Numbers 11
New King James Version
The People Complain
11 Now (A)when the people complained, it displeased the Lord; (B)for the Lord heard it, and His anger was aroused. So the (C)fire of the Lord burned among them, and consumed some in the outskirts of the camp. 2 Then the people (D)cried out to Moses, and when Moses (E)prayed to the Lord, the fire was [a]quenched. 3 So he called the name of the place [b]Taberah, because the fire of the Lord had burned among them.
4 Now the (F)mixed multitude who were among them [c]yielded to (G)intense craving; so the children of Israel also wept again and said: (H)“Who will give us meat to eat? 5 (I)We remember the fish which we ate freely in Egypt, the cucumbers, the melons, the leeks, the onions, and the garlic; 6 but now (J)our whole being is dried up; there is nothing at all except this manna before our eyes!”
7 Now (K)the manna was like coriander seed, and its color like the color of bdellium. 8 The people went about and gathered it, ground it on millstones or beat it in the mortar, cooked it in pans, and made cakes of it; and (L)its taste was like the taste of pastry prepared with oil. 9 And (M)when the dew fell on the camp in the night, the manna fell on it.
10 Then Moses heard the people weeping throughout their families, everyone at the door of his tent; and (N)the anger of the Lord was greatly aroused; Moses also was displeased. 11 (O)So Moses said to the Lord, “Why have You afflicted Your servant? And why have I not found favor in Your sight, that You have laid the [d]burden of all these people on me? 12 Did I conceive all these people? Did I beget them, that You should say to me, (P)‘Carry them in your bosom, as a (Q)guardian carries a nursing child,’ to the land which You (R)swore[e] to their fathers? 13 (S)Where am I to get meat to give to all these people? For they weep all over me, saying, ‘Give us meat, that we may eat.’ 14 (T)I am not able to bear all these people alone, because the burden is too heavy for me. 15 If You treat me like this, please kill me here and now—if I have found favor in Your sight—and (U)do not let me see my wretchedness!”
The Seventy Elders
16 So the Lord said to Moses: “Gather to Me (V)seventy men of the elders of Israel, whom you know to be the elders of the people and (W)officers over them; bring them to the tabernacle of meeting, that they may stand there with you. 17 Then I will come down and talk with you there. (X)I will take of the Spirit that is upon you and will put the same upon them; and they shall bear the burden of the people with you, that you may not bear it yourself alone. 18 Then you shall say to the people, [f]‘Consecrate yourselves for tomorrow, and you shall eat meat; for you have wept (Y)in the hearing of the Lord, saying, “Who will give us meat to eat? For it was well with us in Egypt.” Therefore the Lord will give you meat, and you shall eat. 19 You shall eat, not one day, nor two days, nor five days, nor ten days, nor twenty days, 20 (Z)but for a whole month, until it comes out of your nostrils and becomes loathsome to you, because you have (AA)despised the Lord who is among you, and have wept before Him, saying, (AB)“Why did we ever come up out of Egypt?” ’ ”
21 And Moses said, (AC)“The people whom I am among are six hundred thousand men on foot; yet You have said, ‘I will give them meat, that they may eat for a whole month.’ 22 (AD)Shall flocks and herds be slaughtered for them, to provide enough for them? Or shall all the fish of the sea be gathered together for them, to provide enough for them?”
23 And the Lord said to Moses, (AE)“Has[g] the Lord’s arm been shortened? Now you shall see whether (AF)what I say will happen to you or not.”
24 So Moses went out and told the people the words of the Lord, and he (AG)gathered the seventy men of the elders of the people and placed them around the tabernacle. 25 Then the Lord came down in the cloud, and spoke to him, and took of the Spirit that was upon him, and placed the same upon the seventy elders; and it happened, (AH)when the Spirit rested upon them, that (AI)they prophesied, [h]although they never did so again.
26 But two men had remained in the camp: the name of one was Eldad, and the name of the other Medad. And the Spirit rested upon them. Now they were among those listed, but who (AJ)had not gone out to the tabernacle; yet they prophesied in the camp. 27 And a young man ran and told Moses, and said, “Eldad and Medad are prophesying in the camp.”
28 So Joshua the son of Nun, Moses’ assistant, one of his choice men, answered and said, “Moses my lord, (AK)forbid them!”
29 Then Moses said to him, “Are you [i]zealous for my sake? (AL)Oh, that all the Lord’s people were prophets and that the Lord would put His Spirit upon them!” 30 And Moses returned to the camp, he and the elders of Israel.
