Lukas 7
Svenska Folkbibeln
En hednisk officers tro
7 När Jesus hade hållit hela sitt tal till folket, gick han in i Kapernaum. 2 En officer där hade en tjänare som han satte stort värde på. Tjänaren var sjuk och låg för döden. 3 Då officeren fick höra talas om Jesus, skickade han några av judarnas äldste till honom och bad honom komma och bota hans tjänare. 4 De kom till Jesus och bad honom ivrigt: "Han är värd att du gör detta för honom. 5 Han älskar vårt folk, och det är han som har byggt synagogan åt oss."
6 Jesus gick med dem. Han var nästan framme vid huset, då officeren skickade några vänner och lät hälsa honom: "Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak. 7 Därför ansåg jag mig inte heller värd att komma till dig. Men säg ett ord, så blir min tjänare frisk. 8 Jag är själv en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig. När jag säger till en: Gå, så går han, och till en annan: Kom, så kommer han, och till min tjänare: Gör det, så gör han det." 9 När Jesus hörde detta förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: "Jag säger er: Inte ens i Israel har jag funnit en så stark tro." 10 Och de som skickats ut vände tillbaka och fann tjänaren frisk.
Jesus uppväcker en änkas son
11 Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. 12 Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. 13 När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: "Gråt inte." 14 Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!" 15 Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. 16 De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har trätt fram ibland oss", och: "Gud har besökt sitt folk." 17 Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och trakten däromkring.
Jesus svarar Johannes Döparen
18 Allt detta fick också Johannes höra genom sina lärjungar. Han kallade då till sig två av dem 19 och sände dem till Herren för att fråga: "Är du den som skulle komma, eller skall vi vänta på någon annan?" 20 Männen kom till Jesus och sade: "Johannes Döparen har sänt oss till dig för att fråga om du är den som skulle komma eller om vi skall vänta på någon annan?" 21 Just då botade Jesus många från sjukdomar, plågor och onda andar, och många blinda fick synen tillbaka. 22 Han svarade dem: "Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: Blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. 23 Och salig är den som inte kommer på fall för min skull."
Jesus vittnar om Johannes
24 När de som var utsända av Johannes hade gått, började Jesus tala om honom till folket: "Vad gick ni ut i öknen för att se? Ett strå som vajar för vinden? 25 Eller vad gick ni ut för att se? En man klädd i fina kläder? De som bär fina kläder och lever i lyx finns i kungapalatsen. 26 Eller vad gick ni ut för att se? En profet? Ja, säger jag er: ännu mer än en profet. 27 Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig. [a] 28 Jag säger er: Bland dem som är födda av kvinnor finns det ingen som är större än Johannes. Men den mindre[b] i Guds rike är större än han. 29 Och allt folket som lyssnade, också publikanerna, gav Gud rätt och döptes med Johannes dop. 30 Men fariseerna och de laglärda förkastade Guds plan för dem och lät inte döpa sig av honom.
31 Vad skall jag då likna människorna i detta släkte vid? Vad liknar de? 32 De liknar barn som sitter på torget och ropar till varandra: Vi har spelat flöjt för er, och ni har inte dansat. Vi har sjungit sorgesånger, och ni har inte gråtit. 33 Johannes Döparen kom, och han äter inte bröd och dricker inte vin, och ni säger: Han har en ond ande. 34 Människosonen kom, och han äter och dricker, och ni säger: Se, vilken frossare och drinkare, en vän till publikaner och syndare! 35 Så har Visheten fått rätt av alla sina barn."
Synderskan som smorde Jesu fötter
36 En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick till honom och lade sig till bords. 37 Nu fanns i staden en kvinna som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus, kom hon dit med en alabasterflaska med olja 38 och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Med sina tårar började hon väta hans fötter och torkade dem med sitt hår. Och hon kysste hans fötter och smorde dem med oljan. 39 Farisén som hade inbjudit honom såg det och tänkte: "Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska."
40 Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig."
Simon svarade: "Mästare, säg det." - 41 "Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. 42 Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?" 43 Simon svarade: "Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro." Jesus sade: "Du har rätt." 44 Sedan vände han sig mot kvinnan och sade till Simon: "Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. 45 Du gav mig inte någon hälsningskyss, men sedan jag kom in har hon inte upphört att kyssa mina fötter. 46 Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. 47 Därför säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet." 48 Sedan sade han till henne: "Dina synder är förlåtna." 49 Då började de andra bordsgästerna fråga sig: "Vem är den här mannen, som till och med förlåter synder?" 50 Men Jesus sade till kvinnan: "Din tro har frälst dig. Gå i frid."
Notas al pie
- Lukas 7:27 Mal 3:1.
- Lukas 7:28 den mindre Se not till Matt 11:11.
Luke 7
King James Version
7 Now when he had ended all his sayings in the audience of the people, he entered into Capernaum.
2 And a certain centurion's servant, who was dear unto him, was sick, and ready to die.
3 And when he heard of Jesus, he sent unto him the elders of the Jews, beseeching him that he would come and heal his servant.
