28 (A) Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag ska göra med er så som ni själva har sagt inför mig. 29 (B) Här i öknen ska era döda kroppar falla, alla ni som har blivit mönstrade och är tjugo år eller äldre, eftersom ni har klagat mot mig. 30 Ingen av er ska komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31 Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem ska jag föra in där, och de ska lära känna det land som ni har förkastat. 32 Men era döda kroppar ska falla här i öknen. 33 (C) Och era barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet tills era döda kroppar har förmultnat i öknen. 34 Så som ni under fyrtio dagar har spejat i landet ska ni under fyrtio år – ett år för varje dag – bära på era synder. Ni ska då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. 35 Jag, Herren, har talat. Jag ska i sanning göra så med hela denna onda församling som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen ska de omkomma, här ska de dö.”

36 De män som Mose hade sänt för att speja i landet och som vid sin återkomst hade fått hela församlingen att klaga mot honom genom att tala illa om landet, 37 dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse inför Herrens ansikte. 38 Av de män som hade gått ut för att speja i landet överlevde bara Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

Israels barn drivs tillbaka

39 Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. 40 (D) De steg upp tidigt nästa morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: ”Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om.” 41 Men Mose sade: ”Varför vill ni bryta mot Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. 42 Herren är inte med er. Därför ska ni inte dra dit upp, så att ni inte bli slagna inför era fiender. 43 Amalekiterna och kananeerna kommer att möta er där och ni faller för svärd, för ni har vänt er bort från Herren och därför kommer Herren inte att vara med er.”

44 I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. 45 Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma[a].

Read full chapter

Footnotes

  1. 14:45 Horma   Plats i trakten av Beer-Sheba, kanske österut nära Arad (21:3).

28 Men säg så här till dem: ’Så sant jag lever,’ säger Herren, ’jag ska göra just det jag hört er säga. 29 Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er inmönstrade som är tjugo år eller äldre och som har klagat på mig 30 ska få komma in i det land jag med ed utlovat er, utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

31 Ni sa att era barn skulle bli fiendens byte. Dem tänker jag föra in i landet och de ska njuta av det land som ni förkastade 32 och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. 33 Och era barn ska bli herdar i öknen i fyrtio år och lida för er trolöshet ända tills den sista av er ligger död i öknen.

34 Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd och inse vad det betyder att förkasta mig.’ 35 Jag Herren har talat. Jag ska sannerligen göra så med denna onda menighet, alla som varit med och sammansvurit sig mot mig. De ska möta sitt slut; de ska dö här i öknen.”

36 Spejarna som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid sin återkomst hade förorsakat folkets knot mot Herren genom att tala illa om landet, 37 blev därefter straffade och dödade inför Herren, dessa som talat illa om landet. 38 Av dem som varit med om att utforska landet var det bara Josua och Kalev som fick leva. 39 Därefter blev det oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade detta för israeliterna.

Folket går vidare utan Gud

40 Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot höglandet.

”Här är vi nu!” sa de. ”Vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss!”

41 ”Varför överträder ni Herrens befallning?” sa Mose. ”Ni kommer inte att lyckas. 42 Gå inte! Ni kommer att besegras av fienden för Herren är inte med er. 43 Amalekiterna och kanaanéerna kommer att möta er där och ni kommer att falla för deras svärd. Nu när ni har övergett Herren kommer han inte att vara med er.”

44 Men de fortsatte i sitt övermod in i bergsbygden trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. 45 Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.

Read full chapter

28 Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.

29 Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat mot mig.

30 Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

31 Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat.

32 I själva däremot -- edra döda kroppar skola bliva liggande här i öknen.

33 Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.

34 Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I under fyrtio år -- ett år för var dag -- komma att bära på edra missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min hand ifrån eder.'

35 Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen skola de förgås, här skola de dö.»

36 Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra mot honom, därigenom att de talade illa om landet,

37 dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.

38 Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.

39 Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket mycket sorgset.

40 Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava syndat.»

41 Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning? Det kan ju icke lyckas väl.

42 HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender.

43 Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och HERREN skall därför icke vara med eder.»

44 Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.

45 Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo dem ända till Horma.

Read full chapter