Josua 9-10
Svenska Folkbibeln 2015
Gibeoniterna bedrar Josua
9 (A) När alla kungarna på andra sidan Jordan, i Bergsbygden, i Låglandet och i hela Kustlandet vid Stora havet upp mot Libanon hörde vad som hade hänt hetiterna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna, 2 slöt de sig samman för att strida tillsammans mot Josua och Israel.
3 (B) Men när invånarna i Gibeon[a] hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, 4 handlade de för sin del med list: De gick i väg och påstod sig vara sändebud. De lade utslitna packsäckar på sina åsnor, och utslitna, sönderspruckna och lagade vinsäckar av skinn, 5 och tog utslitna, lappade skor på fötterna och klädde sig i utslitna kläder. Dessutom var allt bröd de tog med sig som reskost torrt och smuligt.
6 De kom till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom och till Israels män: ”Vi kommer från ett avlägset land. Slut förbund med oss.” 7 (C) Men Israels män svarade hiveerna: ”Kanske bor ni här mitt ibland oss. Hur skulle vi då kunna sluta förbund med er?” 8 Då sade de till Josua: ”Vi är dina tjänare.” Josua frågade dem: ”Vilka är ni, och varifrån kommer ni?” 9 De svarade: ”Dina tjänare har kommit från ett mycket avlägset land för Herren din Guds namns skull. Vi har hört ryktet om honom och allt han har gjort i Egypten, 10 (D) och allt han har gjort med amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, med kung Sichon i Heshbon och kung Og i Bashan som bodde i Ashtarot. 11 Därför sade våra äldste och alla invånare i vårt land till oss: Ta med er reskost och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare, slut nu förbund med oss.’ 12 Det här brödet var nybakat när vi tog med det hemifrån till reskost, den dag vi gav oss i väg för att gå till er. Men se, nu är det torrt och smuligt. 13 De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, och se, nu är de sönderspruckna. Och kläderna och skorna vi har på oss har blivit utslitna under vår mycket långa resa.”
14 (E) Då tog Israels män av deras reskost[b] men frågade inte Herren. 15 (F) Och Josua lovade dem fred och ingick förbund med dem att de skulle få leva, och församlingens furstar gav dem sin ed.
16 Men när tre dagar hade gått sedan de ingått förbund med dem, fick de höra att männen var deras grannar och att de bodde mitt ibland dem. 17 Då bröt Israels barn upp och kom på tredje dagen till deras städer, och dessa var Gibeon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. 18 Men Israels barn angrep dem inte, eftersom församlingens furstar hade gett dem sin ed vid Herren, Israels Gud. Men hela församlingen klagade på furstarna. 19 (G) Då svarade alla furstarna hela församlingen: ”Vi har gett dem vår ed vid Herren, Israels Gud. Nu kan vi inte röra dem. 20 (H) Så här ska vi göra med dem: Vi ska låta dem leva, så att inte vreden kommer över oss på grund av den ed vi gav dem.” 21 De fortsatte: ”Låt dem leva.” Och de blev vedhuggare och vattenbärare åt hela församlingen såsom furstarna hade sagt till dem.
22 Josua kallade dem till sig och sade: ”Varför har ni lurat oss och sagt att ni bor mycket långt bort från oss, fastän ni bor mitt ibland oss? 23 Nu är ni under förbannelse. Ni ska aldrig upphöra att vara slavar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.” 24 (I) De svarade Josua: ”Dina tjänare hade hört berättas hur Herren din Gud hade befallt sin tjänare Mose att ge er hela detta land och förgöra landets alla invånare för er. Vi fruktade starkt för våra liv på grund av er, därför gjorde vi detta. 25 Och nu är vi i din hand. Gör med oss vad du finner vara gott och riktigt.” 26 Och han gjorde så: Han befriade dem från Israels barns hand så att de inte dödade dem.
27 På den dagen gjorde Josua dem till vedhuggare och vattenbärare åt församlingen och vid Herrens altare, på den plats han skulle utvälja. Så är de än i dag.
Amoreerna besegras
10 (J) Men Adoni-Sedek,[c] kungen i Jerusalem, fick höra att Josua hade intagit Ai och vigt det åt förintelse, och att han hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt som han gjort med Jeriko och dess kung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med Israel och fick bo mitt ibland dem. 2 Adoni-Sedek och hans folk var mycket rädda, för Gibeon var en stor stad, som en av kungastäderna, större än Ai, och alla dess män var tappra krigare.
3 Därför sände Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, bud till kung Hoham i Hebron, till kung Piram i Jarmut, till kung Jafia i Lakish och till kung Debir i Eglon och lät säga: 4 ”Kom upp till mig och hjälp mig så att vi kan slå gibeoniterna, för de har ingått fred med Josua och Israels barn.” 5 Då samlades de fem amoreiska kungarna – kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon – och drog upp dit med alla sina härar och belägrade Gibeon och angrep det.
6 Men gibeoniterna sände bud till Josua i lägret vid Gilgal: ”Dra inte bort din hand från dina tjänare, utan kom upp till oss fort och rädda oss och hjälp oss. Kungarna över amoreerna som bor i bergsbygden har alla förenat sig mot oss.”
7 Då drog Josua dit från Gilgal med allt sitt krigsfolk och alla sina tappraste krigare. 8 (K) Herren sade till Josua: ”Var inte rädd för dem, för jag har gett dem i dina händer. Ingen av dem ska kunna stå dig emot.” 9 Efter att ha ryckt fram hela natten från Gilgal kom Josua plötsligt över dem.
10 (L) Och Herren lät dem drabbas av panik inför Israel och tillfogade dem ett stort nederlag vid Gibeon och förföljde dem på vägen upp till Bet-Horon och dödade dem ända till Aseka och Mackeda. 11 (M) Och när de under sin flykt för Israel hade kommit till sluttningen som går ner från Bet-Horon, lät Herren stora stenar falla över dem från himlen, hela vägen till Aseka, så att de dog. De som dödades genom hagelstenarna var fler än de som Israels barn dödade med svärd.
Solen står stilla
12 På den dagen då Herren gav amoreerna i israeliternas våld talade Josua till Herren inför hela Israel:
”Sol, stå stilla i Gibeon,
måne, i Ajalons dal!”
13 (N) Och solen stod stilla
och månen blev stående
tills folket hade hämnats
på sina fiender.
Detta står skrivet i ”Den redliges bok[d]”. Solen blev stående mitt på himlen och gjorde sig ingen brådska att gå ner för att fullborda dagen. 14 Aldrig har någon dag varit som denna, varken förr eller senare, då Herren lyssnade till en mans ord. Herren stred för Israel.
15 Sedan vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid Gilgal.
Amoreiska kungar tillfångatas
16 Men de fem kungarna flydde och gömde sig i grottan vid Mackeda. 17 När Josua fick höra att man funnit de fem kungarna gömda i grottan vid Mackeda, 18 sade han: ”Vältra stora stenar framför grottöppningen och sätt folk där för att bevaka dem. 19 Men ni andra, stanna inte utan förfölj era fiender och förgör dem som blir efter. Låt dem inte komma in i sina städer, för Herren er Gud har gett dem i er hand.”
20 När Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort nederlag och dödat dem – utom några som lyckades rädda sig och komma in i de befästa städerna – 21 vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid Mackeda. Ingen vågade säga ett ord mot Israels barn.
22 Då sade Josua: ”Öppna ingången till grottan och för ut de fem kungarna ur grottan till mig.” 23 De gjorde så och förde ut de fem kungarna från grottan till honom: Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmuts kung, Lakishs kung och Eglons kung. 24 När de hade fört ut kungarna till Josua, kallade han till sig alla Israels män och sade till befälhavarna för krigsfolket som hade varit med honom: ”Kom fram och sätt era fötter på dessa kungars nackar.” De kom fram och satte sina fötter på deras nackar.[e] 25 Sedan sade Josua till dem: ”Var inte rädda eller förskräckta, utan var starka och frimodiga. Så här ska Herren göra med alla fiender som ni kommer i strid med.” 26 (O) Därefter högg Josua ihjäl dem och hängde upp dem på fem pålar, och där fick de hänga till kvällen[f]. 27 Men vid solnedgången togs de på Josuas befallning ner från pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda. Framför ingången till grottan lade man stora stenar som ligger kvar där än i dag.
Städerna i söder erövras
28 Den dagen intog Josua Mackeda[g] och slog dess invånare och kung med svärd. Han vigde dem åt förintelse, alla som var därinne, och lät ingen komma undan. Han gjorde med kungen i Mackeda så som han hade gjort med kungen i Jeriko.
29 Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och stred mot Libna. 30 Herren gav också Libna och dess kung i Israels hand och de slog invånarna med svärd, alla som var därinne, och lät ingen komma undan. Han gjorde med dess kung på samma sätt som han hade gjort med kungen i Jeriko.
31 Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakish och belägrade och stred mot det. 32 Herren gav Lakish i Israels hand, så att de intog staden på andra dagen. De slog dess invånare med svärd, alla som var därinne, så som de hade gjort med Libna.
33 Då drog Horam, kungen i Gezer, upp för att hjälpa Lakish. Men Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem komma undan.
34 Från Lakish drog Josua med hela Israel till Eglon, och de belägrade och angrep det. 35 De intog det samma dag och slog dess invånare med svärd. Alla som var därinne vigde han åt förintelse den dagen, så som han hade gjort med Lakish.
36 Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och stred mot det. 37 Och de intog staden och slog dess invånare och dess kung med svärd, likaså alla dess lydstäder och alla som var i dem. Han lät ingen komma undan, så som han hade gjort med Eglon. Han vigde staden åt förintelse med alla som var därinne.
38 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och stred mot det. 39 Han intog det med dess kung och alla dess lydstäder, och de slog deras invånare med svärd. De vigde alla som var därinne åt förintelse. Ingen lät han komma undan. Han gjorde med Debir och dess kung så som han hade gjort med Hebron och som han hade gjort med Libna och dess kung.
40 (P) Så erövrade Josua hela landet, Bergsbygden, Negev, Låglandet och Bergssluttningarna och slog alla kungar där, ingen lät han komma undan. Han vigde allt som andades åt förintelse, så som Herren, Israels Gud, hade befallt. 41 (Q) Josua slog allt som fanns mellan Kadesh-Barnea och Gaza, liksom hela landet Goshen[h] ända till Gibeon. 42 Alla dessa kungar och deras land intog Josua på en gång, för Herren, Israels Gud, stred för Israel. 43 Sedan återvände Josua med hela Israel till lägret vid Gilgal.
Footnotes
- 9:3 Gibeon Betydande stad (10:2) ca 1 mil nordväst om Jerusalem, delvis utgrävd.
- 9:14 tog … av deras reskost Att dela en måltid hörde ihop med att sluta förbund (jfr t ex 1 Mos 31:44, 54).
- 10:1 Adoni-Sedek Betyder ”min herre är rättfärdighet” (jfr kung Melki-Sedek i 1 Mos 14:18).
- 10:13 Den redliges bok Hebr. ”Jashars bok”. Troligen en poetisk skildring av forna hjältedåd som inte bevarats (även citerad i 2 Sam 1:18).
- 10:24 fötter på … nackar En sed även belagd hos assyrierna. På så sätt blev de besegrade fienderna ”som en pall” under segrarens fötter (jfr Ps 110:1).
- 10:26 till kvällen Upphängda kroppar skulle begravas samma dag (5 Mos 21:23, jfr Joh 19:31).
- 10:28 Mackeda etc De erövrade städerna låg alla sydväst om Jerusalem.
- 10:41 Goshen Område med betesmark i södra Israel (jfr 15:51) som kan ha fått sitt namn från det mer kända Goshen i Egypten där israeliternas hjordar fick beta (1 Mos 46:34).
Josua 9-10
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Josua anfaller kungarna i söder
9 När kungarna på västra sidan om Jordan, i bergsbygden, i Låglandet och utmed Medelhavskusten, så långt upp som till Libanon, hettiterna, amoréerna, kanaanéerna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna hörde vad som hänt, 2 slöt de sig samman för att strida mot Josua och Israel.
Givons invånare lurar Josua
3 Men när invånarna i Givon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Aj, 4 beslöt de att försöka rädda sig med list. De skickade iväg sändebud till Josua med åsnor lastade med gamla säckar, utslitna, spruckna och lappade vinsäckar. 5 Sändebuden tog på sig slitna, lagade sandaler och gamla, utslitna kläder. Deras färdkost var torrt och smuligt bröd. 6 När de kom fram till lägret i Gilgal, sa de till Josua och männen i Israel: ”Vi kommer från ett avlägset land. Slut förbund med oss!”
7 ”Hur ska vi kunna veta att ni inte bor här i närheten?” svarade israeliterna hivéerna. ”Hur ska vi då kunna sluta något förbund med er?”
8 ”Vi är dina tjänare”, svarade de. ”Men vad är ni då för ena?” frågade Josua. ”Var kommer ni ifrån?” 9 ”Vi, dina tjänare, kommer från ett land mycket långt borta”, fortsatte de. ”Vi har hört talas om Herrens, er Guds, makt och om allt han gjorde i Egypten 10 och vad han gjorde med de amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon, kungen i Heshbon, och Og, Bashans kung, som regerade i staden Ashtarot. 11 Därför sa de äldste och folket till oss: ’Förbered er för en lång resa och gå till israeliterna och säg att vi är beredda att bli deras tjänare och ingå förbund med dem.’ 12 Det här brödet var varmt och kom direkt ur ugnen när vi gav oss iväg, men som ni ser är det nu torrt och smuligt. 13 De här vinsäckarna var nya när vi fyllde dem, men nu är de gamla och spruckna och våra kläder och skor har hunnit bli utslitna under vår långa resa.”
14 Männen tog då av deras mat[a] och brydde sig inte om att fråga Herren. 15 Josua slöt ett fredsförbund med dem där han lovade att de skulle få leva och ledarna i menigheten bekräftade det med en ed.
16 Tre dagar efter att de slutit förbund kom det fram att männen i själva verket var givoniter, nära grannar[b] till Israel. 17 Israeliterna drog då omedelbart iväg och nådde efter tre dagar fram till deras städer, Givon, Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim. 18 Men på grund av den ed som Israels ledare hade avlagt inför Herren, Israels Gud, kunde de inte anfalla städerna. Israeliterna klagade högljutt på sina ledare, 19 men deras ledare svarade: ”Vi har avlagt en ed inför Herren att vi inte ska anfalla dem och det löftet måste vi hålla. 20 Vi måste låta dem få leva, för om vi bryter eden, kommer Herrens vrede över oss.”
21 De fortsatte: ”Låt dem leva, men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten.” Det blev som ledarna lovat dem.
22 Josua sammankallade deras ledande män och frågade: ”Varför ljög ni för oss och påstod att ni bodde långt borta i ett avlägset land när ni bor här alldeles intill oss? 23 Nu kommer en förbannelse att vila över er. Från den här stunden ska ni alltid tjäna som slavar som hugger ved och bär vatten i tjänst för min Guds hus.”
24 ”Vi, dina tjänare, hade fått reda på att Herren, din Gud, sagt till sin tjänare Mose att han skulle ge detta land åt er och utrota alla som bor här”, svarade de. ”Vi var rädda för våra liv, det var därför vi gjorde så här. 25 Men nu är vi helt i dina händer och du kan göra med oss vad du vill.”
26 Josua tillät inte israeliterna att döda dem, 27 utan de fick bli vedhuggare och vattenbärare åt menigheten och vid Herrens altare på den plats Herren skulle välja ut. Detta är fortfarande deras uppgift.[c]
Erövringen i söder
10 När Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, hörde att Josua hade besegrat Aj och dess kung och vigt staden åt förintelse, på samma sätt som han redan tidigare hade utplånat Jeriko och dödat dess kung, och hur invånarna i Givon hade lyckats få ett fredsförbund med Israel och fick bo nära dem, 2 blev han fruktansvärt rädd. Givon var nämligen en stor stad, lika stor som någon av kungastäderna och mycket större än Aj, och dess män var kända för att vara verkliga krigare. 3 Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, skickade därför ett bud till kung Hoham i Hebron, kung Piram i Jarmut, kung Jafia i Lakish och kung Devir i Eglon.
4 ”Kom och hjälp mig att besegra givoniterna”, sa han. ”De har slutit fred med Josua och Israels folk.”
5 Dessa fem amoreiska kungar, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon, slog alltså samman sina arméer och anföll gemensamt Givon.
6 Då sände männen i Givon omedelbart bud till Josua i lägret i Gilgal. ”Lämna inte dina tjänare i sticket! Kom hit till vår hjälp, rädda oss!” bad de. ”Skynda er! Alla de amoreiska kungarna i bergsbygden har slagit ihop sina arméer och går till anfall mot oss.”
7 Josua och israeliternas armé med alla de tappra krigarna ryckte då ut från Gilgal. 8 ”Var inte rädd för dem”, sa Herren till Josua. ”Jag ger dem i dina händer. Inte en enda av dem ska kunna stå emot dig.”
9 Josua och hans armé marscherade hela natten och överrumplade fienden. 10 Herren lät det bli panik bland dem när de fick se israeliterna. De blev fullständigt besegrade vid Givon och israeliterna förföljde de överlevande ända bort till Bet Horon, Aseka och Mackeda och dödade många av dem. 11 När de under sin flykt undan israeliterna hade kommit till den sluttning som går ned från Bet Horon, lät Herren en fruktansvärd hagelstorm komma över dem och den följde dem hela vägen fram till Aseka. Fler blev dödade av hagel än av israeliternas svärd.
12 Den dagen då Herren överlämnade amoréerna åt israeliterna, bad Josua högt till Herren inför alla israeliterna:
”Låt solen stå stilla över Givon
och månen stanna i Ajalons dal!”
13 Då stod solen och månen stilla
tills man hade hämnats fiendehärarna.
Detta finns nedtecknat i ”Den redliges bok”[d].
Solen stod kvar uppe på himlen hela dagen och väntade med att gå ner. 14 Det har aldrig hänt tidigare och inte heller senare att Herren svarat på en mans bön på det viset. Det var Herren som stred för Israel den dagen. 15 Sedan återvände Josua och Israels armé till lägret i Gilgal.
Fem kungar avrättas
16 Då hade de fem kungarna flytt och gömde sig i en grotta vid Mackeda. 17 När Josua nåddes av nyheten att man funnit kungarna gömda i grottan i Mackeda, 18 befallde han att en stor sten skulle rullas framför grottans ingång och att vakter skulle sättas dit. 19 De övriga fick inte stanna utan skulle förfölja fienden och angripa dem bakifrån och inte låta dem komma tillbaka till sina städer, för Herren, deras Gud, skulle ge dem i deras våld.
20 Josua och Israels armé fortsatte att slå ner fienden och gjorde fullständigt slut på dem, med undantag av det lilla fåtal som lyckades komma tillbaka till sina befästa städer.
21 Sedan återvände hela armén till Josua i lägret vid Mackeda. Ingen vågade säga ett ord mot Israel.
22 Josua gav nu sina män befallning om att flytta bort stenen från grottans öppning och föra ut de fem kungarna till honom. 23 Så förde de ut de fem kungarna till honom från grottan, kungarna i Jerusalem, Hebron, Jarmut, Lakish och Eglon. 24 När de förts ut till Josua, sammankallade han hela Israel och gav befälhavarna för armén order att sätta sina fötter på kungarnas nackar.[e] De gjorde så.
25 ”Var inte rädda och tappa inte modet”, sa Josua till sina män. ”Var starka och modiga, för så här kommer Herren att göra med alla era fiender!” 26 Med de orden slog Josua ihjäl de fem kungarna och hängde upp deras döda kroppar på fem pålar där de fick hänga tills det blev kväll.
27 Vid solnedgången gav Josua befallning om att kropparna skulle tas ner och kastas in i grottan där kungarna hade gömt sig. Framför grottan kastade man upp ett stort stenröse som fortfarande finns kvar.
Israel utplånar städer i söder
28 Samma dag intog Josua Mackeda och vigde kungen, alla invånare och allt levande som fanns där åt förintelse. Ingen i staden kom levande undan. Med kungen i Mackeda gjorde han som han hade gjort med kungen i Jeriko.
29 Därefter tågade Josua och alla israeliterna med honom från Mackeda mot Livna och anföll det. 30 Herren gav också den staden och dess kung i Israels våld. Josua dödade invånarna och allt levande med svärd och lät ingen komma undan. Med dess kung gjorde han som han hade gjort med kungen i Jeriko.
31 Från Livna fortsatte Josua och israeliterna till Lakish, där de belägrade och anföll staden. 32 Herren gav också Lakish i Israels hand, så att Josua kunde inta staden på andra dagen och invånarna och allt levande dödades med svärd här på samma sätt som i Livna.
33 Under anfallet mot Lakish hade kung Horam från Geser kommit för att hjälpa till, men Josua dödade också honom och slog hela hans armé. Ingen kom undan.
34 Från Lakish fortsatte Josua och israeliterna vidare till Eglon, som de belägrade och anföll. 35 Den staden intog de redan första dagen och, alldeles som i Lakish, vigde de alla invånarna åt förintelse. 36 Sedan lämnade Josua och israeliterna Eglon, fortsatte till Hebron som de anföll, 37 intog det och alla dess underlydande städer och dödade kungen och hela befolkningen. Han lät ingen komma undan utan gjorde som han gjort i Eglon, vigde Hebron med allt levande där åt förintelse. 38 Därefter återvände Josua och israeliterna till Devir 39 och intog det, såväl som de underlydande städerna runtomkring, och allt folk vigdes åt förintelse. Ingen fick komma undan, utan han gjorde med Devir precis som med Hebron och Livna och dess kung.
40 På detta sätt besegrade Josua hela landet, folken och kungarna i bergsbygden, Negev, Låglandet och på bergssluttningarna. Han vigde alla i hela landet åt förintelse och lät inget levande komma undan, precis som Herren, Israels Gud, hade gett befallning om. 41 Josua intog hela landet från Kadesh Barnea till Gaza och hela Goshenområdet ända till Givon. 42 Alla dessa kungar och länder intog Josua på en gång, för Herren, Israels Gud, stred för sitt folk. 43 Sedan återvände Josua och hans armé till lägret vid Gilgal.
Footnotes
- 9:14,15 Att äta tillsammans var en del av ritualen då man ingick förbund.
- 9:16 Givon låg norr om Jerusalem.
- 9:27 Förbundet varade i många hundra år. Givoniterna var med och byggde upp Jerusalem efter hemkomsten från Babylon cirka tusen år senare. Se Neh 3:7.
- 10:13 Den redliges bok kallas också Jasers bok och var antagligen en poetisk bok om Israels alla krig, men den har aldrig varit en del av Bibeln. Den omnämns också i 2 Sam 1:18.
- 10:24 Offentlig förnedring av fiendens ledare var en segerceremoni vid krig i Mellanöstern på den här tiden.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.