Numbers 11
New King James Version
The People Complain
11 Now (A)when the people complained, it displeased the Lord; (B)for the Lord heard it, and His anger was aroused. So the (C)fire of the Lord burned among them, and consumed some in the outskirts of the camp. 2 Then the people (D)cried out to Moses, and when Moses (E)prayed to the Lord, the fire was [a]quenched. 3 So he called the name of the place [b]Taberah, because the fire of the Lord had burned among them.
4 Now the (F)mixed multitude who were among them [c]yielded to (G)intense craving; so the children of Israel also wept again and said: (H)“Who will give us meat to eat? 5 (I)We remember the fish which we ate freely in Egypt, the cucumbers, the melons, the leeks, the onions, and the garlic; 6 but now (J)our whole being is dried up; there is nothing at all except this manna before our eyes!”
7 Now (K)the manna was like coriander seed, and its color like the color of bdellium. 8 The people went about and gathered it, ground it on millstones or beat it in the mortar, cooked it in pans, and made cakes of it; and (L)its taste was like the taste of pastry prepared with oil. 9 And (M)when the dew fell on the camp in the night, the manna fell on it.
10 Then Moses heard the people weeping throughout their families, everyone at the door of his tent; and (N)the anger of the Lord was greatly aroused; Moses also was displeased. 11 (O)So Moses said to the Lord, “Why have You afflicted Your servant? And why have I not found favor in Your sight, that You have laid the [d]burden of all these people on me? 12 Did I conceive all these people? Did I beget them, that You should say to me, (P)‘Carry them in your bosom, as a (Q)guardian carries a nursing child,’ to the land which You (R)swore[e] to their fathers? 13 (S)Where am I to get meat to give to all these people? For they weep all over me, saying, ‘Give us meat, that we may eat.’ 14 (T)I am not able to bear all these people alone, because the burden is too heavy for me. 15 If You treat me like this, please kill me here and now—if I have found favor in Your sight—and (U)do not let me see my wretchedness!”
The Seventy Elders
16 So the Lord said to Moses: “Gather to Me (V)seventy men of the elders of Israel, whom you know to be the elders of the people and (W)officers over them; bring them to the tabernacle of meeting, that they may stand there with you. 17 Then I will come down and talk with you there. (X)I will take of the Spirit that is upon you and will put the same upon them; and they shall bear the burden of the people with you, that you may not bear it yourself alone. 18 Then you shall say to the people, [f]‘Consecrate yourselves for tomorrow, and you shall eat meat; for you have wept (Y)in the hearing of the Lord, saying, “Who will give us meat to eat? For it was well with us in Egypt.” Therefore the Lord will give you meat, and you shall eat. 19 You shall eat, not one day, nor two days, nor five days, nor ten days, nor twenty days, 20 (Z)but for a whole month, until it comes out of your nostrils and becomes loathsome to you, because you have (AA)despised the Lord who is among you, and have wept before Him, saying, (AB)“Why did we ever come up out of Egypt?” ’ ”
21 And Moses said, (AC)“The people whom I am among are six hundred thousand men on foot; yet You have said, ‘I will give them meat, that they may eat for a whole month.’ 22 (AD)Shall flocks and herds be slaughtered for them, to provide enough for them? Or shall all the fish of the sea be gathered together for them, to provide enough for them?”
23 And the Lord said to Moses, (AE)“Has[g] the Lord’s arm been shortened? Now you shall see whether (AF)what I say will happen to you or not.”
24 So Moses went out and told the people the words of the Lord, and he (AG)gathered the seventy men of the elders of the people and placed them around the tabernacle. 25 Then the Lord came down in the cloud, and spoke to him, and took of the Spirit that was upon him, and placed the same upon the seventy elders; and it happened, (AH)when the Spirit rested upon them, that (AI)they prophesied, [h]although they never did so again.
26 But two men had remained in the camp: the name of one was Eldad, and the name of the other Medad. And the Spirit rested upon them. Now they were among those listed, but who (AJ)had not gone out to the tabernacle; yet they prophesied in the camp. 27 And a young man ran and told Moses, and said, “Eldad and Medad are prophesying in the camp.”
28 So Joshua the son of Nun, Moses’ assistant, one of his choice men, answered and said, “Moses my lord, (AK)forbid them!”
29 Then Moses said to him, “Are you [i]zealous for my sake? (AL)Oh, that all the Lord’s people were prophets and that the Lord would put His Spirit upon them!” 30 And Moses returned to the camp, he and the elders of Israel.
The Lord Sends Quail
31 Now a (AM)wind went out from the Lord, and it brought quail from the sea and left them fluttering near the camp, about a day’s journey on this side and about a day’s journey on the other side, all around the camp, and about two cubits above the surface of the ground. 32 And the people stayed up all that day, all night, and all the next day, and gathered the quail (he who gathered least gathered ten (AN)homers); and they spread them out for themselves all around the camp. 33 But while the (AO)meat was still between their teeth, before it was chewed, the wrath of the Lord was aroused against the people, and the Lord struck the people with a very great plague. 34 So he called the name of that place [j]Kibroth Hattaavah, because there they buried the people who had yielded to craving.
35 (AP)From Kibroth Hattaavah the people moved to Hazeroth, and camped at Hazeroth.
Footnotes
- Numbers 11:2 extinguished
- Numbers 11:3 Lit. Burning
- Numbers 11:4 Lit. lusted intensely
- Numbers 11:11 responsibility
- Numbers 11:12 solemnly promised
- Numbers 11:18 Set yourselves apart
- Numbers 11:23 Is the Lord’s power limited?
- Numbers 11:25 Tg., Vg. and they did not cease
- Numbers 11:29 jealous
- Numbers 11:34 Lit. Graves of Craving
4 Moseboken 11
Svenska Folkbibeln 2015
Eld från Herren
11 (A) Folket började klaga högljutt inför Herren hur illa de hade det. När Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. 2 Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. 3 (B) Platsen fick namnet Tabeera[a], därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem.
Folket klagar
4 (C) Den blandade hopen[b] som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta? 5 Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. 6 Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.”[c]
7 (D) Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts.[d] 8 Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. 9 När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.
10 Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. 11 Och Mose sade till Herren: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! 12 (E) Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? 13 Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! 14 Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. 15 Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!”
16 (F) Då sade Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. 17 Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. 18 (G) Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu Herren ge er kött att äta. 19 Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, 20 utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?”
21 (H) Mose sade: ”Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad! 22 Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?” 23 (I) Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte.”
24 Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. 25 Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.
26 Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. 27 Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” 28 (J) Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!” 29 Men Mose sade till honom: ”Ivrar du för mig? Om ändå hela Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” 30 Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.
Herren sänder vaktlar
31 (K) Och en stormvind gick ut från Herren. Den förde med sig vaktlar[e] från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar[f] över marken.
32 Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer[g], och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret.
33 Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. 34 Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava[h], eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär.
35 Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.
Footnotes
- 11:3 Tabeera Betyder ”brand”.
- 11:4 Den blandade hopen Icke-israeliter som följt med dem från Egypten (2 Mos 12:38).
- 11:6 manna Hebr. man? betyder ”vad?” (jfr 16:15). Se noter till 2 Mos 16:31.
- 11:7 bdelliumharts Aromatisk kåda från arabiska halvön (se 1 Mos 2:12).
- 11:31 vaktlar Liten fasanfågel som varje vår passerar regionen på sin väg från Afrika till Europa. De fångas än i dag i tusental av egyptiska bönder med nät varje år.
- 11:31 en dagsresa … två alnar Ett par mil och ungefär en meter.
- 11:32 tio homer Motsvarar ca 2 200 liter.
- 11:34 Kibrot-Hattaava Betyder ”begärsgravarna”.
Scripture taken from the New King James Version®. Copyright © 1982 by Thomas Nelson. Used by permission. All rights reserved.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation