Print Page Options Listen to Lukas 20

Jesu fullmakt

20 En dag när Jesus undervisade folket i templet och predikade evangeliet, kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram och frågade honom: "Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta och vem som har gett dig den fullmakten?" Han svarade dem: "Jag har också en fråga. Säg mig: Johannes dop, kom det från himlen[a] eller från människor?" De överlade med varandra och sade: "Svarar vi: Från himlen, kommer han att fråga: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi: Från människor, kommer allt folket att stena oss, eftersom de är övertygade om att Johannes var en profet." Och de svarade att de inte visste varifrån det var. Jesus sade till dem: "Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta."

Liknelsen om de onda vingårdsarbetarna

Sedan berättade han denna liknelse för folket: "En man planterade en vingård och arrenderade ut den till vingårdsarbetare och reste bort en längre tid. 10 När tiden var inne skickade han en tjänare till vingårdsarbetarna för att de skulle ge honom hans del av vingårdens avkastning. Men vingårdsarbetarna slog honom och skickade i väg honom tomhänt. 11 Då sände han en annan tjänare. Också honom slog de och hånade och skickade i väg tomhänt. 12 Därefter sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och jagade bort. 13 Då sade vingårdens herre: Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son. Honom skall de väl ha respekt för. 14 Men när vingårdsarbetarna fick se honom, överlade de med varandra och sade: Här har vi arvtagaren! Låt oss döda honom, så får vi arvet. 15 Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom.

Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? 16 Jo, han skall komma och döda dessa vingårdsarbetare och lämna vingården åt andra." När de hörde detta, sade de: "Det får aldrig hända!" 17 Men han såg på dem och frågade: "Vad menas då med detta ord i Skriften: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. [b] 18 Var och en som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder." 19 De skriftlärda och översteprästerna ville nu gripa honom på en gång, men de vågade inte för folket. De förstod att det var om dem han hade talat i denna liknelse.

Skatt till kejsaren

20 De höll Jesus under uppsikt och skickade ut några för att vakta på honom. Dessa skulle låtsas vara ärliga och söka få fast honom för något som han sade, så att man kunde utlämna honom åt överheten, åt landshövdingen. 21 De frågade honom: "Mästare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte anpassar dig efter människor utan verkligen förkunnar Guds väg.[c] 22 Är det rätt att vi betalar skatt till kejsaren eller inte?" 23 Men han genomskådade deras list och sade till dem: 24 "Visa mig ett mynt.[d] Vems bild och inskrift har det?" De svarade: "Kejsarens". 25 Han sade till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." 26 Och de kunde inte få fast honom för något som han sade inför folket. De förundrade sig över hans svar och hade inget att säga.

Frågan om uppståndelsen

27 Några sadduceer[e] - dessa som förnekar att det finns någon uppståndelse - kom fram och ställde en fråga till Jesus: 28 "Mästare, Mose har gett oss den föreskriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. 29 Nu fanns där sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog barnlös. 30 Den andre 31 och den tredje gifte sig med henne, och så gjorde alla sju. De dog och lämnade inga barn efter sig. 32 Till slut dog också kvinnan. 33 Vem skall hon bli hustru till vid uppståndelsen? Alla sju var ju gifta med henne."

34 Jesus svarade dem: "De som lever i den här världen gifter sig och blir bortgifta. 35 Men de som anses värdiga att vinna den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. 36 Inte heller kan de dö längre, ty som uppståndelsens barn är de lika änglarna och är Guds barn. 37 Men att de döda uppstår, det har också Mose visat på stället om törnbusken, när han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. [f] 38 Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla." 39 Då sade några skriftlärda: "Mästare, du har rätt i vad du säger." 40 Och de vågade inte mer ställa någon fråga till honom.

Vem Messias är

41 Jesus sade till dem: "Hur kan man säga att Messias är Davids son? 42 David säger ju själv i Psaltaren: Herren sade till min Herre:[g] Sätt dig på min högra sida,[h] 43 tills jag har lagt dina fiender som en fotpall under dina fötter.[i] 44 David kallar honom alltså Herre. Hur kan han då vara hans son?"

Jesus varnar för de skriftlärda

45 Medan allt folket hörde på, sade Jesus till sina lärjungar: 46 "Akta er för de skriftlärda, som njuter av att gå omkring i långa mantlar och älskar att bli hälsade på torgen och att sitta på de främsta platserna i synagogorna och ha hedersplatserna vid festmåltiderna. 47 De äter änkorna ur husen och ursäktar sig med sina långa böner. De skall få en så mycket strängare dom."

Footnotes

  1. Lukas 20:4 från himlen Från Gud.
  2. Lukas 20:17 Ps 118:22.
  3. Lukas 20:21 Guds väg Se not till Matt 22:16.
  4. Lukas 20:24 mynt Grek. "denar". Se Sakupplysning.
  5. Lukas 20:27 sadduceer Se not till Matt 3:7.
  6. Lukas 20:37 2 Mos 3:6.
  7. Lukas 20:42 min Herre Se not till Matt 22:44.
  8. Lukas 20:42 Ps 110:1.
  9. Lukas 20:43 som en fotpall under dina fötter Bilden är hämtad från krigets värld. En segrande kung brukade sätta sin fot på den besegrade kungens nacke för att visa sin seger över fienden (Jos 10:24).

De judiska ledarna ifrågasätter Jesus fullmakt

(Matt 21:23-27; Mark 11:27-33)

20 En dag när Jesus undervisade folket i templet om evangeliet, kom översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare fram och frågade honom: ”Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta, och vem det är som har gett dig den fullmakten?”

Jesus sa: ”Jag vill också ställa en fråga till er. Svara mig: Var Johannes dop från himlen eller från människorna?”

De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var från himlen, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. Men om vi säger att det var från människor, då kommer folket att stena oss. De är ju övertygade om att Johannes var en profet.” Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.”

Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vad jag har för fullmakt att göra detta.”

Liknelsen om mannen som arrenderade ut sin vingård

(Matt 21:33-46; Mark 12:1-12)

Sedan berättade han för folket denna liknelse: ”En man planterade en vingård och arrenderade ut den till några lantbrukare medan han själv reste bort för en längre tid. 10 När det så blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men de överföll tjänaren och skickade tillbaka honom tomhänt. 11 Ägaren sände då en annan tjänare, men han blev misshandlad och förolämpad och skickades iväg tomhänt. 12 Också en tredje tjänare sändes dit, men även honom slog de blodig och kastade ut.

13 ’Vad ska jag göra?’ sa ägaren. ’Jo, jag sänder min egen älskade son. Honom visar de väl respekt för.’

14 Men när lantbrukarna fick se sonen, sa de till varandra: ’Här kommer arvtagaren. Kom så dödar vi honom, och då blir arvet vårt!’ 15 Så släpade de ut sonen ur vingården och dödade honom.”

”Vad ska nu vingårdsägaren göra med dem?” frågade Jesus. 16 ”Jo, han kommer själv dit och dödar dem och ger sedan vingården till andra.”

När de hörde detta, sa de: ”Nej! Det får aldrig hända!”

17 Men Jesus såg på dem och sa: ”Vad betyder då det som står skrivet:

’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna
    har blivit en hörnsten.’[a]

18 Var och en som snubblar på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.[b] ”

19 De skriftlärda och översteprästerna ville arrestera Jesus genast, men de var rädda för folket. De förstod att det var dem han syftade på i liknelsen.

Ska man betala skatt till kejsaren?

(Matt 22:15-22; Mark 12:13-17)

20 Medan de väntade på sitt tillfälle, skickade de iväg några som skulle låtsas vara rättfärdiga och som var ute efter att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för, för att sedan kunna överlämna honom åt landshövdingens makt och myndighet.

21 ”Mästare”, frågade de honom, ”vi vet att du har rätt när du talar och undervisar. Du låter dig inte påverkas av människor, utan lär oss i sanning Guds väg. 22 Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?”

23 Men Jesus genomskådade deras list och sa: 24 ”Visa mig en denar. Vems bild finns på den, och vems underskrift?”

”Kejsarens”, svarade de.

25 ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.”

26 De lyckades alltså inte sätta fast honom för något han sa när folket hörde på. De förvånades över hans svar och blev alldeles tysta.

Ska de döda uppstå igen?

(Matt 22:23-33; Mark 12:18-27)

27 Sedan kom några saddukeer[c] till honom. De påstår att det inte finns någon uppståndelse, så de frågade:

28 ”Mästare, Mose skrev att om en man dör barnlös, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa en arvtagare åt sin bror.[d] 29 Nu fanns det sju bröder. Den äldste gifte sig och dog barnlös. 30 Bror nummer två 31 och tre gifte sig med änkan, och så fortsatte det tills alla sju hade varit gifta med henne och dött utan att lämna några barn efter sig. 32 Till slut dog också kvinnan. 33 När de nu uppstår från de döda, vems hustru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne.”

34 Jesus svarade saddukeerna: ”Den här tidsålderns människor gifter sig och blir bortgifta. 35 De som anses värdiga att få vara med i den kommande tidsåldern och uppstå från de döda, de ska inte gifta sig eller bli bortgifta. 36 De kan inte heller dö, utan ska vara som änglarna. De är Guds barn, för de har uppstått. 37 Att de döda uppstår bevisar också Mose när han talar om törnbusken. Han kallar Herren för Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.[e] 38 Gud är alltså inte en gud för döda, utan för levande. Alla är levande för honom.”

39 ”Det var bra svarat, Mästare”, sa några av de skriftlärda. 40 Och sedan vågade ingen ställa några fler frågor till honom.

Är Messias ättling till David?

(Matt 22:41-46; Mark 12:35-37)

41 Sedan frågade Jesus dem: ”Hur kan man säga att Messias är Davids Son? 42 David själv skrev ju i Psaltaren:

’Herren sa till min Herre:
    Sätt dig på min högra sida,
43 tills jag har lagt dina fiender
    som en pall under dina fötter.’[f]

44 David kallar honom för Herre, hur skulle han då kunna vara Davids Son?”

Jesus varnar för de religiösa ledarnas dubbelmoral

(Matt 23:1-7; Mark 12:38-39)

45 Medan folket lyssnade sa Jesus till sina lärjungar: 46 ”Akta er för de skriftlärda, som älskar att gå omkring i långa dräkter och gärna vill bli hälsade på torgen, ta plats på främsta raden i synagogan och sitta vid honnörsborden under festerna. 47 De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. De kommer att straffas desto hårdare.”

Footnotes

  1. 20:17 Se Ps 118:22. Jesus förklarar här att profetiorna om Messias handlar om honom.
  2. 20:18 Jfr Dan 2:34 och Jes 8:14-15.
  3. 20:27 Se not till Matt 16:1.
  4. 20:28 Se 5 Mos 25:5-6; den förstfödde sonen skulle ärva den avlidne.
  5. 20:37 Se 2 Mos 3:6.
  6. 20:43 Se Ps 110:1.

La autoridad de Jesús (Mt 21,23-27; Mc 11,27-31)

20 Un día en que estaba Jesús enseñando al pueblo en el Templo y les anunciaba la buena noticia, se presentaron los jefes de los sacerdotes y los maestros de la ley, junto con los ancianos, y le preguntaron:

— Dinos, ¿con qué derecho haces tú todo eso? ¿Quién te ha autorizado para ello?

Jesús les contestó:

— Yo también voy a preguntarles una cosa. Díganme, ¿de quién recibió Juan el encargo de bautizar: de Dios o de los hombres?

Ellos se pusieron a razonar entre sí: “Si contestamos que lo recibió de Dios, él dirá: ¿Por qué, pues, no le creyeron? Y si decimos que lo recibió de los hombres, el pueblo en masa nos apedreará, porque todos están convencidos de que Juan era un profeta”. Así que respondieron:

— No sabemos de dónde.

Entonces Jesús les replicó:

— Pues tampoco yo les diré con qué derecho hago todo esto.

Parábola de los labradores criminales (Mt 21,33-46; Mc 12,1-12)

Jesús se dirigió luego a la gente del pueblo y les contó esta parábola:

— Una vez, un hombre plantó una viña, la arrendó a unos labradores y emprendió un largo viaje. 10 En el tiempo oportuno envió un criado a los labradores para que le entregaran la parte correspondiente del fruto de la viña. Pero los labradores lo golpearon y lo mandaron de vuelta con las manos vacías. 11 Volvió a enviarles otro criado, y ellos, después de golpearlo y llenarlo de injurias, lo despidieron también sin nada. 12 Todavía les envió un tercer criado, y también a este lo maltrataron y lo echaron de allí. 13 Entonces el amo de la viña se dijo: “¿Qué más puedo hacer? Les enviaré a mi hijo, a mi hijo querido. Seguramente a él lo respetarán”. 14 Pero cuando los labradores lo vieron llegar, se dijeron unos a otros: “Este es el heredero. Matémoslo para que sea nuestra la herencia”. 15 Y, arrojándolo fuera de la viña, lo asesinaron. ¿Qué hará, pues, con ellos el amo de la viña? 16 Llegará, hará perecer a esos labradores y dará la viña a otros.

Los que escuchaban a Jesús dijeron:

— ¡Quiera Dios que eso no suceda!

17 Pero Jesús, mirándolos fijamente, dijo:

— ¿Pues qué significa esto que dice la Escritura:

La piedra que desecharon los constructores

se ha convertido en la piedra principal?

18 Todo el que caiga sobre esa piedra, se estrellará, y a quien la piedra le caiga encima, lo aplastará.

19 Los maestros de la ley y los jefes de los sacerdotes comprendieron que Jesús se había referido a ellos con esta parábola. Por eso trataron de echarle mano en aquel mismo momento; pero tenían miedo del pueblo.

La cuestión del tributo al emperador (Mt 22,15-22; Mc 12,13-17)

20 Así que, siempre al acecho, enviaron unos espías que, bajo la apariencia de gente de bien, pillaran a Jesús en alguna palabra inconveniente que les diera la ocasión de entregarlo al poder y a la autoridad del gobernador romano. 21 Le preguntaron, pues:

— Maestro, sabemos que todo lo que dices y enseñas es correcto y que no juzgas a nadie por las apariencias, sino que enseñas con toda verdad a vivir como Dios quiere. 22 Así pues, ¿estamos o no estamos nosotros, los judíos, obligados a pagar tributo al emperador romano?

23 Jesús, dándose cuenta de la mala intención que había en ellos, les contestó:

24 — Muéstrenme un denario. ¿De quién es esta efigie y esta inscripción?

25 Le contestaron:

— Del emperador.

Entonces Jesús dijo:

— Pues den al emperador lo que es del emperador, y a Dios lo que es de Dios.

26 Y no consiguieron pillar a Jesús en palabra alguna inconveniente delante del pueblo. Al contrario, estupefactos ante la respuesta de Jesús, tuvieron que callarse.

La cuestión de la resurrección (Mt 22,23-33; Mc 12,18-27)

27 Después de esto se acercaron a Jesús algunos saduceos que, como niegan que vaya a haber resurrección, le hicieron esta pregunta:

28 — Maestro, Moisés nos dejó escrito que si el hermano de uno muere teniendo esposa, pero no hijos, el siguiente hermano deberá casarse con la viuda para dar descendencia al hermano difunto. 29 Pues bien, hubo una vez siete hermanos; el primero de ellos se casó, pero murió sin haber tenido hijos. 30 El segundo 31 y el tercero se casaron también con la viuda, y así hasta los siete; pero los siete murieron sin haber tenido hijos. 32 La última en morir fue la mujer. 33 Así pues, en la resurrección, ¿de cuál de ellos será esposa, si los siete estuvieron casados con ella?

34 Jesús les dijo:

— El matrimonio es algo que pertenece a este mundo. 35 Pero los que merezcan resucitar y entrar en el reino venidero, ya no tendrán nada que ver con el matrimonio, 36 como tampoco tendrán nada que ver con la muerte, porque serán como ángeles; serán hijos de Dios, porque habrán resucitado. 37 En cuanto a que los muertos han de resucitar, hasta Moisés lo indica en el pasaje de la zarza, cuando invoca como Señor al Dios de Abrahán, de Isaac y de Jacob; 38 porque Dios es un Dios de vivos y no de muertos, ya que para él todos viven.

39 Algunos maestros de la ley dijeron a Jesús:

— Maestro, tienes razón.

40 Y ya nadie se atrevía a hacerle más preguntas.

¿De quién es hijo el Mesías? (Mt 22,41-46; Mc 12,35-37)

41 Por su parte, Jesús les preguntó:

— ¿Cómo es que dicen que el Mesías es hijo de David? 42 El propio David escribe en el libro de los Salmos:

Dijo el Señor a mi Señor:
“Siéntate a mi derecha
43 hasta que yo ponga a tus enemigos
por estrado de tus pies”.