4 And when they came to Jesus, they besought him instantly, saying, That he was worthy for whom he should do this:
5 For he loveth our nation, and he hath built us a synagogue.
6 Then Jesus went with them. And when he was now not far from the house, the centurion sent friends to him, saying unto him, Lord, trouble not thyself: for I am not worthy that thou shouldest enter under my roof:
7 Wherefore neither thought I myself worthy to come unto thee: but say in a word, and my servant shall be healed.
8 For I also am a man set under authority, having under me soldiers, and I say unto one, Go, and he goeth; and to another, Come, and he cometh; and to my servant, Do this, and he doeth it.
9 When Jesus heard these things, he marvelled at him, and turned him about, and said unto the people that followed him, I say unto you, I have not found so great faith, no, not in Israel.
10 And they that were sent, returning to the house, found the servant whole that had been sick.
11 And it came to pass the day after, that he went into a city called Nain; and many of his disciples went with him, and much people.
12 Now when he came nigh to the gate of the city, behold, there was a dead man carried out, the only son of his mother, and she was a widow: and much people of the city was with her.
13 And when the Lord saw her, he had compassion on her, and said unto her, Weep not.
14 And he came and touched the bier: and they that bare him stood still. And he said, Young man, I say unto thee, Arise.
15 And he that was dead sat up, and began to speak. And he delivered him to his mother.
16 And there came a fear on all: and they glorified God, saying, That a great prophet is risen up among us; and, That God hath visited his people.
17 And this rumour of him went forth throughout all Judaea, and throughout all the region round about.
18 And the disciples of John shewed him of all these things.
19 And John calling unto him two of his disciples sent them to Jesus, saying, Art thou he that should come? or look we for another?
20 When the men were come unto him, they said, John Baptist hath sent us unto thee, saying, Art thou he that should come? or look we for another?
21 And in that same hour he cured many of their infirmities and plagues, and of evil spirits; and unto many that were blind he gave sight.
22 Then Jesus answering said unto them, Go your way, and tell John what things ye have seen and heard; how that the blind see, the lame walk, the lepers are cleansed, the deaf hear, the dead are raised, to the poor the gospel is preached.
23 And blessed is he, whosoever shall not be offended in me.
24 And when the messengers of John were departed, he began to speak unto the people concerning John, What went ye out into the wilderness for to see? A reed shaken with the wind?
25 But what went ye out for to see? A man clothed in soft raiment? Behold, they which are gorgeously apparelled, and live delicately, are in kings' courts.
26 But what went ye out for to see? A prophet? Yea, I say unto you, and much more than a prophet.
27 This is he, of whom it is written, Behold, I send my messenger before thy face, which shall prepare thy way before thee.
28 For I say unto you, Among those that are born of women there is not a greater prophet than John the Baptist: but he that is least in the kingdom of God is greater than he.
29 And all the people that heard him, and the publicans, justified God, being baptized with the baptism of John.
30 But the Pharisees and lawyers rejected the counsel of God against themselves, being not baptized of him.
31 And the Lord said, Whereunto then shall I liken the men of this generation? and to what are they like?
32 They are like unto children sitting in the marketplace, and calling one to another, and saying, We have piped unto you, and ye have not danced; we have mourned to you, and ye have not wept.
33 For John the Baptist came neither eating bread nor drinking wine; and ye say, He hath a devil.
34 The Son of man is come eating and drinking; and ye say, Behold a gluttonous man, and a winebibber, a friend of publicans and sinners!
35 But wisdom is justified of all her children.
36 And one of the Pharisees desired him that he would eat with him. And he went into the Pharisee's house, and sat down to meat.
37 And, behold, a woman in the city, which was a sinner, when she knew that Jesus sat at meat in the Pharisee's house, brought an alabaster box of ointment,
38 And stood at his feet behind him weeping, and began to wash his feet with tears, and did wipe them with the hairs of her head, and kissed his feet, and anointed them with the ointment.
39 Now when the Pharisee which had bidden him saw it, he spake within himself, saying, This man, if he were a prophet, would have known who and what manner of woman this is that toucheth him: for she is a sinner.
40 And Jesus answering said unto him, Simon, I have somewhat to say unto thee. And he saith, Master, say on.
41 There was a certain creditor which had two debtors: the one owed five hundred pence, and the other fifty.
42 And when they had nothing to pay, he frankly forgave them both. Tell me therefore, which of them will love him most?
43 Simon answered and said, I suppose that he, to whom he forgave most. And he said unto him, Thou hast rightly judged.
44 And he turned to the woman, and said unto Simon, Seest thou this woman? I entered into thine house, thou gavest me no water for my feet: but she hath washed my feet with tears, and wiped them with the hairs of her head.
45 Thou gavest me no kiss: but this woman since the time I came in hath not ceased to kiss my feet.
46 My head with oil thou didst not anoint: but this woman hath anointed my feet with ointment.
47 Wherefore I say unto thee, Her sins, which are many, are forgiven; for she loved much: but to whom little is forgiven, the same loveth little.
48 And he said unto her, Thy sins are forgiven.
49 And they that sat at meat with him began to say within themselves, Who is this that forgiveth sins also?
50 And he said to the woman, Thy faith hath saved thee; go in peace.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln