Människorna i Nasaret vägrar att tro

(Matt 13:54-58; Luk 4:16-30)

6 Sedan lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad tillsammans med sina lärjungar. ² När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sa: ”Varifrån har han fått detta? Varifrån har han fått denna visdom, och att han kan göra sådana under med sina händer? ³ Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom.

⁴ Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.” ⁵ Så kunde han inte göra några under där, förutom att han botade några få sjuka genom att lägga händerna på dem. ⁶ Han förvånade sig över deras otro.

Jesus sänder ut sina tolv lärjungar

(Matt 10:1; 10:9-14; Luk 9:1-6)

Sedan vandrade Jesus runt i byarna och undervisade. ⁷ Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar. ⁸ Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet. ⁹ Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta.

¹⁰ ”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån. ¹¹ Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.”

¹² Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om. ¹³ Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja^[a] och botade dem.

Johannes döparens död

(Matt 14:1-12; Luk 9:7-9)

¹⁴ Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” ¹⁵ Men en del sa: ”Han är Elia^[b].” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.”

¹⁶ ”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.”

¹⁷ Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med. ¹⁸ Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.” ¹⁹ Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte. ²⁰ Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom.

²¹ Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. ²² Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade.

Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.” ²³ Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.”

²⁴ Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!”

²⁵ Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!”

²⁶ Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville. ²⁷ Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes ²⁸ och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. ²⁹ Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav.

Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer

(Matt 14:13-21; Luk 9:10-17; Joh 6:1-13)

³⁰ Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om. ³¹ Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.” ³² Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva.

³³ Men många såg att de åkte iväg och skyndade dit till fots från alla städer och mötte dem när de kom dit. ³⁴ Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Då undervisade han dem länge.

³⁵ Fram emot kvällen kom hans lärjungar till honom och sa: ”Det här är ödemark, och det är redan sent. ³⁶ Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa sig mat, så att de har något att äta.”

³⁷ Men Jesus sa: ”Ge dem mat, ni själva!”

”Hur då?” frågade hans lärjungar. ”Det skulle ju kosta tvåhundra denarer^[c] att köpa mat till allihop.”

³⁸ ”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.”

När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. ³⁹ Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper där det fanns grönt gräs. ⁴⁰ De satte sig i grupper på hundra eller femtio personer.

⁴¹ Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav lärjungarna, för att de skulle ge det vidare till folket. Han delade också de två fiskarna så att alla fick. ⁴² Alla åt och blev mätta, ⁴³ och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. ⁴⁴ Det var 5 000 män som hade ätit.

Jesus går på vattnet

(Matt 14:22-33; Joh 6:16-21)

⁴⁵ Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket kom därifrån. ⁴⁶ Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be.

⁴⁷ När det blev kväll var båten mitt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land, ⁴⁸ såg hur de slet vid årorna eftersom de hade motvind.

Strax innan det började ljusna kom Jesus till sina lärjungar, gående mot dem på vattnet, och skulle gå förbi dem. ⁴⁹ Men när de såg honom gå på vattnet skrek de till av rädsla, för de trodde det var ett spöke. ⁵⁰ Alla såg de honom och blev förskräckta.

Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” ⁵¹ Sedan steg han i båten till dem, och i samma stund lade sig vinden.

De var alldeles häpna. ⁵² De hade ännu inte fattat det där med bröden heller. Deras hjärtan var förstockade.

Jesus botar alla som rör vid honom

(Matt 14:34-36)

⁵³ När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, där de gick i land. ⁵⁴ Och så snart de steg ur båten kände människorna igen Jesus. ⁵⁵ De sprang runt i hela området och började bära fram sjuka på deras bäddar till de platser där de hörde att han befann sig. ⁵⁶ Överallt dit han kom, i städer och byar och på gårdar, bar man ut de sjuka i det fria och bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.