² Orkar du låta någon säga ett ord till dig?
    För vem kan tiga nu?
³ Tänk på hur många du har gett vägledning
    och styrkt svaga armar.
⁴ Dina ord har lyft den som snubblat,
    du har gett stöd åt vacklande knän.
⁵ Men när det nu gäller dig själv
    blir du missmodig,
och när det drabbar dig
    blir du förskräckt.
⁶ Borde inte din gudsfruktan också vara din tillförsikt
    och din oförvitlighet ditt hopp?

⁷ Tänk efter! Har en oskyldig någonsin gått under
    eller en rättsinnig gått förlorad?
⁸ Jag har sett att de som plöjer ondska och sår ofärd
    också får skörda det.
⁹ De förintas av Guds andedräkt,
    en pust av hans vrede förgör dem.
¹⁰ Lejonets^[a] rytande och unga lejonets vrål tystnar,
    det manprydda lejonets tänder bryts.
¹¹ I brist på rov förgås det kraftiga lejonet
    och lejonungarna skingras.

¹² Ett ord kom till mig i hemlighet,
    som en viskning nådde det mitt öra,
¹³ i ängslande drömmar på natten,
    när människorna sov djupt.
¹⁴ Rädsla och bävan föll över mig,
    och hela min kropp darrade av skräck.
¹⁵ En vindpust^[b] drog förbi mitt ansikte
    och håren på min kropp reste sig.
¹⁶ Den stannade,
    men jag kunde inte urskilja vad det var.
Någonting stod där, framför mig.
    Då hörde jag en röst tala ur tystnaden:
¹⁷ ”Kan en människa vara rättfärdig inför Gud
    och ren inför sin skapare?
¹⁸ Om Gud inte kan lita på sina tjänare,
    om han till och med hos änglarna finner fel,
¹⁹ hur mycket mer då inte hos dem som bor i lerhyddor,
    dem som har sitt ursprung i stoftet,
    som kan krossas lättare än mal!
²⁰ Mellan morgonen och kvällen bryts de ner,
    obemärkt blir de borta för alltid.
²¹ Deras tältpluggar rycks upp för dem,
    och de dör utan visdom.”