Nehemja 4
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Fienden protesterar
1-2 När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Han förlöjligade oss och drev med oss inför sina vänner och inför officerarna i Samaria. Vad tror de där stackars judarna att de är för några? sa han. Tror de att de ska kunna bygga upp muren på en dag, om de offrar tillräckligt många offer? Och titta på de där förbrända stenarna, som de plockar fram ur grushögarna och försöker använda igen!
3 Ammoniten Tobia vid hans sida gjorde också sina kommentarer. Det behövs bara att en räv springer upp på den där muren de bygger, för att den ska falla ihop, sa han.
4 Då vände jag mig till Gud och bad: Herre, hör hur de gör narr av oss. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli fångar i ett främmande land!
5 Kom ihåg deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dig genom att förakta oss som bygger din mur!
6 Så småningom hade muren runt hela staden nått hälften av sin ursprungliga höjd. Alla hade arbetat helhjärtat.
7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna fick höra att arbetet på muren fortsatte och att skadorna hade reparerats, blev de ursinniga,
8 och snart gjorde de upp planer för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring.
9 Men vi bad till vår Gud och vaktade staden både dag och natt för att skydda oss.
10 Man kunde märka att många av arbetarna började bli uttröttade av slitet med att röja undan sten och grus.
11 Under tiden planerade våra fiender att gå till anfall mot oss och döda oss för att få arbetet att avstanna,
12 och de judar som bodde nära fienden kom och berättade för oss om deras onda planer.
13 Därför placerade jag vakter beväpnade med svärd, spjut och båge där muren var lägst och svagast.
14 När jag sedan hade tänkt igenom hela situationen sammankallade jag ledarna och folket och talade till dem: Var inte rädda! Kom ihåg att Herren är stark och mäktig. Strid för era vänner, för era familjer och era hem!
15 När vi förstod att våra fiender fått reda på att vi kände till deras planer och att Gud hade avslöjat dem, återvände vi allesammans till arbetet på muren,
16 men i fortsättningen var det bara hälften av styrkan som arbetade, medan den andra hälften höll vakt.
17 De som bar och fraktade byggnadsmaterial hade alltid ett vapen i ena handen, och de som arbetade på muren hade vapen inom räckhåll
18 eller sitt svärd vid sidan. En trumpetare stod bredvid mig för att kunna blåsa varningssignal om något hände.
19 Muren är lång och vi arbetar på långt avstånd från varandra. Därför måste ni skynda er att samlas när trumpetsignalen ljuder. Herren ska strida för oss, sa jag.
20-21 Vi arbetade från bittida till sent, och hälften av männen stod alltid på vakt.
22 Jag bad alla som bodde utanför murarna att flytta in till Jerusalem, så att de och deras tjänare skulle kunna gå vakt om natten eller arbeta på dagarna.
23 Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade.
Nehemja 4
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Fienden protesterar
4 När Sanvallat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Förgrymmad som han var förlöjligade han judarna 2 och drev med oss inför sina bröder och inför armén i Samaria: ”Vad gör de där eländiga judarna? Tror de att de ska kunna bygga upp muren och offra och klara av allt på en dag? Ska de kunna ge liv åt de där förbrända stenarna i grushögarna?”
3 Ammoniten Tobia vid hans sida fortsatte: ”Låt dem bygga. Det behövs bara att en räv springer upp på deras stenmur, för att den ska falla ihop.”
4 ”Vår Gud, hör hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli plundrade och fångar i ett främmande land! 5 Glöm aldrig deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dem som bygger.”
6 Så fortsatte vi att bygga, och snart hade muren nått hälften av sin höjd, för alla arbetade helhjärtat.
7 Men när Sanvallat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna fick höra att man fortsatte med att reparera Jerusalems murar och att sprickorna hade tätats, blev de ursinniga. 8 De gaddade sig samman för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring där. 9 Men vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter för att skydda oss mot dem.
10 Men Juda klagade: ”Bärarnas krafter sviker, för det finns så mycket grus kvar att vi inte orkar bygga muren färdig.”
11 Våra fiender sa: ”Innan de vet ordet av eller ser något är vi mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet.” 12 De judar som bodde nära kom och varnade oss gång på gång: ”Vart ni än vänder er kommer de att anfalla oss.”[a] 13 Därför placerade jag några vid de lägsta ställena bakom muren och på de öppna platserna, släktvis, beväpnade med svärd, spjut och bågar.[b]
14 När jag sedan hade skaffat mig en överblick stod jag upp och talade till de förnämsta, styresmännen och resten av folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och mäktige, och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem!”
15 När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, återvände vi allesammans till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var det bara hälften av männen som arbetade, medan den andra hälften stod beväpnad med spjut, sköld, båge och harnesk bakom Judas folk, 17 som byggde på muren. De som bar byggnadsmaterial arbetade med ena handen och hade ett vapen i den andra, 18 och alla som byggde hade sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. En trumpetare stod bredvid mig.
