Lamentaciones 1
La Palabra (Hispanoamérica)
Primera elegía
1 ¡Qué solitaria se encuentra
la ciudad superpoblada!
Ha quedado como viuda
la grande ante las naciones.
La reina de las provincias
se ha convertido en esclava.
2 Pasa las noches llorando,
riega el llanto sus mejillas;
no hay nadie que la consuele
entre todos sus amantes;
sus amigos la han dejado
y se le han vuelto enemigos.
3 Desterrada y humillada,
Judá sufre esclavitud
y habita entre las naciones
sin encontrar su morada;
todos sus perseguidores
le han dado caza en su asedio.
4 De luto están las calzadas
de Sión, sin peregrinos;
sus puertas están en ruinas
y sus sacerdotes gimen;
sus doncellas se lamentan
y ella padece amargura.
5 Sus enemigos la oprimen,
sus adversarios prosperan,
porque el Señor la ha afligido
por sus copiosos pecados;
sus niños van al destierro
delante del enemigo.
6 Sión se ha visto privada
de toda su majestad;
sus príncipes, como ciervos
que no han encontrado pastos,
caminan desfallecidos
ante sus perseguidores.
7 Recuerda Jerusalén
días tristes de vida errante,
cayendo en mano enemiga
sin que nadie la ayudara.
Los enemigos, al verla,
se burlaban de su ruina.
8 ¡Jerusalén ha pecado:
por eso ha quedado impura!
Los que la honraban la humillan
porque la han visto desnuda;
ella también se lamenta
y hasta se vuelve de espaldas.
9 Su impureza está en sus ropas,
no pensó en tales extremos.
Su caída fue increíble
y ya no hay quien la consuele.
“Mira, Señor, mi desgracia
y el triunfo del enemigo”.
10 Mano ha puesto el enemigo
sobre todos sus tesoros;
ella ha visto a los paganos
profanar el santuario,
aunque tú habías prohibido
que entraran en tu asamblea.
11 Toda su gente se queja,
anda en busca de alimento;
cambian sus joyas por pan
para mantenerse vivos.
“Mira, Señor, y contempla
en qué vileza he caído”.
12 ¿No les dice nada a ustedes,
los que van por el camino?
Miren bien si hay un dolor
como el dolor que me aflige,
que el Señor me castigó
el día de su furor.
13 Desde el cielo mandó un fuego
que me ha abrasado los huesos;
tendió una trampa a mi paso
y me hizo volver atrás;
me ha dejado destrozada
y sufriendo todo el día.
14 Con mi delito hizo un yugo
bien atado por su mano
y me lo cargó en el cuello,
debilitando mis fuerzas;
pues me ha entregado mi Dios
a quien no puedo hacer frente.
15 Desbarató a mis valientes
mi Dios en medio de mí;
llamó contra mí un ejército
para acabar con mis jóvenes.
¡Mi Dios pisó en el lagar
a la virgen de Judá!
16 Por eso yo estoy llorando
y mis ojos vierten lágrimas,
porque no hay quien me consuele
ni quien me devuelva el ánimo.
Mis hijos están atónitos
por la victoria enemiga.
17 Aunque Sión tiende sus manos,
no hay nadie que la consuele.
Mandó el Señor que a Jacob
lo cercasen enemigos;
Jerusalén ha quedado
mancillada en medio de ellos.
18 El Señor ha sido justo,
pues me opuse a su mandato.
Escúchenme, pueblos todos,
y contemplen mi dolor:
mis jóvenes y doncellas
se marcharon al destierro.
19 Pedí auxilio a mis amantes,
pero ellos me traicionaron.
Mis sacerdotes y ancianos
murieron en la ciudad
buscando algún alimento
con que reanimar sus vidas.
20 Contempla, Señor, mi angustia:
mis entrañas se estremecen,
dentro el corazón se agita
porque he sido muy rebelde.
Fuera me quedo sin hijos
y en casa ronda la muerte.
21 Aunque escuchan mis gemidos,
¡no hay nadie que me consuele!
Mi enemigo oye mi mal
y celebra lo que has hecho.
¡Haz que llegue el día anunciado
y corra mi misma suerte!
22 Ten presente su maldad
y trátalo a él también
como me has tratado a mí
por todas mis rebeldías.
¡Que son muchos mis lamentos
y mi corazón flaquea!
Klagovisorna 1
Svenska Folkbibeln
Jerusalems sorg och ödeläggelse
Alef
1 Hur övergiven sitter hon inte, den folkrika staden!
Hon har blivit lik en änka.
Hon som var så mäktig bland folken,
en furstinna bland länderna,
hon måste nu göra slavtjänst.
Beth
2 Bittert gråter hon i natten,
tårar rinner utför hennes kind.
Bland alla hennes älskare
finns ingen som tröstar henne.
Alla hennes vänner har svikit henne,
de har blivit hennes fiender.
Gimel
3 Juda har gått i landsflykt
på grund av förtryck
och svår träldom.
Hon bor nu bland hednafolken,
hon finner ingen ro.
Alla hennes förföljare har överfallit henne
mitt i hennes nöd.
Daleth
4 Vägarna till Sion sörjer,
ty ingen kommer längre till högtiderna.
Alla hennes portar är öde,
hennes präster suckar.
Hennes jungfrur är bedrövade,
och själv sörjer hon bittert.
He
5 Hennes ovänner har makten,
hennes fiender känner sig säkra.
Ty Herren har bedrövat henne
för hennes många synders skull.
Hennes barn har vandrat bort
som fångar framför fienden.
Waw
6 All prakt har försvunnit
från dottern Sion.
Hennes furstar liknar hjortar,
som inte finner bete.
De vandrar kraftlösa
framför förföljaren.
Zajin
7 I sin nöd och hemlöshet
kommer Jerusalem ihåg
allt vad dyrbart hon ägde
i forna dagar.
Nu, då hennes folk har fallit för ovännens hand
och ingen kommer till hennes hjälp,
ser hennes ovänner med hån på hennes undergång.
Heth
8 Svårt har Jerusalem syndat,
därför ses hon som oren.
Alla som ärade henne föraktar henne,
ty de ser hennes nakenhet.
Själv suckar hon
och vänder sig bort.
Teth
9 Orenhet fläckar fållen på hennes kläder,
hon tänkte inte på vad slutet skulle bli.
Hon har sjunkit ofattbart djupt
och ingen finns som tröstar henne.
O, Herre, se mitt betryck,
ty fienden förhäver sig.
Jod
10 Ovännen har räckt ut sin hand
efter allt dyrbart hon ägde.
Hon har sett hur hedningar
går in i hennes helgedom,
sådana som du har förbjudit
att komma in i din församling.
Kaf
11 Allt hennes folk suckar
och söker efter bröd.
De ger sina dyrbarheter för mat
för att hålla sig vid liv.
Se, o Herre, och ge akt på
hur föraktad jag har blivit.
Lamed
12 Betyder det ingenting för alla er som går vägen förbi?
Ge akt på detta och se:
Kan någon plåga vara lik den plåga
som drabbat mig,
den som Herren låtit mig lida
på sin brinnande vredes dag?
Mem
13 Från höjden har han sänt en eld
in i mina ben och kuvat dem.
Han bredde ut ett nät för mina fötter,
han stötte mig tillbaka.
Han har lämnat mig övergiven
och sjuk hela dagen.
Nun
14 Till ett ok knöts mina synder samman,
av hans hand vävdes de ihop,
de har lagts över min nacke.
Han har brutit ner min kraft.
Herren har lämnat mig i händerna på dem
som jag inte kan stå emot.
Samek
15 Alla de hjältar som fanns hos mig
har Herren förkastat.
Han kallade samman ett uppbåd mot mig
för att krossa mina unga män.
Som en vinpress har Herren trampat
jungfrun, dottern Juda.
Ajin
16 Därför gråter jag,
mina ögon flödar av tårar.
Ty fjärran ifrån mig är den som kan trösta mig
och vederkvicka min själ.
Mina barn är övergivna,
ty fienden har blivit mig övermäktig.
Pe
17 Sion räcker ut sina händer,
men ingen finns som tröstar henne.
Mot Jakob har Herren bådat upp
hans ovänner från alla håll,
Jerusalem har blivit
som något orent ibland dem.
Tsade
18 Herren är rättfärdig,
men jag var upprorisk mot hans bud.
Hör då, alla ni folk,
och se min plåga!
Mina jungfrur och unga män
har gått i fångenskap.
Qof
19 Jag kallade på mina älskare,
men de svek mig.
Mina präster och mina äldste
omkom i staden,
medan de letade efter mat
för att hålla sig vid liv.
Resh
20 Se, Herre, hur jag är i nöd!
Det jäser i mitt innersta,
mitt hjärta vänder sig i mitt bröst,
ty jag har varit mycket upprorisk.
Ute gör svärdet mig barnlös,
inomhus finns endast död.
Shin
21 Man hör hur jag suckar,
men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
och gläder sig över att du har gjort detta.
Den dag du har förkunnat har du låtit komma,
men det skall gå dem som mig.
Taw
22 Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte
och gör med dem
så som du har gjort med mig
för alla mina synder.
Ty många är mina suckar,
och mitt hjärta är sjukt.
La Palabra, (versión hispanoamericana) © 2010 Texto y Edición, Sociedad Bíblica de España
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln