Add parallel Print Page Options

14 Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade åt dem,

nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den ena halva stammen.

Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade han icke givit någon arvedel bland dem.

Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för deras boskap och deras övriga egendom.

Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de utskiftade landet

Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: »Du vet själv vad HERREN sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.

Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.

Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.

Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt HERREN, min Gud.'

10 Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose -- de år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.

11 Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.

12 Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.»

13 Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron till arvedel.

14 Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade efterföljt HERREN, Israels Gud.

15 Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen bland anakiterna. Och landet hade nu ro från krig.

Die Verteilung des Landes westlich des Jordan

14 Das ist es aber, was die Söhne Israels im Land Kanaan als Erbe erhielten, was Eleasar, der Priester, und Josua, der Sohn Nuns, und die Familienhäupter aus den Stämmen der Söhne Israels unter sie ausgeteilt haben,

als sie es durch das Los unter sie teilten, wie es der Herr durch Mose geboten hatte in Bezug auf die neun Stämme und den halben Stamm.

Denn den zwei Stämmen und dem halben Stamm hatte Mose ihr Erbteil jenseits des Jordan gegeben; den Leviten aber hatte er kein Erbteil in ihrer Mitte gegeben.

Denn die Söhne Josephs bildeten zwei Stämme, Manasse und Ephraim. Den Leviten aber gab man keinen Teil am Landbesitz, sondern nur Städte, in denen sie wohnen konnten, und deren Weideplätze für ihr Vieh, das sie besaßen.

Wie es der Herr dem Mose geboten hatte, so machten es die Söhne Israels und verteilten das Land.

Hebron wird Kaleb als Erbteil zugesprochen

Da traten die Söhne Judas vor Josua in Gilgal, und Kaleb[a], der Sohn Jephunnes, der Kenisiter, sprach zu ihm: Du weißt, was der Herr zu Mose, dem Mann Gottes, meinet- und deinetwegen in Kadesch-Barnea gesagt hat.

Ich war 40 Jahre alt, als mich Mose, der Knecht des Herrn, von Kadesch-Barnea aussandte, das Land auszukundschaften, und ich brachte ihm Bericht, so wie es mir ums Herz war.

Aber meine Brüder, die mit mir hinaufgezogen waren, machten dem Volk das Herz verzagt; ich aber folgte dem Herrn, meinem Gott, ganz nach.

Da schwor mir Mose an jenem Tag und sprach: »Das Land, auf das du mit deinem Fuß getreten bist, soll dein Erbteil sein und das deiner Kinder auf ewig,[b] denn du bist dem Herrn, meinem Gott, ganz nachgefolgt!«

10 Und nun, siehe, der Herr hat mich leben lassen, wie er es mir zugesagt hatte. Und es sind nunmehr 45 Jahre, seit der Herr dies zu Mose sagte, als Israel in der Wüste wanderte. Und nun siehe, ich bin heute 85 Jahre alt,

11 und ich bin noch heute so stark, wie ich war an dem Tag, als mich Mose aussandte; wie meine Kraft damals war, so ist sie auch jetzt, zu kämpfen und aus- und einzuziehen.

12 Und nun, so gib mir dieses Bergland, von dem der Herr geredet hat an jenem Tag; denn du hast an jenem Tag gehört, dass die Enakiter darauf wohnen und dass es große und feste Städte hat; vielleicht wird der Herr mit mir sein, dass ich sie vertreibe, so wie der Herr geredet hat!

13 Da segnete ihn Josua und gab Kaleb, dem Sohn des Jephunne, Hebron als Erbteil.

14 Daher wurde Hebron[c] das Erbteil Kalebs, des Sohnes Jephunnes, des Kenisiters, bis zu diesem Tag, weil er dem Herrn, dem Gott Israels, gänzlich nachgefolgt war.

15 Aber Hebron hieß vor Zeiten »Stadt Arbas«[d]. Der war der größte Mann unter den Enakitern. — Und das Land ruhte aus vom Krieg.

Footnotes

  1. (14,6) bed. nach einigen: »Der Ganzherzige«. Jephunnes = »Dem der Weg gebahnt wird«; Kenisiter = »Jäger«.
  2. (14,9) w. Wenn nicht das Land, auf das dein Fuß getreten ist, dir und deinen Söhnen als Erbteil gehören soll bis in Ewigkeit (hebr. Schwurformel).
  3. (14,14) bed. »Gemeinschaft / Verbundenheit«.
  4. (14,15) hebr. Kirjat-Arba.

Landet väster om Jordan delas upp

14 Detta är de områden som israeliterna fick som egendom i Kanaans land och som prästen Elasar, Josua och ledarna för de olika stammarna tilldelade dem genom lottning som arvedel åt de nio och en halv stammarna, så som Herren hade befallt genom Mose.

Mose hade redan gett landområden åt de 2,5 stammarna på östra sidan Jordan. Åt leviterna gav han inget landområde bland dem. Josefs stam hade blivit två separata stammar, nämligen Manasses och Efraims, och leviterna fick inte något land alls, förutom städerna som de skulle bo i och de kringliggande betesmarkerna för deras boskap. Israeliterna delade landet, så som Herren hade befallt Mose.

Under ledning av kenisséen Kalev, Jefunnes son, kom en delegation från Judas stam till Josua i Gilgal. ”Du vet ju vad Herren sa till gudsmannen Mose om dig och mig när vi var vid Kadesh Barnea”, sa Kalev till Josua. ”Då var jag fyrtio år och Mose Herrens tjänare hade sänt mig från Kadesh Barnea för att spionera på Kanaans land. Jag rapporterade vad jag ansåg vara sanning, men våra bröder som var med oss skrämde folket så att de inte vågade gå in i landet. Eftersom jag hade följt Herren, min Gud, troget, svor Mose då denna ed: ’Den del av landet som du just har besökt ska tillhöra dig och dina efterkommande för all framtid eftersom du varit Herren, min Gud, trogen.’

10 Som du ser har Herren låtit mig leva, som han lovade för de fyrtiofem år som gått sedan Herren gav Mose det löftet och medan Israel vandrade omkring i öknen, och idag är jag åttiofem år. 11 Jag är lika stark nu som jag var då Mose skickade oss ut på detta uppdrag och jag kan fortfarande strida lika bra. 12 Ge mig nu bergsbygden som Herren lovade mig! Du hörde själv talas om anakiterna som bor där i befästa städer, men om Herren är med mig, ska jag driva ut dem ur landet som han lovade.”

13 Josua välsignade då kenisséen Kalev, Jefunnes son, och gav honom Hebron som egendom, 14 därför att han hade troget följt Herren, Israels Gud, och därför är Hebron fortfarande hans egendom. 15 Tidigare hade Hebron kallats Kirjat-Arba efter en stor hjälte bland anakiterna.

I landet rådde sedan fred.