² Herren ska återställa
    Jakobs storhet
liksom Israels storhet.
    Våldsmän har härjat bland dem
och ödelagt deras vingårdar.

³ Hans soldaters sköldar lyser röda,
    krigarna har klätt sig i purpur.
Vagnarnas stål glänser som eld,
    man svingar sina spjut av cypress.^[a]
4 Vagnarna stormar fram utmed gatorna,
    i vild jakt över torgen,
de ser ut som lysande facklor
    och far iväg som blixtar.

⁵ Han befaller sina hjältar.
    De stapplar fram på sin väg,
störtar mot muren,
    och skyddstaket sätts upp.^[b]
6 Portarna mot floden öppnas,
    och palatset rasar samman.
⁷ Det är bestämt
    att hon ska kläs av och föras bort.
Hennes slavinnor klagar som duvor
    och slår sig för bröstet.^[c]
8 Nineve är som en damm
    vars vatten strömmar ut.
”Stanna, stanna!”
    Men ingen vänder tillbaka.
⁹ Plundra silver, plundra guld!
    Det finns ändlöst
med skatter,
    ett överflöd av dyrbarheter!
¹⁰ Tömd, plundrad, förödd!
    Hjärtat orkar inte med, knäna darrar,
kroppen skälver, och alla ansikten vitnar.

¹¹ Var finns nu lejonkulan,
    där de unga lejonen matades,
där både lejonet, lejoninnan och ungarna gick
    utan att behöva frukta för någonting?
¹² Lejonet rev tills hans ungar var mättade,
    ströp byte åt sina honor,
fyllde sina hålor med rov
    och sina kulor med sönderrivet byte.

¹³ ”Nu vänder jag mig mot dig,
    säger härskarornas Herre.
Jag ska låta dina vagnar^[d] gå upp i rök
    och dina unga lejon förtäras av svärd.
Jag ska utplåna ditt byte från jorden,
    och dina sändebuds röster ska aldrig mer höras.”