Josua 2
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Rachav gömmer två män i sitt hus
2 I hemlighet sände Josua ut två spioner från Shittim. De skulle ta sig över floden och undersöka hur det såg ut på andra sidan och särskilt i Jeriko. De kom till ett hus där en prostituerad kvinna som hette Rachav bodde och tänkte stanna där över natten. 2 Men kungen i Jeriko hade blivit informerad om att några israeliter hade kommit dit för att spionera på landet. 3 Han sände därför bud till Rachav och lät säga: ”Lämna ut männen som kom till ditt hus, för de är spioner som har blivit hitskickade för att utforska landet.”
4 Rachav gömde då männen och förklarade sedan: ”De var här för ett litet tag sedan, men jag visste inte var de kom ifrån. 5 De lämnade staden när det blev mörkt just som stadsportarna skulle stängas och jag vet inte vart de tog vägen. Om ni skyndar er kan ni nog hinna ifatt dem!” 6 I själva verket hade hon gömt dem uppe på taket under en hög med linhalm som var utlagd på tork.
7 Kungens män började genast leta efter dem och gav sig iväg bort mot Jordan och vadställena och så fort förföljarna lämnat staden, stängde man till stadsportarna.
8 Innan de båda männen hade slagit sig till ro för natten, gick Rachav upp till dem på taket. 9 ”Jag förstår att Herren tänker ge er detta land”, sa hon till dem. ”Vi är alla rädda för er. Allt mod försvinner hos dem som bor här i landet. 10 Vi har nämligen hört hur Herren torkade bort vattnen till en väg genom Sävhavet åt er när ni lämnade Egypten. Vi vet också vad ni gjorde med kungarna Sichon och Og, de båda amoreiska kungarna på östra sidan Jordan, hur ni vigde dem åt förintelse. 11 Inte undra på att vi är skräckslagna! När man hör sådana saker har man inte så mycket mod kvar. För Herren, er Gud, är Gud över både himmel och jord. 12 Svär nu vid Herren att ni visar godhet mot mig och min familj när nu jag har visat godhet mot er. Ge mig ett tecken på det! 13 Låt min far och mor, mina bröder och systrar och deras familjer få leva!”
14 Männen svarade: ”Vi svarar för er med våra egna liv, om du inte förråder oss. När Herren ger oss landet, ska vi visa er godhet och trohet.”
15 Hon firade sedan ner männen genom fönstret med ett rep, för hon bodde i ett hus som var inmurat i stadsmuren. 16 ”Fly upp i bergen”, sa hon till dem. ”Håll er gömda där för förföljarna i tre dagar tills de har kommit tillbaka. Sedan kan ni fortsätta.”
17 Männen sa till henne: ”Vår ed är inte bindande 18 om du inte låter det här röda snöret hänga ner från fönstret som du släppte oss ner igenom när vi kommer in i landet. Se till att dina föräldrar och syskon och hela din familj befinner sig inne i huset! 19 Om någon ger sig ut på gatan, tar han själv ansvaret för sitt liv och då kan vi inte ansvara för vad som händer, men om någon som finns i ditt hus dödas eller skadas är skulden vår. 20 Om du å andra sidan förråder oss är vi inte längre bundna vid vårt löfte.”
21 ”Jag ska göra precis som ni säger”, svarade hon och sände iväg dem. Sedan knöt hon fast det röda snöret i fönstret.
22 Männen gick upp i bergen och stannade där i tre dagar, tills förföljarna hade återvänt till staden. De hade letat efter männen överallt utmed vägarna utan framgång. 23 Då vandrade de båda männen ner igen från bergen, gick över floden och kom till Josua, Nuns son, för att rapportera vad som hänt.
24 ”Det är uppenbart att Herren kommer att ge oss hela landet”, förklarade de. ”Alla där borta är dödsförskräckta för oss.”
Josua 2
Svenska 1917
2 Josua, Nuns son, sände hemligen ut två spejare från Sittim och sade: »Gån och besen landet och Jeriko.» De gingo åstad och kommo in i ett hus där en sköka bodde, vid namn Rahab, och där lade de sig till vila.
2 Men för konungen i Jeriko blev inberättat: »I natt hava några män kommit hit från Israels barn för att utforska landet.»
3 Då sände konungen i Jeriko till Rahab och lät säga: »Lämna ut de män som hava kommit till dig och tagit in i ditt hus, ty de hava kommit hit för att utforska hela landet.»
4 Men kvinnan tog de båda männen och dolde dem; sedan svarade hon: »Ja, männen kommo till mig, men jag visste icke varifrån de voro;
5 och när porten skulle stängas, sedan det hade blivit mörkt, gingo männen ut, och jag vet icke vart de togo vägen; skynden eder att sätta efter dem, så fån I nog fatt i dem.»
6 Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under linstjälkar, som hon hade där, utbredda på taket.
7 Så satte nu männen efter dem åt Jordan till, bort emot vadställena; och man stängde stadsporten så snart förföljarna hade begivit sig åstad.
8 Men innan de främmande männen hade lagt sig, steg hon upp till dem på taket
9 och sade till dem: »Jag vet att HERREN har givit eder detta land, och att förskräckelse för eder har fallit över oss, ja, att alla landets inbyggare äro i ångest för eder.
10 Ty vi hava hört huru HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut framför eder, när I drogen ut ur Egypten, och vad I haven gjort med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon och Og, huru I gåven dem till spillo.
11 Då vi hörde detta, blevo våra hjärtan förfärade, och numera har ingen mod att stå eder emot; ty HERREN, eder Gud, är Gud, uppe i himmelen och nere på jorden.
12 Så loven mig nu med ed vid HERREN, att eftersom jag har gjort barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken därpå,
13 och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar leva, så ock alla som tillhöra dem, och rädda oss från döden.»
14 Männen sade till henne: »Med vårt eget liv svara vi för edert, såframt I icke förråden vårt förehavande; när HERREN giver oss landet, skola vi bevisa dig barmhärtighet och trofasthet.»
15 Då släppte hon ned dem genom fönstret med ett tåg; ty hennes hus låg invid stadsmuren, så att hon bodde invid själva muren.
16 Och hon sade till dem: »Gån upp i bergsbygden, så att edra förföljare icke träffa på eder; och hållen eder gömda där i tre dagar, till dess edra förföljare hava kommit tillbaka, så kunnen I sedan fortsätta eder färd.»
17 Och männen sade till henne: »Vi vilja likväl vara fria ifrån den ed som du nu har tagit av oss,
18 om du, när vi komma in i landet, underlåter att binda detta röda snöre i det fönster genom vilket du har släppt ned oss, och likaledes om du icke har din fader och din moder och dina bröder, alla av din faders hus, samlade hemma hos dig.
19 Dock, om någon går åstad, utom dörrarna till ditt hus, så komme hans blod över hans huvud, och vi äro utan skuld; om däremot någons hand kommer vid en av dem som äro inne i ditt hus, så må dennes blod komma över vårt huvud.
20 Och om du förråder vårt förehavande, så äro vi likaledes fria ifrån den ed som du har tagit av oss.»
21 Hon svarade: »Vare det såsom I haven sagt.» Och så lät hon dem gå, och de drogo åstad. Men hon band det röda snöret i fönstret.
22 Så drogo de nu åstad och kommo upp i bergsbygden och stannade där i tre dagar, till dess att deras förföljare hade vänt tillbaka; ty dessa hade sökt efter dem överallt på vägarna, men hade icke funnit dem.
23 Sedan vände de båda männen tillbaka och kommo ned från bergsbygden och gingo över floden och kommo så till Josua, Nuns son; och de förtäljde för honom allt vad som hade vederfarits dem.
24 Och de sade till Josua: »HERREN har givit hela landet i vår hand; alla landets inbyggare äro i ångest för oss.»
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.