Add parallel Print Page Options

Folkets ledare ifrågasätter Jesu auktoritet

20 En av de följande dagarna när Jesus undervisade och predikade de goda nyheterna i templet, kom plötsligt översteprästerna tillsammans med några andra religiösa ledare och rådsmedlemmar fram till honom.

De krävde att få veta vilken rätt han hade att driva ut affärsmännen ur templet.

Jag ska ställa en fråga till er innan jag svarar, sa han.

Vem sände Johannes till att döpa? Var det Gud, eller var det människor?

De diskuterade saken inbördes och sa till varandra: Om vi säger att det var Gud, så är vi fångade i en fälla, för då kommer han att fråga: Varför trodde ni då inte på honom?

Men om vi säger att det var människor kommer folket att överfalla oss, för de är övertygade om att han var en profet.

Därför svarade de: Det vet vi inte.

Då sa Jesus: I så fall tänker inte heller jag svara på er fråga.

Mannen som hyrde ut sin vingård

Sedan vände han sig till folket igen och berättade följande: En man planterade en vingård och hyrde ut den till några lantarbetare. Därefter reste han utomlands och var borta under många år.

10 När det blev dags att skörda skickade han en av sina män till gården för att han skulle få sin del av skörden. Men de som arrenderat gården överföll mannen och skickade honom tillbaka tomhänt.

11 Då sände han en annan, men samma sak hände med honom. Han blev slagen och förolämpad och skickades iväg utan att ha fått något.

12 Också en tredje man sändes dit, men samma sak hände igen. De slog honom blodig och drev iväg honom.

13 'Vad ska jag göra?' sa ägaren. 'Nu vet jag! Jag sänder min egen älskade son. Honom har de säkert respekt för.'

14 Men när lantbrukarna såg sonen, sa de: 'Det här är vår chans! Han ska ärva alltsammans när hans far dör. Kom, så dödar vi honom, och så är alltihop vårt!'

15 Och de släpade ut honom ur vingården och dödade honom.Vad tror ni att ägaren kommer att göra?

16 Jo, det ska jag tala om för er: Han kommer att döda dem och arrendera ut vingården till andra.Men så kan det knappast gå till, protesterade de som lyssnade.

17 Jesus såg på dem och sa: Vad betyder då detta som står i Skriften: 'Stenen, som byggnadsarbetarna inte ville använda och kastade bort, har blivit en grundsten för hela huset'?

18 Och han tillade: 'Den som snavar på den stenen slår sig fördärvad, men den som den faller på blir krossad.

19 När översteprästerna och de religiösa ledarna hörde den liknelse han just berättat, ville de genast arrestera honom, för de förstod att han talade om dem och att de var de onda lantarbetarna i berättelsen. Men själva var de rädda för att anhålla honom, eftersom det i så fall kunde bli oroligheter. De försökte därför få honom att säga något som kunde rapporteras till den romerske landshövdingen, så att denne kunde arrestera honom.

Frågan om att betala skatt

20 Medan de väntade på sitt tillfälle, mutade de några män som skulle låtsas vara hederliga, men som egentligen var utsända för att försöka sätta fast Jesus för något han sa.

21 De sa: Herre, vi vet vilken uppriktig lärare du är. Du säger alltid sanningen och ger inte efter vad andra än tycker och tänker, utan undervisar om Guds väg.

22 Säg oss nu, är det rätt att betala skatt till den romerska staten eller inte?

23 Han genomskådade deras falskhet och sa:

24 Visa mig ett mynt. Vems bild finns på det? Och vems namn? De svarade: Den romerske kejsarens.

25 Han sa: Ge då kejsaren det som är hans, men ge Gud det som tillhör honom!

26 De lyckades alltså inte med att sätta fast honom för något han sa när folket hörde på, och de häpnade över hans svar och blev tysta.

Frågan om uppståndelsen

27 Sedan kom några saddukeer - män som trodde att döden är slutet på vår existens och att det inte finns någon uppståndelse -

28 och frågade:I Moses lag står det att om en man dör barnlös, så ska mannens bror gifta sig med änkan, och deras barn ska enligt lagen tillhöra den avlidne mannen och föra hans namn vidare.

29 Vi känner en familj med sju bröder. Den äldste gifte sig och dog sedan barnlös.

30 Hans bror gifte sig med änkan men de fick inte heller några barn.

31 Så höll det på, tills alla sju hade gift sig med henne och dött utan att lämna några barn efter sig.

32 Till slut dog också kvinnan.

33 Och nu är frågan: Vems hustru kommer hon att bli vid uppståndelsen? Alla sju har ju varit gifta med henne!

34-35 Jesus svarade saddukeerna: Det är bara här på jorden som män och kvinnor gifter sig, men de som är värdiga att få del i den kommande världen och i uppståndelsen från de döda, tänker inte mer på äktenskap, för de kan inte längre dö.

36 De är nämligen som änglarna, och dessutom är de Guds barn, för de har uppstått till nytt liv från de döda.

37-38 Det ni egentligen vill fråga om är ju om det finns någon uppståndelse eller inte, och då bevisar Mose själv att döda uppstår, för när Gud visade sig för honom i den brinnande busken, talar han om Gud som 'Abrahams, Isaks och Jakobs Gud'. Att säga att Herren är någons Gud betyder att den personen lever och inte är död, och inför Gud är alla människor levande.

39 Det var bra svarat, Herre, sa några av de judiska lagexperter som stod där,

40 och ingen vågade ställa fler frågor till honom.

Folkets religiösa ledare kan inte svara Jesus

41 Sedan frågade han dem: Hur kan ni påstå att Kristus är en ättling till kung David?

42-43 David själv skrev ju i Psaltaren: 'Gud sa till min Herre, Messias: Sätt dig på hedersplatsen på min högra sida tills jag har lagt under mig alla dina fiender.'

44 Menar ni verkligen att någon kallar sin son Herre?

Jesus varnar för de religiösa ledarnas dubbelmoral

45 Medan folket lyssnade vände han sig till sina lärjungar och sa:

46 Akta er för dessa judiska lagexperter. De älskar att gå omkring i praktfulla kläder, och de tycker om att människor bugar sig för dem när de visar sig offentligt. De sitter alltid på de främsta platserna vid gudstjänsterna, och de njuter av att ha hedersplatser vid festmåltiderna!

47 Men till och med när de ber sina långa böner och ser fromma ut, funderar de ut planer på hur de ska kunna lura änkor på deras egendomar. Därför väntar dem Guds strängaste dom.

Jesu fullmakt

20 En dag när Jesus undervisade folket i templet och predikade evangeliet, kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram och frågade honom: "Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta och vem som har gett dig den fullmakten?" Han svarade dem: "Jag har också en fråga. Säg mig: Johannes dop, kom det från himlen[a] eller från människor?" De överlade med varandra och sade: "Svarar vi: Från himlen, kommer han att fråga: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi: Från människor, kommer allt folket att stena oss, eftersom de är övertygade om att Johannes var en profet." Och de svarade att de inte visste varifrån det var. Jesus sade till dem: "Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta."

Liknelsen om de onda vingårdsarbetarna

Sedan berättade han denna liknelse för folket: "En man planterade en vingård och arrenderade ut den till vingårdsarbetare och reste bort en längre tid. 10 När tiden var inne skickade han en tjänare till vingårdsarbetarna för att de skulle ge honom hans del av vingårdens avkastning. Men vingårdsarbetarna slog honom och skickade i väg honom tomhänt. 11 Då sände han en annan tjänare. Också honom slog de och hånade och skickade i väg tomhänt. 12 Därefter sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och jagade bort. 13 Då sade vingårdens herre: Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son. Honom skall de väl ha respekt för. 14 Men när vingårdsarbetarna fick se honom, överlade de med varandra och sade: Här har vi arvtagaren! Låt oss döda honom, så får vi arvet. 15 Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom.

Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? 16 Jo, han skall komma och döda dessa vingårdsarbetare och lämna vingården åt andra." När de hörde detta, sade de: "Det får aldrig hända!" 17 Men han såg på dem och frågade: "Vad menas då med detta ord i Skriften: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. [b] 18 Var och en som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder." 19 De skriftlärda och översteprästerna ville nu gripa honom på en gång, men de vågade inte för folket. De förstod att det var om dem han hade talat i denna liknelse.

Skatt till kejsaren

20 De höll Jesus under uppsikt och skickade ut några för att vakta på honom. Dessa skulle låtsas vara ärliga och söka få fast honom för något som han sade, så att man kunde utlämna honom åt överheten, åt landshövdingen. 21 De frågade honom: "Mästare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte anpassar dig efter människor utan verkligen förkunnar Guds väg.[c] 22 Är det rätt att vi betalar skatt till kejsaren eller inte?" 23 Men han genomskådade deras list och sade till dem: 24 "Visa mig ett mynt.[d] Vems bild och inskrift har det?" De svarade: "Kejsarens". 25 Han sade till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." 26 Och de kunde inte få fast honom för något som han sade inför folket. De förundrade sig över hans svar och hade inget att säga.

Frågan om uppståndelsen

27 Några sadduceer[e] - dessa som förnekar att det finns någon uppståndelse - kom fram och ställde en fråga till Jesus: 28 "Mästare, Mose har gett oss den föreskriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. 29 Nu fanns där sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog barnlös. 30 Den andre 31 och den tredje gifte sig med henne, och så gjorde alla sju. De dog och lämnade inga barn efter sig. 32 Till slut dog också kvinnan. 33 Vem skall hon bli hustru till vid uppståndelsen? Alla sju var ju gifta med henne."

34 Jesus svarade dem: "De som lever i den här världen gifter sig och blir bortgifta. 35 Men de som anses värdiga att vinna den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. 36 Inte heller kan de dö längre, ty som uppståndelsens barn är de lika änglarna och är Guds barn. 37 Men att de döda uppstår, det har också Mose visat på stället om törnbusken, när han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. [f] 38 Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla." 39 Då sade några skriftlärda: "Mästare, du har rätt i vad du säger." 40 Och de vågade inte mer ställa någon fråga till honom.

Vem Messias är

41 Jesus sade till dem: "Hur kan man säga att Messias är Davids son? 42 David säger ju själv i Psaltaren: Herren sade till min Herre:[g] Sätt dig på min högra sida,[h] 43 tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter.[i] 44 David kallar honom alltså Herre. Hur kan han då vara hans son?"

Jesus varnar för de skriftlärda

45 Medan allt folket hörde på, sade Jesus till sina lärjungar: 46 "Akta er för de skriftlärda, som njuter av att gå omkring i långa mantlar och älskar att bli hälsade på torgen och att sitta på de främsta platserna i synagogorna och ha hedersplatserna vid festmåltiderna. 47 De äter änkorna ur husen och ursäktar sig med sina långa böner. De skall få en så mycket strängare dom."

Footnotes

  1. Lukas 20:4 från himlen Från Gud.
  2. Lukas 20:17 Ps 118:22.
  3. Lukas 20:21 Guds väg Se not till Matt 22:16.
  4. Lukas 20:24 mynt Grek. "denar". Se Sakupplysning.
  5. Lukas 20:27 sadduceer Se not till Matt 3:7.
  6. Lukas 20:37 2 Mos 3:6.
  7. Lukas 20:42 min Herre Se not till Matt 22:44.
  8. Lukas 20:42 Ps 110:1.
  9. Lukas 20:43 som en fotpall under dina fötter Bilden är hämtad från krigets värld. En segrande kung brukade sätta sin fot på den besegrade kungens nacke för att visa sin seger över fienden (Jos 10:24).

La autoridad de Jesús (Mt 21,23-27; Mc 11,27-31)

20 Un día en que estaba Jesús enseñando al pueblo en el Templo y les anunciaba la buena noticia, se presentaron los jefes de los sacerdotes y los maestros de la ley, junto con los ancianos, y le preguntaron:

— Dinos, ¿con qué derecho haces tú todo eso? ¿Quién te ha autorizado para ello?

Jesús les contestó:

— Yo también voy a preguntarles una cosa. Díganme, ¿de quién recibió Juan el encargo de bautizar: de Dios o de los hombres?

Ellos se pusieron a razonar entre sí: “Si contestamos que lo recibió de Dios, él dirá: ¿Por qué, pues, no le creyeron? Y si decimos que lo recibió de los hombres, el pueblo en masa nos apedreará, porque todos están convencidos de que Juan era un profeta”. Así que respondieron:

— No sabemos de dónde.

Entonces Jesús les replicó:

— Pues tampoco yo les diré con qué derecho hago todo esto.

Parábola de los labradores criminales (Mt 21,33-46; Mc 12,1-12)

Jesús se dirigió luego a la gente del pueblo y les contó esta parábola:

— Una vez, un hombre plantó una viña, la arrendó a unos labradores y emprendió un largo viaje. 10 En el tiempo oportuno envió un criado a los labradores para que le entregaran la parte correspondiente del fruto de la viña. Pero los labradores lo golpearon y lo mandaron de vuelta con las manos vacías. 11 Volvió a enviarles otro criado, y ellos, después de golpearlo y llenarlo de injurias, lo despidieron también sin nada. 12 Todavía les envió un tercer criado, y también a este lo maltrataron y lo echaron de allí. 13 Entonces el amo de la viña se dijo: “¿Qué más puedo hacer? Les enviaré a mi hijo, a mi hijo querido. Seguramente a él lo respetarán”. 14 Pero cuando los labradores lo vieron llegar, se dijeron unos a otros: “Este es el heredero. Matémoslo para que sea nuestra la herencia”. 15 Y, arrojándolo fuera de la viña, lo asesinaron. ¿Qué hará, pues, con ellos el amo de la viña? 16 Llegará, hará perecer a esos labradores y dará la viña a otros.

Los que escuchaban a Jesús dijeron:

— ¡Quiera Dios que eso no suceda!

17 Pero Jesús, mirándolos fijamente, dijo:

— ¿Pues qué significa esto que dice la Escritura:

La piedra que desecharon los constructores

se ha convertido en la piedra principal?

18 Todo el que caiga sobre esa piedra, se estrellará, y a quien la piedra le caiga encima, lo aplastará.

19 Los maestros de la ley y los jefes de los sacerdotes comprendieron que Jesús se había referido a ellos con esta parábola. Por eso trataron de echarle mano en aquel mismo momento; pero tenían miedo del pueblo.

La cuestión del tributo al emperador (Mt 22,15-22; Mc 12,13-17)

20 Así que, siempre al acecho, enviaron unos espías que, bajo la apariencia de gente de bien, pillaran a Jesús en alguna palabra inconveniente que les diera la ocasión de entregarlo al poder y a la autoridad del gobernador romano. 21 Le preguntaron, pues:

— Maestro, sabemos que todo lo que dices y enseñas es correcto y que no juzgas a nadie por las apariencias, sino que enseñas con toda verdad a vivir como Dios quiere. 22 Así pues, ¿estamos o no estamos nosotros, los judíos, obligados a pagar tributo al emperador romano?

23 Jesús, dándose cuenta de la mala intención que había en ellos, les contestó:

24 — Muéstrenme un denario. ¿De quién es esta efigie y esta inscripción?

25 Le contestaron:

— Del emperador.

Entonces Jesús dijo:

— Pues den al emperador lo que es del emperador, y a Dios lo que es de Dios.

26 Y no consiguieron pillar a Jesús en palabra alguna inconveniente delante del pueblo. Al contrario, estupefactos ante la respuesta de Jesús, tuvieron que callarse.

La cuestión de la resurrección (Mt 22,23-33; Mc 12,18-27)

27 Después de esto se acercaron a Jesús algunos saduceos que, como niegan que vaya a haber resurrección, le hicieron esta pregunta:

28 — Maestro, Moisés nos dejó escrito que si el hermano de uno muere teniendo esposa, pero no hijos, el siguiente hermano deberá casarse con la viuda para dar descendencia al hermano difunto. 29 Pues bien, hubo una vez siete hermanos; el primero de ellos se casó, pero murió sin haber tenido hijos. 30 El segundo 31 y el tercero se casaron también con la viuda, y así hasta los siete; pero los siete murieron sin haber tenido hijos. 32 La última en morir fue la mujer. 33 Así pues, en la resurrección, ¿de cuál de ellos será esposa, si los siete estuvieron casados con ella?

