Markus 6
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Människorna i Nasaret vägrar att tro
6 Efter denna händelse lämnade Jesus denna del av landet och återvände med sina lärjungar till sin hemstad Nasaret.
2-3 Nästa sabbatsdag gick han till synagogan för att undervisa, och många blev förvånade över hans visdom och de under han gjorde eftersom han ju bara var en nasaretbo precis som de.Inte är han väl bättre än vad vi är, sa de. Han är bara en vanlig snickare och son till Maria. Vi känner hans bröder Jakob, Josef, Judas och Simon, och hans systrar bor ju också här mitt ibland oss. Och de retade sig på honom.
4 Då sa Jesus till dem: Ingenstans ser man ner så mycket på en profet som i hans hemstad och bland hans släktingar och i hans egen familj.
5 Men eftersom folket i Nasaret inte trodde på Jesus så kunde han bara hjälpa några få sjuka där. På dem lade han händerna och de blev friska.
6 Och han förvånade sig över att man inte ville tro på honom.Sedan gick Jesus runt i byarna och undervisade.
Jesus sänder ut de tolv
7 Och han kallade till sig sina tolv apostlar och sände sedan ut dem två och två och gav dem makt att driva ut onda andar.
8-9 Han befallde dem att inte ta med sig något annat än en vandringsstav. De fick inte ta med någon mat, ingen väska, inga pengar, inte ens ett par extra skor eller kläder till ombyte.
10 Håll er till ett enda hem i varje by. Flytta inte runt från hus till hus medan ni är där, sa han.
11 Och när man i en by inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå därifrån och bekymra er inte mer för dessa människor. De måste själva stå till svars för sitt handlande.
12 Så gick lärjungarna sin väg. Överallt dit de kom uppmanade de folk att vända sig bort från synden.
13 Och de drev ut många onda andar och botade många sjuka och smorde dem med olivolja.
Herodes låter avrätta Johannes döparen
14 Jesus blev nu mer och mer känd och snart fick kung Herodes höra talas om honom, för överallt berättade man om de under han gjorde. Kungen trodde att Jesus var Johannes döparen som uppstått från de döda. Därför sa man: Det är inte konstigt att han kan göra sådana under.
15 Många trodde också att Jesus var den gamle profeten Elia, som återvänt till livet. Andra påstod att han var en ny profet, lik de stora profeter som levt för länge sedan.
16 Nej, sa Herodes, det är Johannes, den man som jag halshögg. Han har kommit tillbaka från de döda.
17-18 Herodes hade nämligen satt Johannes i fängelse eftersom hans fru Herodias ville det. Egentligen var hon hans bror Filippos fru från början, men Herodes hade gift sig med henne. Johannes hade, medan han ännu levde, sagt rent ut till Herodes: Det är inte rätt av dig att leva ihop med henne.
19 Därför hatade Herodias honom, och ville döda honom, men Herodes var emot det.
20 Han var innerst inne rädd för Johannes, för han visste att han var en god och rättfärdig man. Han hade visserligen spärrat in Johannes i fängelse, men trots att han kände oro inför honom lyssnade han gärna till honom.
21 Till slut kom Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde då till med en fest för sitt hovfolk, officerarna och de förnämsta medborgarna i Galileen.
22-23 Medan festmiddagen pågick kom Herodias dotter in och dansade och gästerna och kungen blev alldeles begeistrade.Be mig om vad du vill, till och med hälften av mitt rike och jag ska ge det till dig, lovade kungen.
24 Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Be om Johannes döparens huvud! svarade hon.
25 Flickan skyndade sig tillbaka till kungen och sa till honom: Jag vill ha Johannes döparens huvud, nu med detsamma, på en bricka!
26 Kungen blev utom sig, men han skämdes för att bryta sitt löfte inför gästerna.
27 Därför gav han order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Denne gick genast till fängelset och halshögg Johannes
28 och kom sedan tillbaka med huvudet på en bricka och gav det till flickan. Och hon gav det till sin mor.
29 När Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och begravde den.
Jesus ger mat åt fem tusen
30 De tolv som Jesus sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring och berättade allt vad de hade gjort och vad de sagt till de människor de träffat.
