Add parallel Print Page Options

Nehemja på de fattigas sida

Vid den tiden protesterade många mot den ekonomiska orättvisa som rådde i landet, och även kvinnorna engagerade sig.

Det var ont om mat. Många saknade helt utsäde för den nödvändiga försörjningen.

Andra var tvungna att lämna sin mark och till och med sina barn som säkerhet för att låna till utsäde.

Ytterligare andra måste låna för att kunna betala skatten på sina fält och vingårdar.

Vi är deras bröder, och våra barn är lika goda som deras, protesterade de behövande. Ändå måste vi sälja våra barn som slavar för att överleva. Vi har redan sålt en del av våra döttrar, och vi har ingen möjlighet att köpa dem tillbaka, för våra åkrar är också belånade.

Jag blev mycket upprörd när jag fick höra detta,

och sedan jag tänkt på saken tog jag upp den med de rika och välbärgade.Vad gör ni egentligen, undrade jag. Förstår ni inte att ni med ert ocker ruinerar era bröder? Sedan sammankallade jag till ett stormöte.

En del av oss gör allt vi kan för att hjälpa våra judiska bröder, som har kommit tillbaka från sin fångenskap i andra länder, sa jag till dem. Nu gör ni dem till slavar på nytt. Ska vi behöva köpa dem fria igen? Men de hade inget att säga till sitt försvar.

Då fortsatte jag: Det ni gör är en stor synd. Ni borde ha större respekt för Gud! Har vi inte tillräckligt med fiender bland folken runt omkring, som försöker komma åt oss?

10 Några av oss lånar ut pengar och säd till våra judiska bröder utan att begära ränta. Nu måste ni sluta med detta ocker.

11 Lämna tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hem, och avskriv alla fordringar ni har!

12 De gav efter och lovade att bistå sina landsmän. Sedan sammankallade jag prästerna och fick dessa att avlägga en ed på att de skulle hålla sina löften.

13 Jag påminde dem om allvaret i situationen och sa: Gud kommer att vända sig bort från var och en av er som inte håller dessa löften.Amen, ropade alla de närvarande och prisade Herren. De anklagade höll sitt löfte och gjorde vad som förväntades av dem.

14 Under de tolv år jag var landshövding i Juda, från det tjugonde till det trettioandra året under kung Artasastas regering, tog mina medhjälpare och jag själv varken emot lön eller underhåll från Israels folk.

15 Detta i motsats till de tidigare landshövdingarna, som förutom mat och dryck hade begärt 40 siklar silver. Dessutom hade deras tjänare många gånger tyranniserat folket. Men jag lydde Gud och behandlade dem aldrig på det sättet.

16 Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där av samma skäl. Ingen av oss skaffade sig egen mark.

17 Varje dag åt inte mindre än 150 landsmän som arbetade med mig vid mitt bord, förutom alla besökare från andra länder!

18 För varje dag gick det åt en oxe, sex gödda får och åtskilligt med fågel. Var tionde dag fick jag förnya förråden av vin.

19 Herre, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och låt mig få uppleva välsignelser för det!

Förtryck av de fattiga

Men männen och deras hustrur började klaga högt över sina judiska bröder. Några sade: "Med våra söner och döttrar är vi många. Vi måste få säd, så att vi har något att äta och kan överleva." Andra sade: "Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi pantsätta för att få säd att stilla vår hunger med." Andra åter sade: "Vi har varit tvungna att låna pengar på våra åkrar och vingårdar för att betala skatten åt kungen. Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och våra barn är som deras barn. Men ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Ja, några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar är i andras händer."

