Jona 1
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Jona flyr från Gud
1 Jona, Amittais son, fick detta budskap från Herren:
2 Gå till den stora staden Nineve och meddela detta från mig, Herren: 'Jag tänker förstöra dig, för din ondska når ända upp till mig!'
3 Men Jona var rädd för att gå till Nineve, så han försökte gömma sig för Herren. Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis. Han betalade för sig och gick ombord i förhoppningen att kunna fly till Tarsis och gömma sig för Herren.
4 När fartyget hade kommit ut på öppet vatten sände Herren plötsligt en så våldsam storm att fartyget var nära att gå under.
5 Sjömännen ombord blev rädda och var och en ropade desperat till sin gud om hjälp. För att lätta skeppet lämpade de lasten överbord.Men under allt detta låg Jona nere i skeppet och sov djupt.
6 Kaptenen gick då ner till honom och röt: Vad menar du med att ligga här? Hur kan du ligga och sova på det här sättet, när vi är nära att gå under? Upp med dig och be till din gud du också. Han kanske hör oss och kan rädda oss!
7 Besättningen bestämde sig då för att kasta lott för att se vem som kunde vara skyldig till deras olycka. Vem har retat gudarna och orsakat stormen? skrek de. När de kastade lott föll lotten på Jona.
8 Vad har du gjort? frågade de. Varför har vi råkat ut för den här fruktansvärda stormen? Vem är du? Vad har du för arbete? Från vilket land och folk kommer du?
9-10 Han svarade: Jag är jude. Jag tillber Herren, himlens Gud, som har skapat jord och hav. Men han berättade också att han var på flykt undan Herren.När männen hörde detta darrade de av rädsla, allt medan stormen tilltog i styrka. De ropade ilsket till Jona:
11 Varför gjorde du så? Vad ska vi göra för att lugna stormen?
12 Kasta mig i havet, sa Jona uppgivet. Då kommer det att bli lugnt igen. Jag vet att det är mitt fel att stormen kommit över oss.
13 Sjömännen gjorde ett sista försök att ro mot land, men de orkade inte. Vinden hade tilltagit ännu mer.
14 Då ropade de till Herren: Herre, vi vill inte dö för den här mannens synder. Gör oss inte ansvariga för hans död, för detta är inte vårt fel. Du har sänt stormen över honom, och till det har du säkert dina goda skäl!
15 Sedan tog de Jona och kastade honom överbord. Havet blev genast lugnt!
16 Männen blev häpna över vad Herren gjorde, och de lovade högtidligt att tjäna honom och offrade till honom.
Jonah 1
New King James Version
Jonah’s Disobedience
1 Now the word of the Lord came to (A)Jonah the son of Amittai, saying, 2 “Arise, go to (B)Nineveh, that (C)great city, and cry out against it; for (D)their wickedness has come up before Me.” 3 But Jonah arose to flee to Tarshish from the presence of the Lord. He went down to (E)Joppa, and found a ship going to Tarshish; so he paid the fare, and went down into it, to go with them to (F)Tarshish (G)from the presence of the Lord.
The Storm at Sea
4 But (H)the Lord [a]sent out a great wind on the sea, and there was a mighty tempest on the sea, so that the ship was about to be broken up.
5 Then the mariners were afraid; and every man cried out to his god, and threw the cargo that was in the ship into the sea, to lighten [b]the load. But Jonah had gone down (I)into the lowest parts of the ship, had lain down, and was fast asleep.
6 So the captain came to him, and said to him, “What do you mean, sleeper? Arise, (J)call on your God; (K)perhaps your God will consider us, so that we may not perish.”
7 And they said to one another, “Come, let us (L)cast lots, that we may know for whose cause this trouble has come upon us.” So they cast lots, and the lot fell on Jonah. 8 Then they said to him, (M)“Please tell us! For whose cause is this trouble upon us? What is your occupation? And where do you come from? What is your country? And of what people are you?”
9 So he said to them, “I am a Hebrew; and I fear [c]the Lord, the God of heaven, (N)who made the sea and the dry land.”
Jonah Thrown into the Sea
10 Then the men were exceedingly afraid, and said to him, “Why have you done this?” For the men knew that he fled from the presence of the Lord, because he had told them. 11 Then they said to him, “What shall we do to you that the sea may be calm for us?”—for the sea was growing more tempestuous.
12 And he said to them, (O)“Pick me up and [d]throw me into the sea; then the sea will become calm for you. For I know that this great tempest is because of me.”
13 Nevertheless the men rowed hard to return to land, (P)but they could not, for the sea continued to grow more tempestuous against them. 14 Therefore they cried out to the Lord and said, “We pray, O Lord, please do not let us perish for this man’s life, and (Q)do not charge us with innocent blood; for You, O Lord, (R)have done as it pleased You.” 15 So they picked up Jonah and threw him into the sea, (S)and the sea ceased from its raging. 16 Then the men (T)feared the Lord exceedingly, and offered a sacrifice to the Lord and took vows.
Jonah’s Prayer and Deliverance
17 Now the Lord had prepared a great fish to swallow Jonah. And (U)Jonah was in the belly of the fish three days and three nights.
Footnotes
- Jonah 1:4 Lit. hurled
- Jonah 1:5 Lit. from upon them
- Jonah 1:9 Heb. YHWH
- Jonah 1:12 Lit. hurl
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica
Copyright © 2011 by Global Bible Initiative
Scripture taken from the New King James Version®. Copyright © 1982 by Thomas Nelson. Used by permission. All rights reserved.
