² Orkar du låta någon säga ett ord till dig?
    För vem kan tiga nu?
³ Tänk på hur många du har gett vägledning
    och styrkt svaga armar.
⁴ Dina ord har lyft den som snubblat,
    du har gett stöd åt vacklande knän.
⁵ Men när det nu gäller dig själv
    blir du missmodig,
och när det drabbar dig
    blir du förskräckt.
⁶ Borde inte din gudsfruktan också vara din tillförsikt
    och din oförvitlighet ditt hopp?

⁷ Tänk efter! Har en oskyldig någonsin gått under
    eller en rättsinnig gått förlorad?
⁸ Jag har sett att de som plöjer ondska och sår ofärd
    också får skörda det.
⁹ De förintas av Guds andedräkt,
    en pust av hans vrede förgör dem.
¹⁰ Lejonets^[a] rytande och unga lejonets vrål tystnar,
    det manprydda lejonets tänder bryts.
¹¹ I brist på rov förgås det kraftiga lejonet
    och lejonungarna skingras.

¹² Ett ord kom till mig i hemlighet,
    som en viskning nådde det mitt öra,
¹³ i ängslande drömmar på natten,
    när människorna sov djupt.
¹⁴ Rädsla och bävan föll över mig,
    och hela min kropp darrade av skräck.
¹⁵ En vindpust^[b] drog förbi mitt ansikte
    och håren på min kropp reste sig.
¹⁶ Den stannade,
    men jag kunde inte urskilja vad det var.
Någonting stod där, framför mig.
    Då hörde jag en röst tala ur tystnaden:
¹⁷ ”Kan en människa vara rättfärdig inför Gud
    och ren inför sin skapare?
¹⁸ Om Gud inte kan lita på sina tjänare,
    om han till och med hos änglarna finner fel,
¹⁹ hur mycket mer då inte hos dem som bor i lerhyddor,
    dem som har sitt ursprung i stoftet,
    som kan krossas lättare än mal!
²⁰ Mellan morgonen och kvällen bryts de ner,
    obemärkt blir de borta för alltid.
²¹ Deras tältpluggar rycks upp för dem,
    och de dör utan visdom.”

⁸ Om det gällde mig själv, skulle jag vädja till Gud
    och lägga fram min sak för honom.
⁹ Han gör under, större än någon kan fatta
    och fler än någon kan räkna.
¹⁰ Han sänder regnet över jorden
    och vattnar åkrarna.
¹¹ Han upphöjer de ringa
    och för de sörjande till frälsning.
¹² Han hindrar de listiga att genomföra sina planer,
    så att deras händer inte får framgång.
¹³ Han fångar de kloka i deras slughet,
    han gör de svekfullas planer om intet.
¹⁴ Mörker kommer över dem mitt på ljusa dagen,
    mitt på dagen famlar de som om det var natt.
¹⁵ Han räddar från svärdet i deras mun,
    den fattige från den mäktiges hand.
¹⁶ Så får till slut den fattige hopp,
    och orättfärdigheten måste tystna.

¹⁷ Välsignad är den människa som Gud tuktar.
    Förakta inte den Väldiges tillrättavisning!
¹⁸ Han sårar, men förbinder också;
    han slår, men hans händer botar igen.
¹⁹ Han räddar dig ur sex olyckor,
    ja, sju slipper du.
²⁰ Han räddar dig från döden i hungersnöden
    och undan svärdet i krigstid.
²¹ Du kommer att vara skyddad från förtalets slag
    och inte behöva oroa dig för förödelsen.
²² Du kommer att le åt förödelse och hungersnöd,
    och du behöver inte frukta för jordens vilda djur.
²³ Du står i förbund med markens stenar.
    Markens vilddjur lever i fred med dig.
²⁴ Du ska veta att ditt tält står tryggt
    och när du granskar din egendom saknas ingenting.
²⁵ Dina söner kommer att bli många,
    dina ättlingar som gräset på marken.
²⁶ Du ska komma till graven i mogen ålder^[d],
    liksom kärven som skördas när tiden är inne.

