Nehemja 2
Svenska Folkbibeln
Nehemja far till Jerusalem
2 Det hände i månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, då vin stod framför kungen, att jag tog vinet och gav det åt honom. Och jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom. 2 Han frågade mig: "Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon hjärtesorg." Då blev jag mycket rädd 3 och jag sade till honom: "Må konungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när den stad där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?" 4 Kungen sade till mig: "Vad är det då du begär? Då bad jag till himmelens Gud, 5 och svarade sedan kungen: "Om det behagar konungen och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, till den stad där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen."
6 Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: "Hur länge varar din resa, och när kommer du tillbaka?" Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända iväg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom. 7 Jag sade till honom: "Om konungen finner för gott, så må man ge mig brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden, så att de låter mig fara igenom sitt land till dess jag kommer till Juda, 8 och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv skall bo." Kungen gav mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.
9 När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden, gav jag dem kungens brev. Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare. 10 Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia hörde detta, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl.
11 Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. 12 Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Det djur jag red på var det enda jag hade med mig. 13 Om natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nerbrutna och portarna var förtärda av eld. 14 Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där var det inte möjligt för djuret att komma fram med mig. 15 Då begav jag mig uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka.
16 Föreståndarna visste inte vart jag hade gått och vad jag gjorde, ty jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, de förnäma männen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet. 17 Men nu sade jag till dem: "Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur, så att vi inte längre behöver utstå förakt." 18 Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: "Låt oss stå upp och bygga!", och de fattade mod för det goda verket.
19 Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Gesem hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: "Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?" 20 Då svarade jag dem: "Himmelens Gud skall låta det gå oss väl, och vi hans tjänare skall börja bygga. Men ni har ingen del eller rätt i Jerusalem eller anknytning dit."
Néhémie 2
Louis Segond
2 Au mois de Nisan, la vingtième année du roi Artaxerxès, comme le vin était devant lui, je pris le vin et je l'offris au roi. Jamais je n'avais paru triste en sa présence.
2 Le roi me dit: Pourquoi as-tu mauvais visage? Tu n'es pourtant pas malade; ce ne peut être qu'un chagrin de coeur. Je fus saisi d'une grande crainte,
3 et je répondis au roi: Que le roi vive éternellement! Comment n'aurais-je pas mauvais visage, lorsque la ville où sont les sépulcres de mes pères est détruite et que ses portes sont consumées par le feu?
4 Et le roi me dit: Que demandes-tu? Je priai le Dieu des cieux,
5 et je répondis au roi: Si le roi le trouve bon, et si ton serviteur lui est agréable, envoie-moi en Juda, vers la ville des sépulcres de mes pères, pour que je la rebâtisse.
6 Le roi, auprès duquel la reine était assise, me dit alors: Combien ton voyage durera-t-il, et quand seras-tu de retour? Il plut au roi de me laisser partir, et je lui fixai un temps.
7 Puis je dis au roi: Si le roi le trouve bon, qu'on me donne des lettres pour les gouverneurs de l'autre côté du fleuve, afin qu'ils me laissent passer et entrer en Juda,
8 et une lettre pour Asaph, garde forestier du roi, afin qu'il me fournisse du bois de charpente pour les portes de la citadelle près de la maison, pour la muraille de la ville, et pour la maison que j'occuperai. Le roi me donna ces lettres, car la bonne main de mon Dieu était sur moi.
9 Je me rendis auprès des gouverneurs de l'autre côté du fleuve, et je leur remis les lettres du roi, qui m'avait fait accompagner par des chefs de l'armée et par des cavaliers.
10 Sanballat, le Horonite, et Tobija, le serviteur ammonite, l'ayant appris, eurent un grand déplaisir de ce qu'il venait un homme pour chercher le bien des enfants d'Israël.
11 J'arrivai à Jérusalem, et j'y passai trois jours.
12 Après quoi, je me levai pendant la nuit avec quelques hommes, sans avoir dit à personne ce que mon Dieu m'avait mis au coeur de faire pour Jérusalem. Il n'y avait avec moi d'autre bête de somme que ma propre monture.
13 Je sortis de nuit par la porte de la vallée, et je me dirigeai contre la source du dragon et vers la porte du fumier, considérant les murailles en ruines de Jérusalem et réfléchissant à ses portes consumées par le feu.
14 Je passai près de la porte de la source et de l'étang du roi, et il n'y avait point de place par où pût passer la bête qui était sous moi.
15 Je montai de nuit par le torrent, et je considérai encore la muraille. Puis je rentrai par la porte de la vallée, et je fus ainsi de retour.
16 Les magistrats ignoraient où j'étais allé, et ce que je faisais. Jusqu'à ce moment, je n'avais rien dit aux Juifs, ni aux sacrificateurs, ni aux grands, ni aux magistrats, ni à aucun de ceux qui s'occupaient des affaires.
17 Je leur dis alors: Vous voyez le malheureux état où nous sommes! Jérusalem est détruite, et ses portes sont consumées par le feu! Venez, rebâtissons la muraille de Jérusalem, et nous ne serons plus dans l'opprobre.
18 Et je leur racontai comment la bonne main de mon Dieu avait été sur moi, et quelles paroles le roi m'avait adressées. Ils dirent: Levons-nous, et bâtissons! Et ils se fortifièrent dans cette bonne résolution.
19 Sanballat, le Horonite, Tobija, le serviteur ammonite, et Guéschem, l'Arabe, en ayant été informés, se moquèrent de nous et nous méprisèrent. Ils dirent: Que faites-vous là? Vous révoltez-vous contre le roi?
20 Et je leur fis cette réponse: Le Dieu des cieux nous donnera le succès. Nous, ses serviteurs, nous nous lèverons et nous bâtirons; mais vous, vous n'avez ni part, ni droit, ni souvenir dans Jérusalem.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln