Add parallel Print Page Options

Jesus botar en förlamad man vid Betesda

Lite senare gick Jesus till Jerusalem under en av de judiska högtiderna. I Jerusalem, nära Fårporten, finns en damm som på hebreiska kallas Betesda[a], och den har fem pelargångar. Många sjuka, blinda, förlamade och andra handikappade låg i dessa pelargångar [och väntade på att vattnet skulle komma i rörelse. En Herrens ängel steg nämligen ner då och då i dammen och rörde om vattnet, och den förste som steg ner i vattnet sedan det blivit omrört blev frisk, vilken sjukdom han än hade.][b]

En av dem som låg där var en man som hade varit förlamad i trettioåtta år. När Jesus såg honom ligga där och fick veta att han hade varit sjuk så länge, frågade han honom: ”Vill du bli frisk?”

”Herre”, svarade mannen, ”jag har ingen som hjälper mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse. Medan jag fortfarande är på väg, hinner någon annan dit före mig.”

Då sa Jesus till honom: ”Res dig upp, ta din bädd och gå!” Genast blev mannen frisk, och han tog sin bädd och gick iväg.

Men detta hände på sabbaten[c], 10 och judarna sa till mannen som hade blivit botad: ”Det är sabbat. Du får inte bära din bädd!”

11 Men mannen svarade: ”Han som gjorde mig frisk sa till mig att ta min bädd och gå.”

12 Då frågade de honom: ”Vem sa till dig att du skulle ta den och gå?”

13 Men mannen visste inte det, för Jesus hade försvunnit därifrån eftersom det var så mycket folk. 14 Senare fann Jesus mannen i templet och sa till honom: ”Nu är du frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre.”

15 Då gick mannen och talade om för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

Jesus förklarar att han är Guds Son

16 Från och med nu började judarna förfölja Jesus, eftersom han hade gjort detta på sabbaten. 17 Men Jesus sa till dem: ”Min Fader är ständigt i arbete, och även jag arbetar.”

18 Då blev judarna ännu mer ivriga att döda honom, eftersom han inte bara bröt mot sabbatsbudet, utan dessutom talade om Gud som sin Fader och därmed jämställde sig själv med Gud.

19 Men Jesus svarade dem: ”Ja, sannerligen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv. Han gör bara det som han ser sin Fader göra. Det Fadern gör, det gör också Sonen. 20 Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han gör. Och han ska visa honom ännu större ting, så att ni häpnar. 21 Så som Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt dem han vill. 22 Fadern dömer ingen utan har överlåtit all dom åt Sonen, 23 för att alla ska ära Sonen på samma sätt som de ärar Fadern. Men den som inte ärar Sonen, ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.

24 Ja, sannerligen säger jag er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han kommer inte att dömas, utan har gått över från döden till livet. 25 Ja, sannerligen säger jag er: det kommer en stund, ja, den är faktiskt redan här, då de döda ska höra Guds Sons röst. Och de som hör den ska få liv. 26 Fadern har liv i sig själv, och han har också gett Sonen liv i sig själv. 27 Han har gett honom makten att döma, eftersom han är Människosonen. 28 Bli inte förvånade. Det kommer en stund då alla som ligger i sina gravar ska höra hans röst 29 och komma ut ur dem. De som har gjort det goda ska uppstå till livet, och de som har gjort det onda ska uppstå till dom.

30 Men jag kan inte göra något av mig själv. Jag dömer utifrån vad jag hör, och min dom är rättvis, eftersom jag inte söker min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

Vittnesbörd om Jesus

31 Om jag vittnar om mig själv, är inte mitt vittnesbörd trovärdigt. 32 Men det finns en annan som vittnar om mig, och jag vet att det han vittnar om mig är trovärdigt. 33 Ni har ju själva skickat några till Johannes, och han har vittnat för sanningen. 34 Jag har inget behov av någon människas vittnesbörd om mig, men jag berättar detta för att ni ska bli räddade. 35 Johannes var en brinnande lampa som lyste, och ni kunde glädjas åt hans ljus. 36 Jag har ett starkare vittnesbörd än Johannes. För de verk min Fader har gett mig att slutföra och som jag gör, de vittnar om att han har sänt mig. 37 Fadern själv, han som har sänt mig, har också vittnat om mig, men ni har inte hört hans röst eller sett hans gestalt, 38 och hans ord blir inte heller kvar i er, för ni tror inte på honom som han har sänt.

39 Ni forskar i Skrifterna, eftersom ni tror att de ger er evigt liv. Det är just de som vittnar om mig, 40 men ni vill inte komma till mig för att få liv.

41 Jag strävar inte efter att bli ärad av människor, 42 men jag vet att ni inte har Guds kärlek inom er. 43 Jag har kommit i min Faders namn, och ni vägrar att ta emot mig. Men om någon kommer i sitt eget namn, då tar ni emot honom. 44 Hur skulle ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra, ni som inte söker ära av honom som ensam är Gud? 45 Tänk inte att jag ska anklaga er inför min Fader. Nej, er anklagare är Mose, som ni sätter ert hopp till. 46 Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, för det är mig han har skrivit om. 47 Men eftersom ni inte tror på det han har skrivit, så tror ni väl inte heller på det jag säger?”

Footnotes

  1. 5:2 Andra läsarter: Betsaida och Betsata.
  2. 5:4 De tidigaste och bästa handskrifterna saknar orden inom klammer. De ger dock en bakgrund till v. 7, varför de tagits med i texten här, trots att de bara finns i senare läsarter.
  3. 5:9 På vilodagen, som var instiftad redan i skapelsen, se 1 Mos 2:3, fick inget onödigt arbete utföras, vilket man nu menade att både den botade och Jesus (v. 16) gjorde.

Tercer signo (5,1-47)

El paralítico de Betzata

Después de esto, Jesús subió a Jerusalén con motivo de una fiesta judía. Hay en Jerusalén, cerca de la puerta llamada de las Ovejas, un estanque conocido con el nombre hebreo de Betzata, que tiene cinco soportales. En estos soportales había una multitud de enfermos recostados en el suelo: ciegos, cojos y paralíticos. Había entre ellos un hombre que llevaba enfermo treinta y ocho años. Jesús, al verlo allí tendido y sabiendo que llevaba tanto tiempo, le preguntó:

— ¿Quieres curarte?

El enfermo le contestó:

— Señor, no tengo a nadie que me meta en el estanque una vez que el agua ha sido agitada. Cuando llego, ya otro se me ha adelantado.

Entonces Jesús le ordenó:

— Levántate, recoge tu camilla y vete.

En aquel mismo instante, el enfermo quedó curado, recogió su camilla y comenzó a andar. Pero aquel día era sábado. 10 Así que los judíos dijeron al que había sido curado:

— Hoy es sábado y está prohibido que cargues con tu camilla.

11 Él respondió:

— El que me curó me dijo que recogiera mi camilla y me fuera.

12 Ellos le preguntaron:

— ¿Quién es ese hombre que te dijo que recogieras tu camilla y te fueras?

13 Pero el que había sido curado no lo sabía, pues Jesús había desaparecido entre la muchedumbre allí reunida.

14 Poco después, Jesús se encontró con él en el Templo y le dijo:

— Ya ves que has sido curado; no vuelvas a pecar para que no te suceda algo peor.

15 Se marchó aquel hombre e hizo saber a los judíos que era Jesús quien lo había curado. 16 Y como Jesús no se privaba de hacer tales cosas en sábado, los judíos no dejaban de perseguirlo. 17 Pero él les replicaba diciendo:

— Mi Padre no cesa nunca de trabajar, y lo mismo hago yo.

18 Esta afirmación provocó en los judíos un mayor deseo de matarlo, porque no sólo no respetaba el sábado, sino que además decía que Dios era su propio Padre, haciéndose así igual a Dios.

La autoridad del Hijo

19 Jesús, entonces, se dirigió a ellos diciendo:

— Yo les aseguro que el Hijo no puede hacer nada por su propia cuenta; él hace únicamente lo que ve hacer al Padre. Lo que hace el Padre, eso hace también el Hijo. 20 Pues el Padre ama al Hijo y le hace partícipe de todas sus obras. Y le hará partícipe de cosas mayores todavía, de modo que ustedes mismos quedarán maravillados. 21 Porque así como el Padre resucita a los muertos, dándoles vida, así también el Hijo da vida a los que quiere.

22 El Padre no juzga a nadie; todo el poder de juzgar se lo ha dado al Hijo. 23 Y quiere que todos den al Hijo el mismo honor que dan al Padre. El que no honra al Hijo, tampoco honra al Padre que lo ha enviado. 24 Yo les aseguro que el que acepta mi palabra y cree en el que me ha enviado, tiene vida eterna; no será condenado, sino que ha pasado ya de la muerte a la vida.

25 Les aseguro que está llegando el momento, mejor dicho, ha llegado ya, en que los muertos oirán la voz del Hijo de Dios, y los que la oigan volverán a la vida. 26 Pues lo mismo que el Padre tiene la vida en sí mismo, también le concedió al Hijo el tenerla, 27 y le dio autoridad para juzgar, porque es el Hijo del hombre. 28 No se admiren ustedes de lo que estoy diciendo, porque llegará el momento en que todos los muertos oirán su voz 29 y saldrán de las tumbas. Los que hicieron el bien, para una resurrección de vida; los que obraron el mal, para una resurrección de condena.

Testigos a favor de Jesús

30 Yo no puedo hacer nada por mi propia cuenta. Conforme el Padre me dicta, así juzgo. Mi juicio es justo, porque no pretendo actuar según mis deseos, sino según los deseos del que me ha enviado. 31 Si me presentara como testigo de mí mismo, mi testimonio carecería de valor. 32 Es otro el que testifica a mi favor, y yo sé que su testimonio a mi favor es plenamente válido.

33 Ustedes mismos enviaron una comisión a preguntar a Juan, y él dio testimonio a favor de la verdad. 34 Y no es que yo tenga necesidad de testimonios humanos; si digo esto, es para que ustedes puedan salvarse. 35 Juan el Bautista era como una lámpara encendida que alumbraba; y ustedes estuvieron dispuestos a alegrarse por breve tiempo con su luz. 36 Pero yo tengo a mi favor un testimonio de mayor valor que el de Juan: las obras que el Padre me encargó llevar a feliz término, y que yo ahora realizo, son las que dan testimonio a mi favor de que el Padre me ha enviado.

37 También habla a mi favor el Padre que me envió, aunque ustedes nunca han oído su voz ni han visto su rostro. 38 No han acogido su palabra como lo prueba el hecho de que no han creído a su enviado. 39 Ustedes estudian las Escrituras pensando que contienen vida eterna; pues bien, precisamente las Escrituras dan testimonio a mi favor. 40 A pesar de ello, ustedes no quieren aceptarme para obtener esa vida.

41 Yo no busco honores humanos. 42 Además, los conozco muy bien y sé que no aman a Dios. 43 Yo he venido de parte de mi Padre, pero ustedes no me aceptan; en cambio, aceptarían a cualquier otro que viniera en nombre propio. 44 ¿Cómo van a creer, si sólo se preocupan de recibir honores los unos de los otros y no se interesan por el verdadero honor, que viene del Dios único? 45 Por lo demás, no piensen que voy a ser yo quien les acuse ante mi Padre; les acusará Moisés, el mismo Moisés en quien ustedes tienen puesta su esperanza. 46 Él escribió acerca de mí; por eso, si creyeran a Moisés, también me creerían a mí. 47 Pero si no creen lo que él escribió, ¿cómo van a creer lo que yo digo?

Vstaň a choď

Potom byl další židovský svátek, a tak se Ježíš vydal do Jeruzaléma. V Jeruzalémě je u Ovčí brány rybník hebrejsky zvaný Bethesda, [a] u něhož je pět sloupořadí. [4] Ležela tam spousta nemocných, slepých, chromých a ochrnutých. [b] Byl mezi nimi jeden člověk, nemocný už třicet osm let.

Ježíš viděl, jak tam leží, a poznal, že je už dlouho nemocen. „Chceš být uzdraven?“ zeptal se ho.

„Pane, nemám nikoho, kdo by mě snesl do rybníka, když se zvíří voda,“ odpověděl mu nemocný. „Když tam zamířím, někdo mě předstihne.“

„Vstaň, vezmi si lehátko a choď!“ řekl mu Ježíš. A ten člověk byl ihned uzdraven, vzal své lehátko a začal chodit.

Ten den však byla sobota. 10 Židovští představení tedy uzdraveného napomínali: „Je sobota, nesmíš nosit lehátko!“

11 On jim však odpověděl: „Ten, kdo mě uzdravil, mi řekl: ‚Vezmi si lehátko a choď.‘“

12 „Kdo ti mohl říci: ‚Vezmi si lehátko a choď‘?!“ ptali se ho. 13 To ovšem ten uzdravený nevěděl; Ježíš se totiž vmísil do okolního davu.

14 Potom ho Ježíš nalezl v chrámě a řekl mu: „Pohleď, jsi uzdraven. Už nehřeš, ať se ti nepřihodí něco horšího.“ 15 Ten člověk pak odešel a oznámil židovským představeným, že ho uzdravil Ježíš.

Syn dělá to, co Otec

16 Židovští představení tedy začali Ježíše pronásledovat, protože to udělal v sobotu. 17 Ježíš jim odpověděl: „Můj Otec pracuje i dnes; proto pracuji i já.“ 18 A kvůli tomu ho chtěli zabít ještě více, neboť nejenom rušil sobotu, ale ještě nazýval Boha svým vlastním Otcem, a tak se dělal rovným Bohu.

19 Ježíš jim odpověděl: „Amen, amen, říkám vám: Syn nemůže sám od sebe dělat nic, jedině to, co vidí dělat Otce. Cokoli dělá on, to podobně dělá i Syn. 20 Otec miluje Syna a ukazuje mu všechno, co sám dělá; a ukáže mu ještě větší skutky, abyste jen žasli. 21 Neboť jako Otec křísí mrtvé a dává život, tak i Syn dává život těm, kterým chce. 22 Otec nikoho nesoudí, ale svěřil veškerý soud Synu, 23 aby všichni ctili Syna, jako ctí Otce. Kdo nectí Syna, nectí ani Otce, který ho poslal.

24 Amen, amen, říkám vám: Kdo slyší mé slovo a věří Tomu, který mě poslal, má věčný život a nepřijde na soud, ale již přešel ze smrti do života.

25 Amen, amen, říkám vám: Přichází chvíle, a už je tu, kdy mrtví uslyší hlas Božího Syna a ti, kteří uslyší, budou žít. 26 Jako má Otec život sám v sobě, tak dal i Synu, aby měl život sám v sobě, 27 a dal mu také pravomoc konat soud, protože je Syn člověka. 28 Nedivte se tomu; přichází totiž chvíle, kdy všichni, kteří jsou v hrobech, uslyší jeho hlas 29 a vyjdou – ti, kdo konali dobro, budou vzkříšeni k životu, ale ti, kdo konali zlo, budou vzkříšeni k soudu.

30 Sám od sebe nemohu dělat nic. Jak slyším, tak soudím a můj soud je spravedlivý, protože nehledám svou vůli, ale vůli Toho, který mě poslal.

31 Svědčím-li sám o sobě, mé svědectví není pravé. 32 Svědčí však o mně někdo jiný a vím, že jeho svědectví o mně je pravdivé. 33 Poslali jste k Janovi a ten vydal svědectví pravdě. 34 Já ovšem nepřijímám svědectví od člověka, ale toto říkám pro vaši záchranu. 35 On byl hořící a zářící lampou, vy jste se však chtěli v jeho světle poradovat jen na čas. 36 Mám ale větší svědectví než Janovo: skutky, které mi dal Otec, abych je vykonal. Samotné skutky, které dělám, o mně svědčí, že mě poslal Otec. 37 A sám Otec, který mě poslal, o mně vydal svědectví. Vy jste ale nikdy neslyšeli jeho hlas a neviděli jeho tvář. 38 Jeho slovo ve vás nezůstává, neboť nevěříte tomu, kterého on poslal. 39 Zkoumáte Písma, neboť se domníváte, že v nich máte věčný život, a ta svědčí o mně. 40 Nechcete ale ke mně přijít, abyste měli život.

41 Nepřijímám chválu od lidí, 42 ale poznal jsem, že v sobě nemáte Boží lásku. 43 Já jsem přišel ve jménu svého Otce, a nepřijímáte mě. Kdyby jiný přišel ve svém vlastním jménu, toho přijmete. 44 Jak byste vůbec mohli uvěřit? Přijímáte chválu jedni od druhých, ale chválu, která je od samotného Boha, nehledáte.

45 Nemyslete si, že já vás budu žalovat před Otcem. Ten, kdo na vás žaluje, je Mojžíš, v něhož doufáte. 46 Kdybyste věřili Mojžíšovi, věřili byste i mně, neboť on psal o mně. 47 Když ale nevěříte jeho spisům, jak uvěříte mým slovům?“

Footnotes

  1. Jan 5:2 někt. rukopisy Bet-zatha, jiné Betsaida
  2. Jan 5:3 Někt. rukopisy přidávají a čekali, až se voda pohne. 4 Do rybníka totiž občas sestupoval anděl a vířil vodu. Kdo po tom zvíření vstoupil do vody první, býval uzdraven, ať měl jakoukoli nemoc.