Jag blev mycket upprörd när jag hörde vad de sade och hur de klagade. Jag överlade med mig själv och förebrådde de förnäma männen och föreståndarna, och sade till dem: "Det är ocker ni bedriver mot era bröder!" Därefter kallade jag samman en stor folkförsamling mot dem. Jag sade till dem: "Vi har efter förmåga friköpt våra judiska bröder, som var sålda åt hednafolken. Skall nu ni sälja era egna bröder? Eller skall de sälja sig åt oss?" De teg och kunde inte svara ett ord. Jag sade: "Det ni gör är inte rätt. Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud, så att våra fiender, hednafolken, inte får orsak att håna oss? 10 Också jag och mina bröder och mina tjänare har lånat dem pengar och säd. Låt oss nu avstå från vår fordran. 11 Lämna redan idag tillbaka till dem deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och tag inte ut den ränta på pengarna, säden, vinet och oljan som ni har att fordra av dem." 12 De svarade: "Vi skall ge tillbaka det och inte utkräva något av dem. Vi skall göra som du har sagt." Sedan jag hade kallat till mig prästerna, lät jag dem svära på att de skulle göra som de hade lovat. 13 Dessutom skakade jag framstycket på min mantel och sade: "Var och en som inte håller sitt löfte, honom må Gud skaka bort från hans hem och allt han äger. Ja, han skall bli utskakad och berövad allt." Och hela församlingen sade: "Amen!", och de prisade Herren. Därefter gjorde folket som de hade lovat.

Nehemjas uppoffringar för byggnadsarbetet

14 Ända från den dag då jag utsågs till ståthållare över dem i Juda land, från kung Artasastas tjugonde regeringsår till hans trettioandra, tolv år, åt varken jag eller mina bröder den mat som en ståthållare har rätt till. 15 Tidigare ståthållare, de som var före mig, hade lagt bördor på folket och tagit mat och vin av dem och dessutom fyrtio siklar silver. Även deras tjänare uppträdde som herrar mot folket. Men så gjorde inte jag, för jag fruktade Gud. 16 Jag fortsatte också att arbeta på muren, och vi köpte oss ingen åker, och alla mina tjänare tog del i arbetet där. 17 Och vid mitt bord åt etthundrafemtio man av judarna och deras föreståndare, förutom de som kom till oss från folken runt omkring. 18 Varje dag tillagades på min bekostnad en oxe, sex utsökta får och dessutom fåglar. Var tionde dag skaffades en mängd vin av olika sorter. Ändå krävde jag inte att få ut det underhåll som ståthållaren hade rätt till, eftersom arbetet tyngde folket så hårt. 19 Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk och räkna mig det till godo.

Nehemja på de fattigas sida

Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. Några sa: ”Vi och våra söner och döttrar är många och behöver få brödsäd för att kunna överleva.” Andra sa: ”Vi måste pantsätta våra marker, vingårdar och hus för att få brödsäd och hålla hungern borta.” Ytterligare andra sa: ”Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatten åt kungen.

”Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, och våra barn är lika goda som deras. Ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa, för det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.”

Jag blev mycket upprörd när jag fick höra deras förtvivlan och klagan, och sedan jag tänkt på saken gick jag till rätta med de förnäma männen och styresmännen.

”Vad är det ni fordrar av era bröder?” frågade jag. Sedan sammankallade jag till ett stormöte mot dem.

Jag sa till dem: ”Vi har gjort allt vi kan för att friköpa våra judiska bröder som hade sålts till utlänningar. Och nu säljer ni dem på nytt! Ska vi behöva köpa dem fria igen?” Men de teg, för de kunde inte finna något att säga.

Då fortsatte jag: ”Det ni gör är inte rätt. Ni borde leva i fruktan för vår Gud och inte ge de främmande folken, våra fiender, anledning att håna oss. 10 Också jag, mina bröder och mina män lånar dem pengar och brödsäd. Men låt oss nu avstå från vår fordran. 11 Lämna genast tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och avskriv alla fordringar ni har på dem, till varje minsta del av pengar, säd, vin eller olja.”

12 De svarade: ”Vi ska ge tillbaka allt och inte kräva något mer av dem. Vi ska göra som du har sagt. Sedan sammankallade jag prästerna och lät dessa avlägga en ed inför dem att de skulle hålla sina löften. 13 Jag skakade ur mantelvecket och sa: ”Gud kommer att på samma sätt skaka bort från sitt hem och från sina ägor var och en av er som inte håller vad han lovat. En sådan man blir utskakad och utblottad.”

”Amen”, ropade hela församlingen och prisade Herren. Folket höll sitt löfte.

14 Från den dag jag blev ståthållare i Juda, från Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra år, i tolv år, avstod jag och mina män från det underhåll som en ståthållare normalt skulle ha. 15 Ståthållarna före mig hade lagt tunga bördor på folket och krävt att få ett halvt kilo silver[a] om dagen till mat och dryck. Dessutom hade deras tjänare tyranniserat folket. Men så gjorde inte jag, eftersom jag fruktade Gud.

16 Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där för att arbeta. Vi[b] skaffade oss ingen egen mark.

17 Vid mitt bord åt 150 judar och styresmän, förutom alla besökare från länder runt omkring. 18 Varje dag tillagades det för min räkning en oxe, sex utsökta får och även fåglar samt var tionde dag mängder av vin. Ändå krävde jag inte det underhåll som ståthållaren har rätt till, eftersom detta folk redan var så hårt tyngt.

19 ”Min Gud, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och räkna mig det till godo.”

Footnotes

  1. 5:15 40 siklar silver (1 sikel motsvarar 12 gram).
  2. 5:16 Enligt en del handskrifter Jag.

Nehemiah Helps the Poor

Now the men and their wives raised a great outcry against their fellow Jews. Some were saying, “We and our sons and daughters are numerous; in order for us to eat and stay alive, we must get grain.”

Others were saying, “We are mortgaging our fields,(A) our vineyards and our homes to get grain during the famine.”(B)

Still others were saying, “We have had to borrow money to pay the king’s tax(C) on our fields and vineyards. Although we are of the same flesh and blood(D) as our fellow Jews and though our children are as good as theirs, yet we have to subject our sons and daughters to slavery.(E) Some of our daughters have already been enslaved, but we are powerless, because our fields and our vineyards belong to others.”(F)

When I heard their outcry and these charges, I was very angry. I pondered them in my mind and then accused the nobles and officials. I told them, “You are charging your own people interest!”(G) So I called together a large meeting to deal with them and said: “As far as possible, we have bought(H) back our fellow Jews who were sold to the Gentiles. Now you are selling your own people, only for them to be sold back to us!” They kept quiet, because they could find nothing to say.(I)

So I continued, “What you are doing is not right. Shouldn’t you walk in the fear of our God to avoid the reproach(J) of our Gentile enemies? 10 I and my brothers and my men are also lending the people money and grain. But let us stop charging interest!(K) 11 Give back to them immediately their fields, vineyards, olive groves and houses, and also the interest(L) you are charging them—one percent of the money, grain, new wine and olive oil.”

12 “We will give it back,” they said. “And we will not demand anything more from them. We will do as you say.”

Then I summoned the priests and made the nobles and officials take an oath(M) to do what they had promised. 13 I also shook(N) out the folds of my robe and said, “In this way may God shake out of their house and possessions anyone who does not keep this promise. So may such a person be shaken out and emptied!”

At this the whole assembly said, “Amen,”(O) and praised the Lord. And the people did as they had promised.

14 Moreover, from the twentieth year of King Artaxerxes,(P) when I was appointed to be their governor(Q) in the land of Judah, until his thirty-second year—twelve years—neither I nor my brothers ate the food allotted to the governor. 15 But the earlier governors—those preceding me—placed a heavy burden on the people and took forty shekels[a] of silver from them in addition to food and wine. Their assistants also lorded it over the people. But out of reverence for God(R) I did not act like that. 16 Instead,(S) I devoted myself to the work on this wall. All my men were assembled there for the work; we[b] did not acquire any land.

17 Furthermore, a hundred and fifty Jews and officials ate at my table, as well as those who came to us from the surrounding nations. 18 Each day one ox, six choice sheep and some poultry(T) were prepared for me, and every ten days an abundant supply of wine of all kinds. In spite of all this, I never demanded the food allotted to the governor, because the demands were heavy on these people.

19 Remember(U) me with favor, my God, for all I have done for these people.

Footnotes

  1. Nehemiah 5:15 That is, about 1 pound or about 460 grams
  2. Nehemiah 5:16 Most Hebrew manuscripts; some Hebrew manuscripts, Septuagint, Vulgate and Syriac I