34 Jesús les dijo:

— El matrimonio es algo que pertenece a este mundo. 35 Pero los que merezcan resucitar y entrar en el reino venidero, ya no tendrán nada que ver con el matrimonio, 36 como tampoco tendrán nada que ver con la muerte, porque serán como ángeles; serán hijos de Dios, porque habrán resucitado. 37 En cuanto a que los muertos han de resucitar, hasta Moisés lo indica en el pasaje de la zarza, cuando invoca como Señor al Dios de Abrahán, de Isaac y de Jacob; 38 porque Dios es un Dios de vivos y no de muertos, ya que para él todos viven.

39 Algunos maestros de la ley dijeron a Jesús:

— Maestro, tienes razón.

40 Y ya nadie se atrevía a hacerle más preguntas.

¿De quién es hijo el Mesías? (Mt 22,41-46; Mc 12,35-37)

41 Por su parte, Jesús les preguntó:

— ¿Cómo es que dicen que el Mesías es hijo de David? 42 El propio David escribe en el libro de los Salmos:

Dijo el Señor a mi Señor:
“Siéntate a mi derecha
43 hasta que yo ponga a tus enemigos
por estrado de tus pies”.

44 Pues si el propio David llama “Señor” al Mesías, ¿cómo puede ser el Mesías hijo suyo?

Denuncia contra los maestros de la ley (Mt 23,6-7; Mc 12,38-40)

45 Delante de todo el pueblo que estaba escuchando, Jesús dijo a sus discípulos:

46 — Cuídense de esos maestros de la ley a quienes agrada pasear vestidos con ropaje suntuoso, ser saludados en público y ocupar los lugares preferentes en las sinagogas y los primeros puestos en los banquetes. 47 ¡Esos que devoran las haciendas de las viudas y, para disimular, pronuncian largas oraciones recibirán el más severo castigo!

La autoridad de Jesús

(Mt. 21.23-27; Mr. 11.27-33)

20 Sucedió un día, que enseñando Jesús al pueblo en el templo, y anunciando el evangelio, llegaron los principales sacerdotes y los escribas, con los ancianos, y le hablaron diciendo: Dinos: ¿con qué autoridad haces estas cosas?, ¿o quién es el que te ha dado esta autoridad? Respondiendo Jesús, les dijo: Os haré yo también una pregunta; respondedme: El bautismo de Juan, ¿era del cielo, o de los hombres? Entonces ellos discutían entre sí, diciendo: Si decimos, del cielo, dirá: ¿Por qué, pues, no le creísteis? Y si decimos, de los hombres, todo el pueblo nos apedreará; porque están persuadidos de que Juan era profeta. Y respondieron que no sabían de dónde fuese. Entonces Jesús les dijo: Yo tampoco os diré con qué autoridad hago estas cosas.

Los labradores malvados

(Mt. 21.33-44; Mr. 12.1-11)

Comenzó luego a decir al pueblo esta parábola: Un hombre plantó una viña,(A) la arrendó a labradores, y se ausentó por mucho tiempo. 10 Y a su tiempo envió un siervo a los labradores, para que le diesen del fruto de la viña; pero los labradores le golpearon, y le enviaron con las manos vacías. 11 Volvió a enviar otro siervo; mas ellos a este también, golpeado y afrentado, le enviaron con las manos vacías. 12 Volvió a enviar un tercer siervo; mas ellos también a este echaron fuera, herido. 13 Entonces el señor de la viña dijo: ¿Qué haré? Enviaré a mi hijo amado; quizá cuando le vean a él, le tendrán respeto. 14 Mas los labradores, al verle, discutían entre sí, diciendo: Este es el heredero; venid, matémosle, para que la heredad sea nuestra. 15 Y le echaron fuera de la viña, y le mataron. ¿Qué, pues, les hará el señor de la viña? 16 Vendrá y destruirá a estos labradores, y dará su viña a otros. Cuando ellos oyeron esto, dijeron: ¡Dios nos libre! 17 Pero él, mirándolos, dijo: ¿Qué, pues, es lo que está escrito:

La piedra que desecharon los edificadores

Ha venido a ser cabeza del ángulo?(B)

18 Todo el que cayere sobre aquella piedra, será quebrantado; mas sobre quien ella cayere, le desmenuzará.

La cuestión del tributo

(Mt. 21.45-46; 22.15-22; Mr. 12.12-17)

19 Procuraban los principales sacerdotes y los escribas echarle mano en aquella hora, porque comprendieron que contra ellos había dicho esta parábola; pero temieron al pueblo. 20 Y acechándole enviaron espías que se simulasen justos, a fin de sorprenderle en alguna palabra, para entregarle al poder y autoridad del gobernador. 21 Y le preguntaron, diciendo: Maestro, sabemos que dices y enseñas rectamente, y que no haces acepción de persona, sino que enseñas el camino de Dios con verdad. 22 ¿Nos es lícito dar tributo a César, o no? 23 Mas él, comprendiendo la astucia de ellos, les dijo: ¿Por qué me tentáis? 24 Mostradme la moneda. ¿De quién tiene la imagen y la inscripción? Y respondiendo dijeron: De César. 25 Entonces les dijo: Pues dad a César lo que es de César, y a Dios lo que es de Dios. 26 Y no pudieron sorprenderle en palabra alguna delante del pueblo, sino que maravillados de su respuesta, callaron.

La pregunta sobre la resurrección

(Mt. 22.23-33; Mr. 12.18-27)

27 Llegando entonces algunos de los saduceos, los cuales niegan haber resurrección,(C) le preguntaron, 28 diciendo: Maestro, Moisés nos escribió: Si el hermano de alguno muriere teniendo mujer, y no dejare hijos, que su hermano se case con ella, y levante descendencia a su hermano.(D) 29 Hubo, pues, siete hermanos; y el primero tomó esposa, y murió sin hijos. 30 Y la tomó el segundo, el cual también murió sin hijos. 31 La tomó el tercero, y así todos los siete, y murieron sin dejar descendencia. 32 Finalmente murió también la mujer. 33 En la resurrección, pues, ¿de cuál de ellos será mujer, ya que los siete la tuvieron por mujer?

34 Entonces respondiendo Jesús, les dijo: Los hijos de este siglo se casan, y se dan en casamiento; 35 mas los que fueren tenidos por dignos de alcanzar aquel siglo y la resurrección de entre los muertos, ni se casan, ni se dan en casamiento. 36 Porque no pueden ya más morir, pues son iguales a los ángeles, y son hijos de Dios, al ser hijos de la resurrección. 37 Pero en cuanto a que los muertos han de resucitar, aun Moisés lo enseñó en el pasaje de la zarza, cuando llama al Señor, Dios de Abraham, Dios de Isaac y Dios de Jacob.(E) 38 Porque Dios no es Dios de muertos, sino de vivos, pues para él todos viven. 39 Respondiéndole algunos de los escribas, dijeron: Maestro, bien has dicho. 40 Y no osaron preguntarle nada más.

¿De quién es hijo el Cristo?

(Mt. 22.41-46; Mr. 12.35-37)

41 Entonces él les dijo: ¿Cómo dicen que el Cristo es hijo de David? 42 Pues el mismo David dice en el libro de los Salmos:

Dijo el Señor a mi Señor:

Siéntate a mi diestra,

43 Hasta que ponga a tus enemigos por estrado de tus pies.(F)

44 David, pues, le llama Señor; ¿cómo entonces es su hijo?

Jesús acusa a los escribas

(Mt. 23.1-36; Mr. 12.38-40; Lc. 11.37-54)

45 Y oyéndole todo el pueblo, dijo a sus discípulos: 46 Guardaos de los escribas, que gustan de andar con ropas largas, y aman las salutaciones en las plazas, y las primeras sillas en las sinagogas, y los primeros asientos en las cenas; 47 que devoran las casas de las viudas, y por pretexto hacen largas oraciones; estos recibirán mayor condenación.