19 Jag talade till de förnäma männen, styresmännen och resten av folket: ”Arbetet är stort och omfattande, och vi är spridda längs muren, på långt avstånd från varandra. 20 Var ni än hör hornsignalen ljuda, ska ni samlas här hos oss. Vår Gud ska strida för oss.”
21 Vi utförde så vårt arbete, med hälften av männen beväpnade med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna kom fram. 22 Jag sa då också till folket: ”Var och en ska tillbringa natten tillsammans med sina tjänare inne i Jerusalem, så att de kan hålla vakt om natten och arbeta på dagen.” 23 Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade[c].
Footnotes
- 4:12 Satsens exakta innebörd är osäker i grundtexten.
- 4:13 Grundtextens innebörd är osäker.
- 4:23 Grundtextens innebörd i den sista delen av versen är osäker. Mer ordagrann översättning skulle kanske lyda ungefär: …och vi var beväpnade även när vi gick efter vatten, eller: …var och en hade hos sig sitt vapen (och) vatten.
Nehemja 4
Svenska Folkbibeln
Svårigheter vid bygget
4 När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han förbittrad och mycket rasande. Han hånade judarna 2 och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det dessa eländiga judar gör? Skall de få hålla på så där? Skall de få offra? Skall de en dag få arbetet färdigt? Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?" 3 Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, sade: "Låt dem bygga. Om det så bara är en räv som hoppar upp på deras stenmur kommer han att riva ner den."
4 Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån falla tillbaka på deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade i ett land dit de förs som fångar. 5 Täck inte över deras missgärning och låt inte deras synd utplånas inför dig, ty de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.
6 Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, ty folket arbetade helhjärtat.
7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man fortfarande höll på att bygga upp Jerusalems murar och att sprickorna började tätas, blev de mycket förbittrade. 8 De gaddade sig alla samman för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. 9 Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.
10 Men Juda sade:
"Bärarnas krafter sviker,
för tyngden av sten och grus.
Vi orkar ej mer på muren bygga."
11 Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!" 12 De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att dra oss tillbaka till dem. 13 Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning, med svärd, spjut och bågar. 14 Sedan jag hade besett allt, steg jag upp och sade till de förnämsta, till föreståndarna och till det övriga folket: "Var inte rädda för dem. Tänk på Herren, den store och fruktansvärde och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."
15 När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet, medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar. Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. 17 De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och i den andra höll de vapnet. 18 De som byggde hade var och en svärdet bundet vid höften medan de arbetade. Och bredvid mig stod en basunblåsare. 19 Jag sade till de förnäma männen, till föreståndarna och till det övriga folket: "Arbetet är stort och vidsträckt, och vi är spridda längs muren, långt ifrån varandra. 20 Var ni än hör basunen ljuda, dit skall ni samlas till oss. Vår Gud skall strida för oss!"
21 Så utförde vi vårt arbete, med hälften av folket beväpnade med spjut, från morgonrodnadens uppgång till dess att stjärnorna kom fram. 22 Vid den tiden sade jag också till folket: "Var och en skall stanna över natten inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen." 23 Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som höll vakt hos mig kom ur kläderna. Var och en hade sitt vapen hos sig, likaså vatten.
Nehemja 4
Svenska Folkbibeln 2015
Svårigheter vid bygget
4 (A) När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren blev han rasande och mycket arg. Han hånade judarna 2 och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: ”Vad är det de eländiga judarna gör? Ska de få hålla på? Ska de få offra? Ska de en dag få arbetet klart? Kan de ge liv åt de brända stenarna[a] i grushögarna?” 3 Ammoniten Tobia som stod bredvid honom sade: ”Låt dem bygga! Om så bara en räv hoppar upp på deras stenmur river han den.”
4 Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån slå tillbaka mot deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade som fångar i ett främmande land. 5 Täck inte över deras skuld och låt inte deras synd bli utplånad inför dig, för de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.
6 Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket arbetade helhjärtat.
7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna hörde att Jerusalems murar höll på att repareras och att hålen började tätas, blev de mycket arga. 8 De gaddade alla ihop sig för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. 9 Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.
10 Men Juda sade:
”Bärarnas kraft är slut,
mycket grus är kvar.
Vi orkar inte mer
att bygga denna mur.”
11 Våra motståndare sade: ”Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!” 12 De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att vi borde dra oss tillbaka till dem. 13 Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning med svärd, spjut och bågar. 14 (B) Sedan jag inspekterat allt steg jag upp och sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem.”
15 När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade omintetgjort den, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar.
Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. 17 De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och höll vapnet i den andra. 18 De som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade.
Bredvid mig stod en basunblåsare. 19 Jag sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: ”Arbetet är stort och omfattande och vi är utspridda längs muren, långt ifrån varandra. 20 (C) Där ni hör basunen ljuda, dit ska ni samlas till oss. Vår Gud ska kämpa för oss!”
21 Så fortsatte vi arbetet medan hälften vaktade med sina spjut, från gryningen tills stjärnorna kom fram. 22 Vid den tiden sade jag också till folket: ”Var och en ska övernatta inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen.” 23 Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller vakterna hos mig kom ur kläderna. Var och en bar sitt vapen samt vatten[b].
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation