Lamentaciones 1
Biblia del Jubileo
1 (Compuestas por el orden alfabético Hebreo)
Alef:
¡Cómo está sentada sola la Ciudad antes populosa! La grande entre las naciones se ha vuelto como viuda, la princesa de provincias es hecha tributaria.
Bet:
2 Amargamente llora en la noche, y sus lágrimas están en sus mejillas; no tiene quien la consuele de todos sus amadores; todos sus amigos le faltaron, se le volvieron enemigos.
Guímel:
3 Se fue Judá en cautiverio, a causa de la aflicción y de la grandeza de servidumbre. Ella mora entre los gentiles, y no halla descanso. Todos sus perseguidores la alcanzaron entre estrechuras.
Dálet:
4 Las calzadas de Sion tienen luto, porque no hay quien venga a las solemnidades; todas sus puertas están asoladas, sus sacerdotes gimen, sus vírgenes afligidas, y ella tiene amargura.
He:
5 Sus enemigos han sido hechos cabeza, sus aborrecedores fueron prosperados; porque el SEÑOR la afligió por la multitud de sus rebeliones; sus niños fueron en cautividad delante del enemigo.
Vau:
6 Se fue de la hija de Sion toda su hermosura; sus príncipes fueron como ciervos que no hallan pasto, y anduvieron sin fortaleza delante del perseguidor.
Zain:
7 Jerusalén, cuando cayó su pueblo en mano del enemigo y no hubo quien le ayudara, entonces se acordó de los días de su aflicción, y de sus rebeliones, y de todas sus cosas deseables que tuvo desde los tiempos antiguos; la miraron los enemigos, y escarnecieron de sus sábados.
Chet:
8 Pecado grave cometió Jerusalén; por lo cual ella ha sido removida; todos los que antes la honraban la han menospreciado, porque vieron su vergüenza; y ella también suspira, y es vuelta atrás.
Tet:
9 Sus inmundicias están en sus faldas; no se acordó de su postrimería; por tanto, ella ha descendido sorprendentemente, no tiene consolador. Mira, oh SEÑOR, mi aflicción, porque el enemigo se ha engrandecido.
Yod:
10 Extendió su mano el enemigo a todas sus cosas preciosas; y ella vio a los gentiles entrar en su santuario, de los cuales mandaste que no entraran en tu congregación.
Caf:
11 Todo su pueblo buscó su pan suspirando; dieron por la comida todas sus cosas preciosas, para entretener la vida. Mira, oh SEÑOR, y ve que soy tornada vil.
Lámed:
12 ¿No os conmueve a cuantos pasáis por el camino? Mirad, y ved si hay dolor como mi dolor que me ha venido; porque el SEÑOR me ha angustiado en el día de la ira de su furor.
Mem:
13 Desde lo alto envió fuego en mis huesos, el cual se enseñoreó; extendió red a mis pies, me tornó atrás, me puso asolada, y que siempre tenga dolor.
Nun:
14 El yugo de mis rebeliones está ligado en su mano; entretejidas han subido sobre mi cerviz; ha hecho caer mis fuerzas; me ha entregado el Señor en manos de donde no podré levantarme.
Sámec:
15 El Señor ha hollado todos mis fuertes en medio de mí; llamó contra mi compañía para quebrantar mis jóvenes, como lagar ha pisado el Señor a la Virgen hija de Judá.
Ayin:
16 Por esta causa yo lloro; mis ojos, mis ojos fluyen aguas; porque se alejó de mí el consolador que dé reposo a mi alma. Mis hijos son destruidos, porque el enemigo prevaleció.
Pe:
17 Sion extendió sus manos; no tiene consolador; el SEÑOR dio mandamiento contra Jacob, que sus enemigos lo cercaran; Jerusalén fue en abominación entre ellos.
Tsade:
18 El SEÑOR es justo; que yo contra su boca me rebelé. Oíd ahora, todos los pueblos, y ved mi dolor; mis vírgenes y mis jóvenes fueron en cautiverio.
Cof:
19 Di voces a mis amadores, mas ellos me han engañado. Mis sacerdotes y mis ancianos en la ciudad perecieron buscando comida para sí con que entretener su vida.
Resh:
20 Mira, oh SEÑOR, que estoy atribulada; mis entrañas rugen, mi corazón está trastornado en medio de mí; porque me rebelé desaforadamente; de fuera me desahijó la espada, de dentro aparece la muerte.
Sin:
21 Oyeron que gemía, y no hay consolador para mí. Todos mis enemigos han oído mi mal, se alegraron porque tú lo hiciste. Trajiste el día que señalaste, mas serán como yo.
Tau:
22 Entre delante de ti toda su maldad, y haz con ellos como hiciste conmigo por todas mis rebeliones. Porque muchos son mis suspiros, y mi corazón está dolorido.
Lamentations 1
New King James Version
Jerusalem in Affliction
1 How lonely sits the city
That was full of people!
(A)How like a widow is she,
Who was great among the nations!
The (B)princess among the provinces
Has become a [a]slave!
2 She (C)weeps bitterly in the (D)night,
Her tears are on her cheeks;
Among all her lovers
She has none to comfort her.
All her friends have dealt treacherously with her;
They have become her enemies.
3 (E)Judah has gone into captivity,
Under affliction and hard servitude;
(F)She dwells among the [b]nations,
She finds no (G)rest;
All her persecutors overtake her in dire straits.
4 The roads to Zion mourn
Because no one comes to the [c]set feasts.
All her gates are (H)desolate;
Her priests sigh,
Her virgins are afflicted,
And she is in bitterness.
5 Her adversaries (I)have become [d]the master,
Her enemies prosper;
For the Lord has afflicted her
(J)Because of the multitude of her transgressions.
Her (K)children have gone into captivity before the enemy.
6 And from the daughter of Zion
All her splendor has departed.
Her princes have become like deer
That find no pasture,
That [e]flee without strength
Before the pursuer.
7 In the days of her affliction and roaming,
Jerusalem (L)remembers all her pleasant things
That she had in the days of old.
When her people fell into the hand of the enemy,
With no one to help her,
The adversaries saw her
And mocked at her [f]downfall.
8 (M)Jerusalem has sinned gravely,
Therefore she has become [g]vile.
All who honored her despise her
Because (N)they have seen her nakedness;
Yes, she sighs and turns away.
9 Her uncleanness is in her skirts;
She (O)did not consider her destiny;
Therefore her collapse was awesome;
She had no comforter.
“O Lord, behold my affliction,
For the enemy is exalted!”
10 The adversary has spread his hand
Over all her [h]pleasant things;
For she has seen (P)the nations enter her [i]sanctuary,
Those whom You commanded
(Q)Not to enter Your assembly.
11 All her people sigh,
(R)They [j]seek bread;
They have given their [k]valuables for food to restore life.
“See, O Lord, and consider,
For I am scorned.”
12 “Is it nothing to you, all you who [l]pass by?
Behold and see
(S)If there is any sorrow like my sorrow,
Which has been brought on me,
Which the Lord has inflicted
In the day of His fierce anger.
13 “From above He has sent fire into my bones,
And it overpowered them;
He has (T)spread a net for my feet
And turned me back;
He has made me desolate
And faint all the day.
14 “The(U) yoke of my transgressions was [m]bound;
They were woven together by His hands,
And thrust upon my neck.
He made my strength fail;
The Lord delivered me into the hands of those whom I am not able to withstand.
15 “The Lord has trampled underfoot all my mighty men in my midst;
He has called an assembly against me
To crush my young men;
(V)The Lord trampled as in a winepress
The virgin daughter of Judah.
16 “For these things I weep;
My eye, (W)my eye overflows with water;
Because the comforter, who should restore my life,
Is far from me.
My children are desolate
Because the enemy prevailed.”
17 (X)Zion [n]spreads out her hands,
But no one comforts her;
The Lord has commanded concerning Jacob
That those (Y)around him become his adversaries;
Jerusalem has become an unclean thing among them.
18 “The Lord is (Z)righteous,
For I (AA)rebelled against His [o]commandment.
Hear now, all peoples,
And behold my sorrow;
My virgins and my young men
Have gone into captivity.
19 “I called for my lovers,
But they deceived me;
My priests and my elders
Breathed their last in the city,
While they sought food
To restore their life.
20 “See, O Lord, that I am in distress;
My (AB)soul[p] is troubled;
My heart is overturned within me,
For I have been very rebellious.
(AC)Outside the sword bereaves,
At home it is like death.
21 “They have heard that I sigh,
But no one comforts me.
All my enemies have heard of my trouble;
They are (AD)glad that You have done it.
Bring on (AE)the day You have [q]announced,
That they may become like me.
22 “Let(AF) all their wickedness come before You,
And do to them as You have done to me
For all my transgressions;
For my sighs are many,
And my heart is faint.”
Footnotes
- Lamentations 1:1 Lit. forced laborer
- Lamentations 1:3 Gentiles
- Lamentations 1:4 appointed
- Lamentations 1:5 Lit. her head
- Lamentations 1:6 Lit. are gone
- Lamentations 1:7 Vg. Sabbaths
- Lamentations 1:8 LXX, Vg. moved or removed
- Lamentations 1:10 desirable
- Lamentations 1:10 holy place, the temple
- Lamentations 1:11 hunt food
- Lamentations 1:11 desirable things
- Lamentations 1:12 Lit. pass by this way
- Lamentations 1:14 So with MT, Tg.; LXX, Syr., Vg. watched over
- Lamentations 1:17 Prays
- Lamentations 1:18 Lit. mouth
- Lamentations 1:20 Lit. inward parts
- Lamentations 1:21 proclaimed
Klagovisorna 1
Svenska 1917
1 Huru övergiven sitter hon icke, den folkrika staden! Hon har blivit lik en änka. Hon som var så mäktig bland folken, en furstinna bland länderna, hon måste nu göra trältjänst.
2 Bittert gråter hon i natten, och tårar rinna utför hennes kind. Ingen finnes, som tröstar henne, bland alla hennes vänner. Alla hennes närmaste hava varit trolösa mot henne; de hava blivit hennes fiender.
3 Juda har måst gå i landsflykt efter att hava utstått elände och svåra vedermödor; hon bor nu bland hedningarna och finner ingen ro. Alla hennes förföljare hava fallit över henne, mitt i hennes trångmål.
4 Vägarna till Sion ligga sörjande, då nu ingen kommer till högtiderna. Alla hennes portar äro öde, hennes präster sucka. Hennes jungfrur äro bedrövade, och själv sörjer hon bittert.
5 Hennes ovänner hava fått övermakten, för hennes fiender går allt väl. Ty HERREN har sänt henne bedrövelser för hennes många överträdelsers skull. Hennes barn hava måst gå i fångenskap, bortdrivna av ovännen.
6 Så har all dottern Sions härlighet försvunnit ifrån henne. Hennes furstar likna hjortar som icke finna något bete; vanmäktiga söka de fly bort, undan sina förföljare.
7 I denna sitt eländes och sin husvillhets tid kommer Jerusalem ihåg allt vad dyrbart hon ägde i forna dagar. Nu då hennes folk har fallit för ovännens hand och hon icke har någon hjälpare nu se hennes ovänner med hån på hennes undergång.
8 Svårt hade Jerusalem försynda sig; därför har hon blivit en styggelse. Alla som ärade henne förakta henne nu, då de se hennes blygd. Därför suckar hon ock själv och drager sig undan.
9 Orenhet fläckar hennes klädesfållar; hon tänkte icke på anden. Därför vart hennes fall så gruvligt; ingen finnes, som tröstar henne. Se, HERRE, till mitt elände, ty fienden förhäver sig.
10 Ovännen räckte ut sin hand efter allt vad dyrbart hon ägde; ja, hon fick se huru hedningar kommo in i hennes helgedom, just sådana som du hade förbjudit att komma in i din församling.
11 Allt hennes folk måste med suckan tigga sitt bröd; för vad dyrbart de ägde måste de köpa sig mat till att stilla sin hunger. Se, HERRE, och akta på huru föraktad jag har blivit.
12 Går detta eder ej till sinnes, I alla som dragen vägen fram? Akten härpå och sen till: kan någon plåga vara lik den varmed jag har blivit hemsökt, den varmed HERREN har bedrövat mig på sin glödande vredes dag?
13 Från höjden sände han en eld i mina ben och fördärvade dem. Han bredde ut ett nät för mina fötter, han stötte mig tillbaka. Förödelse lät han gå över mig, han gjorde mig maktlös för alltid.
14 Mina överträdelser knötos samman av hans hand till ett ok, hopbundna lades de på min hals; så bröt han ned min kraft. Herren gav mig i händerna på människor som jag ej kan stå emot.
15 Alla de tappra kämpar jag hyste aktade Herren för intet. Han lyste ut högtid, mig till fördärv, för att krossa mina unga män. Ja, vinpressen trampade Herren till ofärd för jungfrun dottern Juda.
16 Fördenskull gråter jag; mitt öga, det flyter i tårar; ty fjärran ifrån mig äro de som skulle trösta mig och vederkvicka min själ. Förödelse har gått över mina barn, ty fienden har blivit mig övermäktig.
17 Sion räcker ut sina händer, men ingen finnes, som tröstar henne; mot Jakob bådade HERREN upp ovänner från alla sidor; Jerusalem har blivit en styggelse ibland dem.
18 Ja, HERREN är rättfärdig, ty jag var gensträvig mot hans bud. Hören då, alla I folk, och sen min plåga: mina jungfrur och mina unga män fingo gå i fångenskap.
19 Jag kallade på mina vänner, men de bedrogo mig. Mina präster och mina äldste förgingos i staden, medan de tiggde sig mat för att stilla sin hunger.
20 Se HERRE, huru jag är i nöd, mitt innersta är upprört. Mitt hjärta vänder sig i mitt bröst, därför att jag var så gensträvig. Ute har svärdet förgjort mina barn, och inomhus pesten.
21 Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte, och hemsök dem, likasom du har hemsökt mig för alla mina överträdelsers skull ty många äro mina suckar, och mitt hjärta är sjukt.
Biblia del Jubileo 2000 (JUS) © 2000, 2001, 2010, 2014, 2017, 2020 by Ransom Press International
Scripture taken from the New King James Version®. Copyright © 1982 by Thomas Nelson. Used by permission. All rights reserved.
