Job 7
Svenska Folkbibeln
Job avslutar sitt svar på Elifas tal
7 Har inte människan ett slitsamt liv på jorden,
är inte hennes dagar som daglönarens dagar?
2 Hon är lik en slav som flämtar efter skugga,
lik en daglönare som väntar på sin lön.
3 Månader av elände har jag fått till arvedel,
nätter av vedermöda har blivit min lott.
4 Så snart jag lagt mig frågar jag:
"När skall jag stiga upp?
När skall natten ta slut?"
Jag mättas av oro intill morgonen.
5 Min kropp täcks av förruttnelsens maskar
och med en skorpa som av jord,
min hud skrumpnar och faller av.
6 Mina dagar flyr snabbare än vävarens spole,
de försvinner utan hopp.
7 Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,
att mitt öga inte längre får se det goda.
8 Det öga som ser mig skall ej mer iaktta mig,
om din blick söker mig finns jag inte längre.
9 Som ett moln löses upp och är borta,
så kommer inte heller den tillbaka som farit ner i dödsriket.
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,
hans plats vet inte längre av honom.
11 Därför vill jag inte lägga band på min mun,
jag vill tala i min andes ångest,
jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Jag är väl inte ett hav eller ett havsodjur,
så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 När jag säger: "Min bädd skall trösta mig,
min viloplats skall lindra mitt bekymmer",
14 då skrämmer du mig med drömmar
och förskräcker mig med syner.
15 Hellre vill jag bli kvävd,
hellre dö än vara knotor.
16 Jag är led vid detta.
Jag skall inte leva för evigt,
låt mig vara, ty mina dagar är en vindfläkt.
17 Vad är då en människa,
att du gör så stor sak av henne,
ger akt på henne så noga,
18 synar henne var morgon,
prövar henne vart ögonblick?
19 När skall du vända din blick ifrån mig,
ge mig tid att svälja min saliv?
20 Har jag syndat,
vad skadar det dig,
du människornas bevakare?
Varför har du gjort mig till din måltavla
och låtit mig bli en börda för mig själv?
21 Varför förlåter du inte min överträdelse
och tar bort min missgärning?
Snart skall jag ligga i stoftet,
du skall söka efter mig, men jag finns inte mer.
Job 7
Svenska 1917
7 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
Job 7
New King James Version
Job: My Suffering Is Comfortless
7 “Is there not (A)a time of hard service for man on earth?
Are not his days also like the days of a hired man?
2 Like a servant who [a]earnestly desires the shade,
And like a hired man who eagerly looks for his wages,
3 So I have been allotted (B)months of futility,
And wearisome nights have been appointed to me.
4 (C)When I lie down, I say, ‘When shall I arise,
And the night be ended?’
For I have had my fill of tossing till dawn.
5 My flesh is (D)caked with worms and dust,
My skin is cracked and breaks out afresh.
6 “My(E) days are swifter than a weaver’s shuttle,
And are spent without hope.
7 Oh, remember that (F)my life is a breath!
My eye will never again see good.
8 (G)The eye of him who sees me will see me no more;
While your eyes are upon me, I shall no longer be.
9 As the cloud disappears and vanishes away,
So (H)he who goes down to the grave does not come up.
10 He shall never return to his house,
(I)Nor shall his place know him anymore.
11 “Therefore I will (J)not restrain my mouth;
I will speak in the anguish of my spirit;
I will (K)complain in the bitterness of my soul.
12 Am I a sea, or a sea serpent,
That You set a guard over me?
13 (L)When I say, ‘My bed will comfort me,
My couch will ease my complaint,’
14 Then You scare me with dreams
And terrify me with visions,
15 So that my soul chooses strangling
And death rather than [b]my body.
16 (M)I loathe my life;
I would not live forever.
(N)Let me alone,
For (O)my days are but [c]a breath.
17 “What(P) is man, that You should exalt him,
That You should set Your heart on him,
18 That You should [d]visit him every morning,
And test him every moment?
19 How long?
Will You not look away from me,
And let me alone till I swallow my saliva?
20 Have I sinned?
What have I done to You, (Q)O watcher of men?
Why (R)have You set me as Your target,
So that I am a burden [e]to myself?
21 Why then do You not pardon my transgression,
And take away my iniquity?
For now I will lie down in the dust,
And You will seek me diligently,
But I will no longer be.”
Job 7
Authorized (King James) Version
7 Is there not an appointed time to man upon earth?
are not his days also like the days of an hireling?
2 As a servant earnestly desireth the shadow,
and as an hireling looketh for the reward of his work:
3 so am I made to possess months of vanity,
and wearisome nights are appointed to me.
4 When I lie down, I say, When shall I arise, and the night be gone?
and I am full of tossings to and fro unto the dawning of the day.
5 My flesh is clothed with worms and clods of dust;
my skin is broken, and become loathsome.
6 My days are swifter than a weaver’s shuttle,
and are spent without hope.
7 O remember that my life is wind:
mine eye shall no more see good.
8 The eye of him that hath seen me shall see me no more:
thine eyes are upon me, and I am not.
9 As the cloud is consumed and vanisheth away:
so he that goeth down to the grave shall come up no more.
10 He shall return no more to his house,
neither shall his place know him any more.
11 Therefore I will not refrain my mouth;
I will speak in the anguish of my spirit;
I will complain in the bitterness of my soul.
12 Am I a sea, or a whale, that thou settest a watch over me?
13 When I say, My bed shall comfort me,
my couch shall ease my complaint;
14 then thou scarest me with dreams,
and terrifiest me through visions:
15 so that my soul chooseth strangling,
and death rather than my life.
16 I loathe it; I would not live alway:
let me alone; for my days are vanity.
17 What is man, that thou shouldest magnify him?
and that thou shouldest set thine heart upon him?
18 And that thou shouldest visit him every morning,
and try him every moment?
19 How long wilt thou not depart from me,
nor let me alone till I swallow down my spittle?
20 I have sinned; what shall I do unto thee,
O thou preserver of men?
why hast thou set me as a mark against thee,
so that I am a burden to myself?
21 And why dost thou not pardon my transgression,
and take away mine iniquity?
for now shall I sleep in the dust;
and thou shalt seek me in the morning,
but I shall not be.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Scripture taken from the New King James Version®. Copyright © 1982 by Thomas Nelson. Used by permission. All rights reserved.
KJV reproduced by permission of Cambridge University Press, the Crown’s patentee in the UK.