas med eld.

⁵⁰ Salt är gott och nödvändigt så länge det verkar. Sen är det värdelöst. Se därför till att ni inte förlorar er salthalt. Och lev i fred med varandra.

Read full chapter