Jona blir arg på Gud

4 Det förargade Jona mycket att Gud ändrade sina planer,

² och han klagade inför Herren över det: Detta är precis vad jag trodde du skulle göra, Herre, när jag var hemma i mitt eget land och du första gången sa till mig att gå hit. Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarsis, för jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, som sällan blir vred men är god och omtänksam. Jag visste hur lätt det skulle vara för dig att ändra dina planer på att förgöra detta folk.

³ Döda mig nu, Herre! Jag vill bara dö nu när inget av det jag sa till dem kommer att hända.

⁴ Då sa Herren: Är det verkligen rätt att bli arg för den sakens skull?

⁵ Jona blev stött och gick ut till en plats öster om staden. Där gjorde han ett tak av löv för att få lite skugga medan han satt och väntade på vad som skulle hända med staden.

⁶ Herren lät då en ricinbuske växa upp och ge Jona skugga under sina stora löv. Jona blev glad och tacksam över busken.

⁷ Men nästa morgon såg Gud till att maskar åt av busken som snart vissnade och dog.

⁸ När solen var som hetast befallde Gud en östanvind att blåsa på Jona, och den brände hans huvud tills han inte längre härdade ut utan bara önskade sig döden:Döden måste vara bättre än det här, klagade han.

⁹ Då sa Gud till Jona: Är det verkligen rätt av dig att bli så upprörd över att busken dog? Ja, det är det! Jag är så arg att jag kan dö, svarade Jona.

¹⁰ Då sa Herren: Du tycker synd om dig själv när busken som skuggar dig vissnar ner och dör, trots att du inte själv har gjort ett dugg för att den skulle växa där.

¹¹ Varför skulle jag då inte få förbarma mig över Nineves 120.000 invånare, som lever i ett djupt andligt mörker, och all den boskap som också finns där? Visst har jag rätt att tänka på dem och deras väl!