The Lord Sends Quail
31 Now a (AM)wind went out from the Lord, and it brought quail from the sea and left them fluttering near the camp, about a day’s journey on this side and about a day’s journey on the other side, all around the camp, and about two cubits above the surface of the ground. 32 And the people stayed up all that day, all night, and all the next day, and gathered the quail (he who gathered least gathered ten (AN)homers); and they spread them out for themselves all around the camp. 33 But while the (AO)meat was still between their teeth, before it was chewed, the wrath of the Lord was aroused against the people, and the Lord struck the people with a very great plague. 34 So he called the name of that place [j]Kibroth Hattaavah, because there they buried the people who had yielded to craving.
35 (AP)From Kibroth Hattaavah the people moved to Hazeroth, and camped at Hazeroth.
Footnotes
- Numbers 11:2 extinguished
- Numbers 11:3 Lit. Burning
- Numbers 11:4 Lit. lusted intensely
- Numbers 11:11 responsibility
- Numbers 11:12 solemnly promised
- Numbers 11:18 Set yourselves apart
- Numbers 11:23 Is the Lord’s power limited?
- Numbers 11:25 Tg., Vg. and they did not cease
- Numbers 11:29 jealous
- Numbers 11:34 Lit. Graves of Craving
4 Mosebok 11
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Gud sänder eld över folket
11 Folket började snart klaga över alla svårigheter de mötte under vägen och Herren hörde dem. Han blev förargad på dem för att de klagade ochi sin vrede sände han en eld och utplånade delar av lägrets ytterområden.
2 Då ropade de till Mose om hjälp, och när han bad för dem, upphörde elden.
3 Efter detta blev platsen känd under namnet Tabeera, som betyder brand, eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.
Folket klagar och Gud ger dem kött
4-5 Då började främlingarna bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Detta ökade missnöjet också bland Israels folk, och de suckade och klagade: Om vi ändå hade lite kött att äta! Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten. Och minns ni de goda gurkorna och melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken?
6 Vi tappar matlusten av att behöva äta manna varenda dag, både morgon och kväll!
7 Mannat liknade korianderfrö och påminde om kåda.
8 Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det, och det smakade som om det var tillagat med olivolja.
9 Mannat föll om natten samtidigt med daggen.
10 Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större, och Mose blev själv mycket illa till mods.
11 Då sa Mose till Herren: Vad har jag gjort för ont eftersom jag måste dras med detta folk?
12 Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder?
13 Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: Ge oss kött!
14 Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung!
15 Om du tänker behandla mig på det sättet är det lika bra att du tar mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!
16 Då sa Herren till Mose: Kalla samman sjuttio av ledarna i Israel och för fram dem inför mig vid tabernaklet, så att de står där tillsammans med dig.
17 Jag ska komma ner och tala med er där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.
18 Säg också till folket att rena sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: Herren har hört er gråt och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten, och han tänker ge er kött. Ni ska äta det,
19-20 inte bara en eller två dagar, eller fem eller tio eller ens tjugo! I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er, och ni har gråtit av längtan efter Egypten.
21 Men Mose sa: Här finns det 600.000 män förutom alla kvinnor och barn, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad.
22 Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!
23 Då sa Herren till Mose: När skulle jag ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!
24 Mose lämnade sedan tabernaklet och gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade de sjuttio ledarna runt tabernaklet.
25 Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem började de profetera, men det hände bara vid det tillfället.
26 Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och när Anden kom över dem profeterade de där de stod.
27 Några unga män sprang till Mose och berättade detta.
28 Då protesterade Josua, Nuns son, Moses medhjälpare, och sa: Du måste försöka få dem att sluta!
29-30 Men Mose svarade: Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!30Därefter återvände Mose och ledarna till lägret.
31 Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet och lät dem falla i lägret och runt omkring det! Så långt man kunde gå åt alla håll fanns det vaktlar. De flög strax ovanför marken.
32 Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag! Ingen samlade in mindre än två tusen liter, och det låg vaktlar överallt.
33 Men när folket började äta av köttet upptändes Herrens vrede mot dem, och många dog.
34 Platsen kom att kallas Begärets gravar, därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött.
35 Folket bröt upp och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.
Scripture taken from the New King James Version®. Copyright © 1982 by Thomas Nelson. Used by permission. All rights reserved.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica