Job 41
Svenska Folkbibeln
41 Ingen är så dumdristig att han retar denne.
Vem är då den som vågar sätta sig upp mot mig?
2 Vem har givit mig något som jag måste betala igen?
Mitt är allt som finns under himlen.
3 Jag vill inte tiga om hans lemmar,
om hans styrka och sköna gestalt.
4 Vem kan rycka av honom hans beklädnad?
Vem vågar sig in mellan hans båda käkar?
5 Vem kan öppna hans ansiktes dörr?
Omkring hans tänder bor skräck.
6 Sköldarnas rader sitter stolta på honom, sammanfogade
med hård försegling,
7 den ena tätt intill den andra,
ingen vindfläkt tränger in mellan dem,
8 de är sammanfogade med varandra,
de griper in i varandra och kan ej skiljas åt.
9 När han fnyser strålar det av ljus,
hans blickar är som morgonrodnadens ögonlock.
10 Hans gap sprutar ut flammor,
eldgnistor bryter fram.
11 Hans näsborrar bolmar ut rök
som från en kokande gryta på elden.
12 Hans andedräkt får kol att brinna,
ur hans gap flammar det av eld.
13 På hans nacke bor styrkan,
och skräck dansar framför honom.
14 Hudvecken på hans buk är fasta,
de sitter hårt och orubbligt.
15 Hans hjärta är hårt som sten,
lik den understa kvarnstenen.
16 När han reser sig bävar hjältar,
i ångest förlorar de fattningen.
17 Ett angripande svärd kan inte hålla stånd,
inte heller spjut, pil eller lans.
18 Han aktar järn som strå,
koppar som murket trä.
19 Han flyr ej för bågskott,
för honom är slungstenar som agnar.
20 Stridsklubbor aktar han som strå,
han skrattar åt rasslet av lansar.
21 Hans buk är som skarpa lerskivor,
i dyn sätter han spår som av en tröskvagn.
22 Han gör djupet kokande som en gryta,
han får havet att skumma som när man blandar salvor.
23 I hans kölvatten strålar vägen av ljus,
djupet synes bära silverhår.
24 På jorden finns inte hans like,
han skapades utan fruktan.
25 Han ser på allt som är upphöjt,
han är kung över allt som är stolt.
Job 41
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
41 Ingen vågar reta honom eller ge sig på honom. Om ingen kan klara av honom, vem vågar då träda fram inför mig?
2 Jag är inte skyldig någon något. Allting under himlen är mitt.
3 Jag ska inte glömma att nämna den oerhörda styrka han besitter.
4 Vem kan tränga igenom hans hud, och vem vågar komma inom räckhåll för hans käftar?
5 Hans tänder är fruktansvärda.
6 Fjällen som täcker hans rygg
7-8 sluter så tätt intill varandra att ingen luft kan tränga in mellan dem och ingenting kan skilja dem åt.
9 När han frustar är det som eld. Hans ögon glöder som kol.
10 Eld kommer ut ur hans mun.
11 Rök kommer ur hans näsborrar, som ånga från kokande vatten.
12 Hans andedräkt kan antända kol, och lågor väller fram ur hans mun.
13 Den väldiga styrkan i hans nacke skapar förskräckelse var han än drar fram.
14 Hans hull är fast och utan fett.
15 Hans bröst är hårt som sten, ja, som en kvarnsten.
16 När han sträcker på sig, blir även de starkaste rädda och stela av fasa.
17 Varken svärd, spjut, pil eller pansar kan hindra honom.
18 Järn är som ett strå för honom, och koppar som murket trä.
19 Inga pilar biter på honom. Slungstenar kittlar honom som grässtrån.
20 Klubbor gör ingen nytta, och han skrattar åt lansar som riktas mot honom.
21 Hans buk är täckt med fjäll, skarpa som krukskärvor, och han lämnar efter sig ett spår som av tröskjärn.
22 Han får vattnet att koka och djupen att sjuda bara genom att röra på sig.
23 Han lämnar ett gnistrande skum efter sig, som om vattenytan var täckt av frost!
24 Hans like finns inte på hela jorden.
25 Ingen finns som är stoltare, han är kung över allt han ser.
Job 41
Svenska 1917
41 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
2 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
3 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
4 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
5 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
6 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
7 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
8 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
9 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
10 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
11 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
12 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
13 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
14 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
15 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
16 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
17 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
18 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
19 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
20 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
21 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
22 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
23 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
24 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
25 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica