Josua 22
Svenska Folkbibeln
Altaret vid Jordan
22 Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse stam 2 och sade till dem: "Ni har hållit allt vad Herrens tjänare Mose har befallt er och ni har lyssnat till mina ord, vad jag än befallt er. 3 Ni har under denna långa tid, ända till denna dag, inte övergivit era bröder, och ni har hållit vad Herren, er Gud, har befallt i sina bud. 4 Och nu har Herren, er Gud, låtit era bröder komma till ro, så som han lovade dem. Vänd därför nu om och gå hem till era tält i det land ni har fått till besittning, det som Herrens tjänare Mose har gett er på andra sidan Jordan. 5 Men var mycket noga att hålla fast vid och följa de bud och den lag som Herrens tjänare Mose har gett er, så att ni älskar Herren, er Gud. Vandra på alla hans vägar, iaktta hans bud, håll er till honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ." 6 Och Josua välsignade dem och sände i väg dem, och de gick hem till sina tält. 7 Åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan, och åt andra hälften hade Josua givit land med deras bröder på andra sidan Jordan, på västra sidan. Då nu Josua sände i väg dem till sina boningar, välsignade han dem 8 och sade till dem: "Vänd tillbaka till era tält med de stora rikedomar ni har fått, med mycket boskap och med silver, guld, koppar och järn och kläder i stor mängd. Dela bytet från era fiender med era bröder.
9 Så vände Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam tillbaka och drog bort från de övriga israeliterna, bort från Silo i Kanaans land, för att bege sig till Gilead, sitt eget land, där de skulle ha sina besittningar efter Herrens befallning genom Mose.
10 När så Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam kom till gränstrakterna vid Jordan i Kanaans land, byggde de ett altare där vid Jordan, ett ansenligt altare. 11 När israeliterna hörde sägas: "Se, Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam har byggt ett altare vid Kanaans gräns, i gränstrakterna vid Jordan, på israeliternas sida," 12 då samlades hela deras menighet i Silo för att dra upp till strid mot dem.
13 Till Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, sände Israels barn Pinehas, prästen Eleasars son, 14 och med honom tio furstar, en för var stamfamilj inom Israels alla stammar. Var och en av dem var huvudman för sin familj inom Israels ätter.
15 När de kom till Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, sade de till dem: 16 "Så säger Herrens hela menighet: Vad är det för otrohet som ni har begått mot Israels Gud, då ni i dag har vänt er bort från Herren genom att bygga ett altare och därigenom i dag varit upproriska mot Herren? 17 Är det inte nog med vår missgärning vid Peor? Från den har vi än i dag inte blivit renade fastän Herrens menighet drabbades av plåga? 18 Vill ni nu i dag vända er bort från Herren? Om ni i dag är upproriska mot Herren, så skall förvisso i morgon hans vrede drabba Israels hela menighet. 19 Men om det land ni har fått till besittning är orent, så kom över till det land Herren har tagit till besittning, där Herrens tabernakel har sin plats, och ha era besittningar där bland oss. Var inte upproriska mot Herren och trotsa inte oss genom att bygga er ett altare som är ett annat än Herrens, vår Guds, altare. 20 När Akan, Seras son, trolöst hade förgripit sig på det tillspillogivna, kom inte då vrede över Israels hela menighet? Och han dog inte ensam genom sin missgärning!"
21 Rubens barn, Gads barn och ena hälften av Manasse stam svarade då huvudmännen för Israels ätter: 22 "Gud den mäktige, Herren den mäktige, Herren är Gud! Han vet och Israel skall veta: Om detta har skett i uppror och otrohet mot Herren - så rädda oss inte i dag! 23 Om vi har byggt altaret åt oss därför att vi vill vända oss bort från Herren, och om det är för att vi vill offra brännoffer eller matoffer på det eller frambära gemenskapsoffer på det, då må Herren själv utkräva vedergällning för vad vi har gjort oss skyldiga till. 24 Nej, sanningen är den att vi gjorde detta av rädsla, av det skälet att vi tänkte att era barn en dag skulle säga till våra barn: 'Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? 25 Herren har ju satt Jordan till gräns mellan oss och er, ni Rubens barn och Gads barn. Ni har ingen del i Herren.' Och så skulle era barn få våra barn att upphöra med att frukta Herren. 26 Därför sade vi: Låt oss nu sätta igång med att bygga detta altare, men inte till brännoffer eller till slaktoffer, 27 utan till att vara ett vittne mellan oss och er och mellan våra efterkommande, att vi vill förrätta Herrens tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och gemenskapsoffer, så att era barn i framtiden inte kan säga till våra barn: 'Ni har ingen del i Herren.' 28 Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de säger så till oss och våra efterkommande, då kan vi svara: 'Se på den avbildning av Herrens altare som våra fäder har gjort, men inte till brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne mellan oss och er.' 29 Det vare främmande för oss att vara upproriska mot Herren och nu vända oss bort från Herren genom att bygga ett altare till brännoffer eller matoffer eller slaktoffer, ett annat än Herrens, vår Guds, altare, som står framför hans tabernakel."
30 Då nu prästen Pinehas och menighetens furstar, huvudmännen för Israels ätter som var med honom, hörde vad Rubens barn, Gads barn och Manasse barn sade, blev de nöjda. 31 Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads barn och Manasses barn: "I dag vet vi att Herren är mitt ibland oss, eftersom ni inte har begått en sådan otrohet mot Herren. Ni har nu räddat Israels barn undan Herrens hand."
32 Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, och furstarna tillbaka från Rubens barn och Gads barn i Gileads land, in i Kanaans land till de övriga israeliterna och lämnade sin rapport. 33 Den tillfredsställde Israels barn, och Israels barn lovade Gud och talade inte mer om att dra upp till strid mot dem för att fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.
34 Och Rubens barn och Gads barn gav altaret detta namn: "Ett vittne mellan oss att Herren är Gud".
Josué 22
Dios Habla Hoy
El regreso de Rubén, Gad y la media tribu de Manasés
22 Entonces Josué llamó a las tribus de Rubén y de Gad y a la media tribu de Manasés, 2 y les dijo: «Ustedes han cumplido todo lo que les ordenó Moisés, el siervo del Señor, y han obedecido todas mis órdenes. 3 Hasta el día de hoy, y durante todo este tiempo, no han abandonado a sus hermanos, y han cumplido fielmente los mandamientos del Señor y Dios de ustedes. 4 Ahora que él ha cumplido su promesa y que los hermanos de ustedes tienen paz, vuelvan a sus tiendas de campaña y a las tierras que Moisés, el siervo del Señor, les dio al este del río Jordán. 5 Lo único que les pido es que cumplan fielmente el mandamiento y la ley que les dio Moisés, el siervo del Señor, es decir, que amen al Señor y Dios de ustedes, que anden siempre en sus caminos y obedezcan sus mandatos, y que le sigan y le sirvan con todo el corazón y con toda el alma.»
6 Después de esto, Josué los bendijo y los despidió, y ellos se fueron a sus tiendas.
7 A una mitad de la tribu de Manasés, Moisés le había dado tierras en la región de Basán. A la otra mitad de la tribu de Manasés, Josué le dio tierras entre los israelitas al oeste del Jordán, y a los primeros los bendijo y los mandó de regreso. 8 Y les dijo: «Ustedes vuelven ahora a sus tierras con grandes riquezas y muchos animales, con oro, plata, bronce y hierro, y con mucha ropa. Compartan con sus hermanos esto que le han quitado al enemigo.»
9 Así fue como las tribus de Rubén y de Gad y la media tribu de Manasés se separaron del resto de los israelitas en Siló, en la región de Canaán, para regresar a sus posesiones en la región de Galaad, donde tenían tierras según el Señor lo había ordenado por medio de Moisés.
El altar junto al Jordán
10 Cuando las tribus de Rubén y de Gad y la media tribu de Manasés llegaron al río Jordán, todavía en territorio cananeo, levantaron junto al río un gran altar. 11 A los otros israelitas les llegó la noticia de que las tribus de Rubén y de Gad y la media tribu de Manasés habían construido un altar en la frontera de Canaán, junto al Jordán, en territorio israelita; 12 y en cuanto los israelitas lo supieron, se reunieron en Siló para ir a pelear contra ellos. 13 Mandaron antes a Finees, hijo del sacerdote Eleazar, para que fuera a Galaad, donde estaban las tribus de Rubén y de Gad y la media tribu de Manasés. 14 Con él iban diez principales jefes israelitas, cada uno de los cuales representaba a su clan y a su tribu. 15 Todos ellos fueron a Galaad, donde estaban las tribus de Rubén y de Gad y la media tribu de Manasés, y les dijeron:
16 —Nosotros hablamos en el nombre del pueblo del Señor. ¿Qué traición es ésta que ustedes han cometido contra el Dios de Israel? ¿Por qué le han abandonado y se han construido un altar en rebeldía contra el Señor? 17 ¿Acaso no ha sido bastante el pecado de Peor, con el que todavía estamos manchados y por el que murieron tantos del pueblo del Señor? 18 ¿No les basta con eso, para que ahora ustedes también se aparten del Señor? Si ustedes se rebelan hoy contra el Señor, mañana él se enojará con todo el pueblo israelita. 19 Si les parece que este territorio que les ha tocado es impuro, vengan a la tierra del Señor, donde está el santuario del Señor. Tomen un territorio entre nosotros. Pero no se rebelen contra el Señor ni contra nosotros construyendo otro altar además del altar del Señor nuestro Dios. 20 Acuérdense que Acán, el hijo de Zérah, pecó al tomar de lo que estaba consagrado a la destrucción, y que por su culpa el Señor se enojó con toda la comunidad de Israel. ¡Y Acán no fue el único que murió a causa de su pecado!
21 Entonces los de Rubén y Gad y los de la media tribu de Manasés contestaron a los jefes israelitas:
22 —El Señor y Dios de todos los dioses sabe que no hicimos este altar por rebeldía o para apartarnos de él. Él lo sabe y se lo hace saber a todos ustedes; si fue por estas razones, ¡no nos perdones la vida! 23 Si construimos este altar para apartarnos del Señor, o para presentar holocaustos, ofrendas de cereales o sacrificios de reconciliación, que el mismo Señor nos pida cuentas. 24 La verdad es que lo hicimos porque no queremos que algún día los hijos de ustedes les digan a los nuestros: “¿Qué tienen ustedes que ver con el Señor y Dios de Israel? 25 El Señor ha puesto el Jordán para separarnos de ustedes, los de las tribus de Rubén y de Gad. Ustedes no tienen nada que ver con el Señor.” Así los hijos de ustedes harían que nuestros hijos dejaran de sentir reverencia por el Señor. 26 Por eso pensamos en construir un altar, no para ofrecer holocaustos al Señor ni presentar otros sacrificios, 27 sino para que sea un testimonio entre ustedes y nosotros, y entre nuestros descendientes, de que nosotros podemos servir al Señor y presentarnos ante él con nuestros holocaustos y con nuestros sacrificios por el pecado y de reconciliación. Así los descendientes de ustedes no podrán decirles a los nuestros: “Ustedes no tienen nada que ver con el Señor.” 28 Pensamos que si alguien nos dice eso a nosotros o a nuestros descendientes, nosotros podremos responder: “¡Miren! Nuestros antepasados construyeron este altar del Señor, no para ofrecer holocaustos ni sacrificios, sino para que sirva de testimonio entre ustedes y nosotros.” 29 Dios nos libre de rebelarnos contra él o de abandonarle, construyendo otro altar para ofrecer holocaustos u ofrendas de cereales, o para otros sacrificios, aparte del altar del Señor nuestro Dios que está delante de su santuario.
30 Cuando el sacerdote Finees, los jefes de la comunidad y los jefes de clanes que iban con él oyeron lo que decían los de Rubén y de Gad y los de la media tribu de Manasés, les pareció bien. 31 Entonces Finees, el hijo del sacerdote Eleazar, les dijo:
—Ahora estamos seguros de que el Señor está con nosotros, pues ustedes no trataron de rebelarse contra él, y así nos han salvado del castigo del Señor.
32 Después de esto, Finees y los que iban con él se despidieron de ellos, y regresaron de la región de Galaad a la de Canaán, donde estaban los israelitas. Cuando les contaron a los que estaban en Canaán lo que habían contestado los de las otras tribus, 33 la respuesta les pareció bien, y alabaron a Dios. Desde entonces no hablaron más de atacar a las tribus de Rubén y de Gad, ni de destruir sus tierras. 34 Los descendientes de Rubén y de Gad le pusieron al altar el nombre de «Testimonio», diciendo: «Este altar será un testimonio entre nosotros de que el Señor es Dios.»
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Dios habla hoy ®, © Sociedades Bíblicas Unidas, 1966, 1970, 1979, 1983, 1996.