Nehemiah 4
New King James Version
The Wall Defended Against Enemies
4 But it so happened, (A)when Sanballat heard that we were rebuilding the wall, that he was furious and very indignant, and mocked the Jews. 2 And he spoke before his brethren and the army of Samaria, and said, “What are these feeble Jews doing? Will they fortify themselves? Will they offer sacrifices? Will they complete it in a day? Will they revive the stones from the heaps of rubbish—stones that are burned?”
3 Now (B)Tobiah the Ammonite was beside him, and he said, “Whatever they build, if even a fox goes up on it, he will break down their stone wall.”
4 (C)Hear, O our God, for we are despised; (D)turn their reproach on their own heads, and give them as plunder to a land of captivity! 5 (E)Do not cover their iniquity, and do not let their sin be blotted out from before You; for they have provoked You to anger before the builders.
6 So we built the wall, and the entire wall was joined together up to half its height, for the people had a mind to work.
7 Now it happened, (F)when Sanballat, Tobiah, (G)the Arabs, the Ammonites, and the Ashdodites heard that the walls of Jerusalem were being restored and the [a]gaps were beginning to be closed, that they became very angry, 8 and all of them (H)conspired together to come and attack Jerusalem and create confusion. 9 Nevertheless (I)we made our prayer to our God, and because of them we set a watch against them day and night.
10 Then Judah said, “The strength of the laborers is failing, and there is so much rubbish that we are not able to build the wall.”
11 And our adversaries said, “They will neither know nor see anything, till we come into their midst and kill them and cause the work to cease.”
12 So it was, when the Jews who dwelt near them came, that they told us ten times, “From whatever place you turn, they will be upon us.”
13 Therefore I positioned men behind the lower parts of the wall, at the openings; and I set the people according to their families, with their swords, their spears, and their bows. 14 And I looked, and arose and said to the nobles, to the leaders, and to the rest of the people, (J)“Do not be afraid of them. Remember the Lord, (K)great and awesome, and (L)fight for your brethren, your sons, your daughters, your wives, and your houses.”
15 And it happened, when our enemies heard that it was known to us, and (M)that God had brought their plot to nothing, that all of us returned to the wall, everyone to his work. 16 So it was, from that time on, that half of my servants worked at construction, while the other half held the spears, the shields, the bows, and wore armor; and the leaders [b]were behind all the house of Judah. 17 Those who built on the wall, and those who carried burdens, loaded themselves so that with one hand they worked at construction, and with the other held a weapon. 18 Every one of the builders had his sword girded at his side as he built. And the one who sounded the trumpet was beside me.
19 Then I said to the nobles, the rulers, and the rest of the people, “The work is great and extensive, and we are separated far from one another on the wall. 20 Wherever you hear the sound of the trumpet, rally to us there. (N)Our God will fight for us.”
21 So we labored in the work, and half of [c]the men held the spears from daybreak until the stars appeared. 22 At the same time I also said to the people, “Let each man and his servant stay at night in Jerusalem, that they may be our guard by night and a working party by day.” 23 So neither I, my brethren, my servants, nor the men of the guard who followed me took off our clothes, except that everyone took them off for washing.
Footnotes
- Nehemiah 4:7 Lit. breaks
- Nehemiah 4:16 Supported
- Nehemiah 4:21 Lit. them
Nehemja 4
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Fienden protesterar
4 När Sanvallat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Förgrymmad som han var förlöjligade han judarna 2 och drev med oss inför sina bröder och inför armén i Samaria: ”Vad gör de där eländiga judarna? Tror de att de ska kunna bygga upp muren och offra och klara av allt på en dag? Ska de kunna ge liv åt de där förbrända stenarna i grushögarna?”
3 Ammoniten Tobia vid hans sida fortsatte: ”Låt dem bygga. Det behövs bara att en räv springer upp på deras stenmur, för att den ska falla ihop.”
4 ”Vår Gud, hör hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli plundrade och fångar i ett främmande land! 5 Glöm aldrig deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dem som bygger.”
6 Så fortsatte vi att bygga, och snart hade muren nått hälften av sin höjd, för alla arbetade helhjärtat.
7 Men när Sanvallat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna fick höra att man fortsatte med att reparera Jerusalems murar och att sprickorna hade tätats, blev de ursinniga. 8 De gaddade sig samman för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring där. 9 Men vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter för att skydda oss mot dem.
10 Men Juda klagade: ”Bärarnas krafter sviker, för det finns så mycket grus kvar att vi inte orkar bygga muren färdig.”
11 Våra fiender sa: ”Innan de vet ordet av eller ser något är vi mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet.” 12 De judar som bodde nära kom och varnade oss gång på gång: ”Vart ni än vänder er kommer de att anfalla oss.”[a] 13 Därför placerade jag några vid de lägsta ställena bakom muren och på de öppna platserna, släktvis, beväpnade med svärd, spjut och bågar.[b]
14 När jag sedan hade skaffat mig en överblick stod jag upp och talade till de förnämsta, styresmännen och resten av folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och mäktige, och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem!”
15 När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, återvände vi allesammans till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var det bara hälften av männen som arbetade, medan den andra hälften stod beväpnad med spjut, sköld, båge och harnesk bakom Judas folk, 17 som byggde på muren. De som bar byggnadsmaterial arbetade med ena handen och hade ett vapen i den andra, 18 och alla som byggde hade sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. En trumpetare stod bredvid mig.
19 Jag talade till de förnäma männen, styresmännen och resten av folket: ”Arbetet är stort och omfattande, och vi är spridda längs muren, på långt avstånd från varandra. 20 Var ni än hör hornsignalen ljuda, ska ni samlas här hos oss. Vår Gud ska strida för oss.”
21 Vi utförde så vårt arbete, med hälften av männen beväpnade med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna kom fram. 22 Jag sa då också till folket: ”Var och en ska tillbringa natten tillsammans med sina tjänare inne i Jerusalem, så att de kan hålla vakt om natten och arbeta på dagen.” 23 Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade[c].
Footnotes
- 4:12 Satsens exakta innebörd är osäker i grundtexten.
- 4:13 Grundtextens innebörd är osäker.
- 4:23 Grundtextens innebörd i den sista delen av versen är osäker. Mer ordagrann översättning skulle kanske lyda ungefär: …och vi var beväpnade även när vi gick efter vatten, eller: …var och en hade hos sig sitt vapen (och) vatten.
Scripture taken from the New King James Version®. Copyright © 1982 by Thomas Nelson. Used by permission. All rights reserved.
Copyright © 2011 by Global Bible Initiative
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.
