³² Trots detta fortsatte de att synda
    och trodde inte, trots hans under.
³³ Då lät han deras liv sluta i tomhet
    och deras år i skräck.
³⁴ När han dödade, frågade de efter honom,
    vände om och sökte honom.
³⁵ Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
    att Gud den Högste var deras befriare.
³⁶ Men de hycklade med sina ord för honom,
    de ljög för honom.
³⁷ Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
    och de var inte trogna mot hans förbund.
³⁸ Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,
    han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede,
    lät inte sin vredes glöd flamma upp.
³⁹ Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser
    som försvinner som en vindpust,
        för att inte komma åter.

⁴⁰ Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen
    och bedrövade honom i ödemarken!
⁴¹ Gång på gång frestade de Gud
    och gjorde Israels Helige bedrövad.
⁴² De kom inte ihåg den makt som han visade
    när han befriade dem från fienden,
⁴³ när han gjorde sina tecken i Egypten
    och sina under på Soans slätter.
⁴⁴ Han förvandlade deras floder till blod,
    och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.
⁴⁵ Han sände stora svärmar med flugor som åt dem
    och grodor som förstörde.
⁴⁶ Han gav deras gröda åt gräshoppor
    och deras skörd åt skadedjur.^[a]
47 Han förstörde deras vinrankor med hagel
    och mullbärsfikonträden med slagregn^[b].
⁴⁸ Han utlämnade deras boskap åt hagel
    och deras hjordar åt blixten.^[c]
49 Han släppte loss sin glödande vrede över dem,
    vrede, harm och förbittring,
    en skara av olycksänglar.
⁵⁰ Han gav sin vrede fritt utlopp
    och skonade inte deras liv,
    utan lät dem dö av pest.
⁵¹ Han slog allt förstfött i Egypten,
    de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.
⁵² Han ledde ut sitt folk som en flock,
    han ledde dem som en hjord genom öknen.
⁵³ Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
    och havet täckte deras fiender.
⁵⁴ Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,
    till det berg som hans makts hand hade erövrat.
⁵⁵ Han drev bort folken framför dem,
    han delade ut deras land som arvedel
    och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.

⁵⁶ Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom
    och höll inte hans befallningar.
⁵⁷ De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,
    bort, som en förrädisk båge.
⁵⁸ De retade upp honom med sina offerplatser
    och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.
⁵⁹ När Gud hörde dem blev han vred,
    och han förkastade Israel helt.
⁶⁰ Han övergav sin boning i Shilo,
    det tält han hade satt upp bland människorna.
⁶¹ Han lät sin makt^[d] föras bort i fångenskap
    och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.
⁶² Han överlämnade sitt folk åt svärdet
    och var vred på sin egendom.
⁶³ Deras unga män förtärdes av eld,
    och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.
⁶⁴ Prästerna dödades med svärd
    och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.

⁶⁵ Då vaknade Herren, som ur en sömn,
    som en krigare som varit upprymd av vin.
⁶⁶ Han slog tillbaka sina fiender,
    han skickade bort dem till evig skam.
⁶⁷ Han förkastade Josefs boningar,
    han utvalde inte Efraims stam.
⁶⁸ I stället utvalde han Judas stam
    och berget Sion som han älskade.
⁶⁹ Där byggde han sin helgedom likt höjderna,
    lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.
⁷⁰ Han utsåg David till sin tjänare
    och hämtade honom från fårfållorna.
⁷¹ Från fåren hämtade han honom,
    för att bli herde för hans folk Jakob,
    för Israel, hans arvedel.
⁷² Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,
    han ledde dem med skicklig hand.