44 Pues si el propio David llama “Señor” al Mesías, ¿cómo puede ser el Mesías hijo suyo?

Denuncia contra los maestros de la ley (Mt 23,6-7; Mc 12,38-40)

45 Delante de todo el pueblo que estaba escuchando, Jesús dijo a sus discípulos:

46 — Cuídense de esos maestros de la ley a quienes agrada pasear vestidos con ropaje suntuoso, ser saludados en público y ocupar los lugares preferentes en las sinagogas y los primeros puestos en los banquetes. 47 ¡Esos que devoran las haciendas de las viudas y, para disimular, pronuncian largas oraciones recibirán el más severo castigo!

La autoridad de Jesús

20 Jesús estaba en el templo enseñando a la gente y anunciando las buenas noticias. Los sacerdotes principales, los maestros de la Ley y los líderes del país se acercaron y le preguntaron:

—¿Quién te dio autoridad para hacer todo esto?

Jesús les contestó:

—Yo también voy a preguntarles algo: ¿Quién le dio autoridad a Juan el Bautista para bautizar? ¿Dios, o alguna otra persona?

Ellos comenzaron a discutir, y se decían unos a otros: «Si contestamos que fue Dios quien le dio autoridad a Juan, Jesús nos preguntará por qué no le creímos. Y si decimos que fue un ser humano, la gente nos matará a pedradas, porque creen que Juan era un profeta enviado por Dios.» Entonces respondieron:

—No sabemos quién le dio autoridad a Juan.

Jesús les dijo:

—Pues yo tampoco les diré quién me da autoridad para hacer todo esto.

La viña alquilada

Jesús le puso a la gente este ejemplo:

«El dueño de un terreno sembró una viña, luego la alquiló y se fue de viaje por largo tiempo. 10 Cuando llegó la época de la cosecha, envió a un sirviente para pedir la parte que le correspondía. Pero los hombres que alquilaron la viña golpearon al sirviente y lo enviaron con las manos vacías.

11 »El dueño envió a otro sirviente, pero también a éste lo golpearon, lo insultaron y lo enviaron sin nada. 12 Luego envió a otro, y a éste también lo hirieron y lo echaron fuera de la viña.

13 »Finalmente, el dueño se puso a pensar: “¿Qué puedo hacer?” Y se dijo: “Ya sé; enviaré a mi hijo que tanto quiero. Estoy seguro que a él sí lo respetarán.”

14 »Cuando aquellos hombres vieron que había llegado el hijo del dueño, se dijeron unos a otros: “Este muchacho es el que recibirá la viña cuando el dueño muera. Vamos a matarlo; así nos quedaremos con el terreno.”

15 »Entonces agarraron al muchacho, lo sacaron del terreno y lo mataron.»

Después Jesús preguntó:

—¿Qué piensan ustedes que hará el dueño con aquellos hombres? 16 Seguramente, cuando regrese, los matará y luego entregará la viña a otras personas.

Cuando la gente oyó eso, dijo:

—¡Eso, jamás!

17 Jesús miró a todos y les dijo:

—Entonces, cuando la Biblia dice:

“La piedra que rechazaron
los constructores del templo
es ahora la piedra principal”,

»¿qué quiso decir con eso? 18 Porque todo el que caiga sobre esa piedra quedará hecho pedazos. Y si la piedra cae sobre alguien, lo dejará hecho polvo.»

19 Los sacerdotes principales y los maestros de la Ley se dieron cuenta de que Jesús los estaba comparando con los hombres malos que alquilaron la viña. Entonces quisieron apresar a Jesús en ese mismo instante, pero no se atrevieron porque le tenían miedo a la gente.

Una trampa para Jesús

20 Los enemigos de Jesús querían arrestarlo y entregarlo al gobernador romano. Pero, como no tenían de qué acusarlo, enviaron a unos espías para que se hicieran pasar por personas buenas y vigilaran en qué momento Jesús decía algo malo.

21 Los espías le dijeron a Jesús:

—Maestro, sabemos que siempre dices la verdad. Tú enseñas que todos deben obedecer a Dios, y tratas a todos por igual. 22 Por eso te preguntamos: ¿Está bien que paguemos impuestos al emperador de Roma, o no?