31 Men eftersom det var så mycket folk runt omkring dem att de inte ens fick tid att äta, föreslog Jesus: Kom så drar vi oss undan till någon plats där vi kan vila oss.
32 De for därför iväg i en båt till ett lugnare ställe,
33 men många människor såg det och skyndade sig i förväg runt sjön och mötte dem när de steg i land på andra sidan.
34 När Jesus steg ur båten och såg allt folk som hade samlats kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Därför tog han sig tid och undervisade dem om det som de behövde veta.
35-36 Fram emot kvällen kom lärjungarna till honom och sa: Det blir snart mörkt. Skicka därför iväg folket till byarna och gårdarna här i närheten så att de kan köpa mat, för det finns inget att äta här i ödemarken.
37 Men Jesus sa: Ni själva kan väl ge dem mat.Hur då? frågade lärjungarna. Det skulle kosta en förmögenhet att köpa mat till allihop.
38 Hur mycket mat har vi? frågade han. Gå och ta reda på det.När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar.
39-40 Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i det gröna gräset i grupper, en del på femtio och en del på hundra.
41 Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud. Sedan bröt han bröden i bitar och gav varje lärjunge lite bröd och fisk, som de skulle ge vidare till folket.
42 Och alla åt och blev mätta.
43-44 Omkring fem tusen män var med vid denna måltid, och efteråt samlade man upp tolv korgar med rester, både bröd och fisk.
Jesus går på vattnet
45 Omedelbart därefter bad Jesus sina lärjungar att gå tillbaka till båten och fara över sjön till Betsaida, där han senare skulle möta dem. Själv stannade han kvar för att se till att folket gick hem.
46 Därefter gick han upp på ett berg för att be.
47 När det blev natt var lärjungarna med sin båt fortfarande långt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land,
48 såg hur de slet med årorna och kämpade mot vinden och vågorna.Vid tretiden på morgonen kom han gående ut till dem på vattnet, och för ett ögonblick såg det ut som om han tänkte gå förbi dem.
49 Då lärjungarna såg att någon rörde sig vid sidan av båten skrek de av rädsla, för de trodde att det var ett spöke.
50 Och allesammans såg honom och blev dödsförskräckta.Men i samma ögonblick talade han till dem: Det är ingen fara, sa han. Det är jag! Var inte rädda!
51 Sedan steg han i båten och vinden lade sig.Lärjungarna var fullständigt förbryllade och visste inte vad de skulle säga.
52 Det hade ännu inte gått upp för dem vem han var, inte ens efter undret kvällen innan då så många fick bröd att äta, för de hade svårt för att tro.
Jesus botar alla som rör vid honom
53 När de äntligen kom fram till Gennesaret på andra sidan sjön, lade de till med båten där.
54 Så snart de steg i land kände människorna igen Jesus,
55 och de sprang runt i hela området för att sprida nyheten att nu hade han kommit dit. Och de började bära sjuka människor till honom på mattor och bårar.
56 Och överallt dit han kom, till städer och byar på landsbygden, bar man ut de sjuka i det fria och tiggde och bad att de sjuka åtminstone skulle få röra vid tofsarna på hans kläder. Och alla som gjorde det blev friska.
Markus 6
Svenska 1917
6 Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom.
2 Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de?
3 Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.
4 Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»
5 Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
6 Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.
7 Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.
8 Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.
9 Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader.
10 Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.
11 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»
12 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;
13 och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
14 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
15 Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.»
16 Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»
17 Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,
18 och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.»
19 Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill.
20 Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.
21 Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen.
22 Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»
23 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»
24 Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
25 Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.»
26 Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
27 Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
28 och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder.
29 Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.
30 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
31 Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo.
32 De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.
33 Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem.
34 När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.
35 Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen.
36 Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.»
37 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?»
38 Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.»
39 Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset.
40 Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var.
41 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
42 Och de åto alla och blevo mätta.
43 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna.
44 Och det var fem tusen män som hade ätit.
45 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.
46 Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.
47 När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.
48 Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.
49 Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;
50 ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
51 Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
52 ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.
53 När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där.
54 Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
55 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.
56 Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica