Josua 2
Svenska Folkbibeln
Josua sänder spejare till Jeriko
2 Josua, Nuns son, sände i hemlighet ut två spejare från Sittim och sade: "Gå och undersök landet och särskilt Jeriko." De gav sig i väg och kom in i ett hus, där en sköka vid namn Rahab bodde, och där lade de sig att vila. 2 Men för kungen i Jeriko berättade man: "I natt har några israelitiska män kommit hit för att bespeja landet." 3 Då sände kungen i Jeriko bud till Rahab och sade: "Lämna ut de män som har kommit till dig och tagit in i ditt hus, de har kommit hit för att bespeja hela landet."
4 Men kvinnan tog de båda männen och gömde dem. Sedan sade hon: "Ja, männen kom till mig, men jag visste inte varifrån de kom. 5 Och när porten skulle stängas sedan det hade blivit mörkt, gick männen ut, och jag vet inte vart de tog vägen. Skynda efter dem, så får ni nog tag i dem." 6 Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under linstjälkar, som hon hade utbredda på taket. 7 Männen skyndade efter dem på vägen till Jordan mot vadställena. Och så snart förföljarna hade gett sig av, stängdes stadsporten.
8 Men innan spejarna hade lagt sig, gick hon upp till dem på taket 9 och sade: "Jag vet att Herren har gett er detta land och att en skräck för er har fallit över oss, ja, att alla landets invånare bävar för er. 10 Vi har hört hur Herren lät vattnet i Röda havet torka ut framför er, när ni drog ut ur Egypten, och vad ni gjorde med Sichon och Og, amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, hur ni gav dem till spillo. 11 När vi hörde detta blev våra hjärtan förskräckta, och nu har ingen mod att stå er emot. Ty Herren, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden. 12 Lova mig därför med ed vid Herren att eftersom jag har visat barmhärtighet mot er, skall också ni visa barmhärtighet mot min fars hus. Ge mig ett säkert tecken på det, 13 och låt min far och min mor, mina bröder och mina systrar leva, liksom alla som tillhör dem, och rädda oss från döden."
14 Männen sade till henne: "Med vårt eget liv svarar vi för ert, bara ni inte förråder vårt ärende. När Herren ger oss landet, skall vi visa nåd och trofasthet mot dig."
15 Då släppte hon ner dem genom fönstret med ett rep. Hennes hus var en del av stadsmuren, så att hon bodde i själva muren. 16 Och hon sade till dem: "Gå upp i bergen, så att era förföljare inte träffar på er. Håll er gömda där i tre dagar, till dess era förföljare har kommit tillbaka. Sedan kan ni fortsätta er färd." 17 Och männen sade till henne: "Vi är fria från den ed du har tagit av oss, 18 om du, när vi kommer in i landet, inte binder detta röda snöre i fönstret som du släppte ner oss genom, och likaså om du inte har din far och din mor och dina bröder, alla som tillhör din fars hus, samlade hemma hos dig. 19 Men om någon går ut genom dörren till ditt hus, skall hans blod komma över hans eget huvud, och vi är utan skuld. Om däremot någon bär hand på en av dem som är inne i ditt hus, skall dennes blod komma över vårt huvud. 20 Men om du förråder vårt ärende är vi fria från den ed som du har tagit av oss." 21 Hon svarade: "Låt det bli som ni har sagt." Så sände hon i väg dem, och de gav sig av. Och hon band det röda snöret i fönstret.
22 De begav sig i väg och gick upp i bergen och stannade där i tre dagar, till dess deras förföljare hade vänt tillbaka. Dessa hade sökt efter dem överallt längs vägen men inte funnit dem. 23 Sedan vände de båda männen tillbaka ner från bergen och gick över floden och kom till Josua, Nuns son. De berättade för honom allt som hade hänt dem. 24 Och de sade till Josua: " Herren har gett hela landet i vår hand. Alla landets invånare bävar för oss."
Joshua 2
New King James Version
Rahab Hides the Spies(A)
2 Now Joshua the son of Nun sent out two men (B)from [a]Acacia Grove to spy secretly, saying, “Go, view the land, especially Jericho.”
So they went, and (C)came to the house of a harlot named (D)Rahab, and [b]lodged there. 2 And (E)it was told the king of Jericho, saying, “Behold, men have come here tonight from the children of Israel to search out the country.”
3 So the king of Jericho sent to Rahab, saying, “Bring out the men who have come to you, who have entered your house, for they have come to search out all the country.”
4 (F)Then the woman took the two men and hid them. So she said, “Yes, the men came to me, but I did not know where they were from. 5 And it happened as the gate was being shut, when it was dark, that the men went out. Where the men went I do not know; pursue them quickly, for you may overtake them.” 6 (But (G)she had brought them up to the roof and hidden them with the stalks of flax, which she had laid in order on the roof.) 7 Then the men pursued them by the road to the Jordan, to the fords. And as soon as those who pursued them had gone out, they shut the gate.
8 Now before they lay down, she came up to them on the roof, 9 and said to the men: (H)“I know that the Lord has given you the land, that (I)the terror of you has fallen on us, and that all the inhabitants of the land (J)are fainthearted because of you. 10 For we have heard how the Lord (K)dried up the water of the Red Sea for you when you came out of Egypt, and (L)what you did to the two kings of the Amorites who were on the other side of the Jordan, Sihon and Og, whom you (M)utterly destroyed. 11 And as soon as we (N)heard these things, (O)our hearts melted; neither did there remain any more courage in anyone because of you, for (P)the Lord your God, He is God in heaven above and on earth beneath. 12 Now therefore, I beg you, (Q)swear to me by the Lord, since I have shown you kindness, that you also will show kindness to (R)my father’s house, and (S)give me [c]a true token, 13 and (T)spare my father, my mother, my brothers, my sisters, and all that they have, and deliver our lives from death.”
14 So the men answered her, “Our lives for yours, if none of you tell this business of ours. And it shall be, when the Lord has given us the land, that (U)we will deal kindly and truly with you.”
15 Then she (V)let them down by a rope through the window, for her house was on the city wall; she dwelt on the wall. 16 And she said to them, “Get to the mountain, lest the pursuers meet you. Hide there three days, until the pursuers have returned. Afterward you may go your way.”
17 So the men said to her: “We will be (W)blameless[d] of this oath of yours which you have made us swear, 18 (X)unless, when we come into the land, you bind this line of scarlet cord in the window through which you let us down, (Y)and unless you [e]bring your father, your mother, your brothers, and all your father’s household to your own home. 19 So it shall be that whoever goes outside the doors of your house into the street, his blood shall be on his own head, and we will be [f]guiltless. And whoever is with you in the house, (Z)his [g]blood shall be on our head if a hand is laid on him. 20 And if you tell this business of ours, then we will be [h]free from your oath which you made us swear.”
21 Then she said, “According to your words, so be it.” And she sent them away, and they departed. And she bound the scarlet cord in the window.
22 They departed and went to the mountain, and stayed there three days until the pursuers returned. The pursuers sought them all along the way, but did not find them. 23 So the two men returned, descended from the mountain, and crossed over; and they came to Joshua the son of Nun, and told him all that had befallen them. 24 And they said to Joshua, “Truly (AA)the Lord has delivered all the land into our hands, for indeed all the inhabitants of the country are fainthearted because of us.”
Footnotes
- Joshua 2:1 Heb. Shittim
- Joshua 2:1 Lit. lay down
- Joshua 2:12 a pledge of truth
- Joshua 2:17 free from obligation to this oath
- Joshua 2:18 Lit. gather
- Joshua 2:19 free from obligation
- Joshua 2:19 guilt of bloodshed
- Joshua 2:20 free from obligation to
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Scripture taken from the New King James Version®. Copyright © 1982 by Thomas Nelson. Used by permission. All rights reserved.