23 Como Jesús sabía que ellos querían ponerle una trampa, les respondió:

24 —Muéstrenme una moneda. ¿De quién es la imagen que está en la moneda? ¿De quién es el nombre que tiene escrito?

Ellos contestaron:

—Del emperador de Roma.

25 Jesús les dijo:

—Pues denle al emperador lo que es del emperador, y a Dios lo que es de Dios.

26 Los espías no lograron que Jesús cayera en la trampa. Quedaron sorprendidos por su respuesta y no supieron decir nada más.

Los saduceos hablan con Jesús

27 Después, unos saduceos fueron a ver a Jesús. Como ellos no creían que los muertos pueden volver a vivir, 28 le preguntaron:

—Maestro, Moisés escribió que, si un hombre muere sin tener hijos con su esposa, el hermano de ese hombre debe casarse con esa mujer y tener hijos con ella. De acuerdo con la ley, esos hijos son del hermano muerto y llevan su nombre.

29 »Pues bien, aquí vivían siete hermanos. El hermano mayor se casó y, tiempo más tarde, murió sin tener hijos. 30 El segundo hermano se casó con la misma mujer, pero tiempo después también él murió sin tener hijos. 31 Lo mismo sucedió con el tercer hermano y con el resto de los siete hermanos. 32 El tiempo pasó y la mujer también murió.

33 »Ahora bien, cuando Dios haga que todos los muertos vuelvan a vivir, ¿de quién será esposa esta mujer, si estuvo casada con los siete?

34 Jesús contestó:

—Ahora los hombres y las mujeres se casan. 35 Pero Dios decidirá quiénes merecen volver a vivir. Cuando eso suceda, nadie se casará 36 ni morirá. Todos serán como los ángeles, y por haber vuelto a vivir serán hijos de Dios. 37 Hasta Moisés mismo nos demuestra que los muertos vuelven a vivir. En la historia del arbusto que ardía,[a] Moisés dijo que Dios es el Dios de sus antepasados Abraham, Isaac y Jacob. 38 Con eso, Moisés estaba demostrando que Dios no es Dios de muertos, sino de vivos, pues para Dios todos ellos están vivos.[b]

39 Algunos maestros de la Ley que estaban allí dijeron:

—¡Maestro, diste una buena respuesta!

40 Después de esto, ya nadie se atrevía a hacerle más preguntas.

La pregunta acerca del Mesías

41 Jesús preguntó a los que estaban allí:

—¿Por qué dice la gente que el Mesías será un descendiente del rey David? 42 Si en el libro de los Salmos el mismo David dice:

“Dios le dijo a mi Señor el Mesías:
‘Siéntate a la derecha de mi trono,
43 hasta que yo derrote a tus enemigos.’”

44 »Si David llama Señor al Mesías, ¿cómo puede ser el Mesías descendiente de David?

Advertencia

45 Delante de toda la gente, Jesús les dijo a sus discípulos:

46 —¡Cuídense de los maestros de la Ley! A ellos les gusta vestir como gente importante, y que los saluden en el mercado con mucho respeto. Cuando van a una fiesta o a la sinagoga, les gusta ocupar los mejores puestos. 47 Ellos les quitan a las viudas sus casas, y luego hacen oraciones muy largas para que todos piensen que son gente buena. Pero Dios los castigará más duro que a los demás.

Footnotes

  1. Lucas 20:37 Véase Éxodo 3.1-6.
  2. Lucas 20:38 Jesús dice que si Dios es adorado por Abraham, Isaac y Jacob, ellos deben estar con vida, porque Dios es Dios de los que están vivos.

The Authority of Jesus Questioned(A)

20 One day as Jesus was teaching the people in the temple courts(B) and proclaiming the good news,(C) the chief priests and the teachers of the law, together with the elders, came up to him. “Tell us by what authority you are doing these things,” they said. “Who gave you this authority?”(D)

He replied, “I will also ask you a question. Tell me: John’s baptism(E)—was it from heaven, or of human origin?”

They discussed it among themselves and said, “If we say, ‘From heaven,’ he will ask, ‘Why didn’t you believe him?’ But if we say, ‘Of human origin,’ all the people(F) will stone us, because they are persuaded that John was a prophet.”(G)

So they answered, “We don’t know where it was from.”

Jesus said, “Neither will I tell you by what authority I am doing these things.”

The Parable of the Tenants(H)

He went on to tell the people this parable: “A man planted a vineyard,(I) rented it to some farmers and went away for a long time.(J) 10 At harvest time he sent a servant to the tenants so they would give him some of the fruit of the vineyard. But the tenants beat him and sent him away empty-handed. 11 He sent another servant, but that one also they beat and treated shamefully and sent away empty-handed. 12 He sent still a third, and they wounded him and threw him out.

13 “Then the owner of the vineyard said, ‘What shall I do? I will send my son, whom I love;(K) perhaps they will respect him.’

14 “But when the tenants saw him, they talked the matter over. ‘This is the heir,’ they said. ‘Let’s kill him, and the inheritance will be ours.’ 15 So they threw him out of the vineyard and killed him.

“What then will the owner of the vineyard do to them? 16 He will come and kill those tenants(L) and give the vineyard to others.”

When the people heard this, they said, “God forbid!”

17 Jesus looked directly at them and asked, “Then what is the meaning of that which is written:

“‘The stone the builders rejected
    has become the cornerstone’[a]?(M)

18 Everyone who falls on that stone will be broken to pieces; anyone on whom it falls will be crushed.”(N)

19 The teachers of the law and the chief priests looked for a way to arrest him(O) immediately, because they knew he had spoken this parable against them. But they were afraid of the people.(P)

Paying Taxes to Caesar(Q)

20 Keeping a close watch on him, they sent spies, who pretended to be sincere. They hoped to catch Jesus in something he said,(R) so that they might hand him over to the power and authority of the governor.(S) 21 So the spies questioned him: “Teacher, we know that you speak and teach what is right, and that you do not show partiality but teach the way of God in accordance with the truth.(T) 22 Is it right for us to pay taxes to Caesar or not?”

23 He saw through their duplicity and said to them, 24 “Show me a denarius. Whose image and inscription are on it?”

“Caesar’s,” they replied.

25 He said to them, “Then give back to Caesar what is Caesar’s,(U) and to God what is God’s.”

26 They were unable to trap him in what he had said there in public. And astonished by his answer, they became silent.

The Resurrection and Marriage(V)

27 Some of the Sadducees,(W) who say there is no resurrection,(X) came to Jesus with a question. 28 “Teacher,” they said, “Moses wrote for us that if a man’s brother dies and leaves a wife but no children, the man must marry the widow and raise up offspring for his brother.(Y) 29 Now there were seven brothers. The first one married a woman and died childless. 30 The second 31 and then the third married her, and in the same way the seven died, leaving no children. 32 Finally, the woman died too. 33 Now then, at the resurrection whose wife will she be, since the seven were married to her?”

34 Jesus replied, “The people of this age marry and are given in marriage. 35 But those who are considered worthy of taking part in the age to come(Z) and in the resurrection from the dead will neither marry nor be given in marriage, 36 and they can no longer die; for they are like the angels. They are God’s children,(AA) since they are children of the resurrection. 37 But in the account of the burning bush, even Moses showed that the dead rise, for he calls the Lord ‘the God of Abraham, and the God of Isaac, and the God of Jacob.’[b](AB) 38 He is not the God of the dead, but of the living, for to him all are alive.”

39 Some of the teachers of the law responded, “Well said, teacher!” 40 And no one dared to ask him any more questions.(AC)

Whose Son Is the Messiah?(AD)

41 Then Jesus said to them, “Why is it said that the Messiah is the son of David?(AE) 42 David himself declares in the Book of Psalms:

“‘The Lord said to my Lord:
    “Sit at my right hand
43 until I make your enemies
    a footstool for your feet.”’[c](AF)

44 David calls him ‘Lord.’ How then can he be his son?”

Warning Against the Teachers of the Law

45 While all the people were listening, Jesus said to his disciples, 46 “Beware of the teachers of the law. They like to walk around in flowing robes and love to be greeted with respect in the marketplaces and have the most important seats in the synagogues and the places of honor at banquets.(AG) 47 They devour widows’ houses and for a show make lengthy prayers. These men will be punished most severely.”

Footnotes

  1. Luke 20:17 Psalm 118:22
  2. Luke 20:37 Exodus 3:6
  3. Luke 20:43 Psalm 110:1