²⁷ Detta har vi utforskat och funnit att det är så det är.
    Lyssna, och ta det till dig!

² Ska en vis man tala så i vädret,
    fylla sitt bröst med het östanvind?
³ Ska han försvara sig med meningslöst prat,
    med värdelöst tal?
⁴ Ja, verkligen! Du undergräver fundamentet för gudsfruktan,
    du hindrar andakt inför Gud.
⁵ Det är din synd som lägger orden i din mun,
    och du väljer ett listigt tal,
⁶ men din egen mun dömer dig, inte jag.
    Dina egna ord vittnar mot dig.

⁷ Var du den första människa som föddes?
    Föddes du innan höjderna fanns?
⁸ Har du lyssnat till Guds råd?
    Har du begränsat visdomen till dig själv?
⁹ Vad vet du mer än vi?
    Vad är det för insikter du har och som vi saknar?
¹⁰ På vår sida står gamla, grånade män,
    som är äldre än din far.
¹¹ Är Guds tröst inte nog för dig,
    ord som talas i mildhet?
¹² Varför tillåter du ditt hjärta att dra i väg med dig,
    varför dessa flammande blickar?
¹³ Du vänder din vrede mot Gud
    och låter orden flöda ur din mun.

¹⁴ Skulle en människa kunna vara ren,
    en av kvinna född rättfärdig?
¹⁵ Han litar inte ens på sina heliga.
    Inte ens himlarna är rena inför honom.
¹⁶ Hur mycket mindre då en människa,
    som är fördärvad och korrumperad
och som dricker synd som vatten!

¹⁷ Lyssna på mig, så ska jag förklara något för dig,
    låt mig få berätta vad jag har sett,
¹⁸ sådant som visa män kan berätta
    utan att dölja något
av det de har fått av sina förfäder,
¹⁹     (av dem som fick det här landet
då inga främlingar bodde bland dem).
²⁰     Den ogudaktige ängslas under hela sitt liv,
våldsmannen alla de år han får.
²¹     Han hör skrämmande ljud,
och när han känner sig trygg
    kommer plundrarna över honom.
²² Han har inget hopp om att komma ut ur mörkret,
    svärdet är bestämt för honom.
²³ Han vandrar omkring efter mat
    men finner ingen.
Han vet att mörkrets dag är nära.
²⁴     Han skräms av nöd och ångest,
som en kung, beredd för strid,
²⁵     därför att han har knutit näven mot Gud
och utmanat den Väldige.
²⁶     Med sin envishet som en kraftig sköld framför sig
har han gått emot honom.

²⁷ Hans ansikte är fett
    och hans midja sväller av fetma.
²⁸ Han bor i ruinstäder
    och i hus där ingen kan bo,
hus som är dömda till att bli ruiner.
²⁹     Han ska inte få någon rikedom,
hans ägodelar ska inte spridas ut över landet.^[a]
30     Han ska inte undkomma mörkret.
Hans rotskott förbränns av en flamma.
    Hans anda ska förgöra honom.^[b]
31 Han bör inte lita på tomhet,
    för då blir han bedragen,
och tomhet blir hans lön.
³²     Innan hans tid är inne
får han sin lön,
    och hans krona ska inte grönska mer.
³³ Han blir som en vinranka
    som fäller karten,
som ett olivträd som fäller sina blommor.
³⁴     De gudlösas hop blir ofruktsam,
och Guds eld förtär deras tält som tar mutor.
³⁵     De är havande med ofärd
och föder olycka,
    deras livmoder danar bedräglighet.

² Kan människan vara användbar för Gud?
    Kan ens den klokaste människa vara till någon nytta för honom?
³ Har den Väldige någon glädje av din rättfärdighet?
    Vad skulle han vinna på att du är felfri?

⁴ Är det för din gudsfruktans skull,
    som han straffar dig
och går till rätta med dig?
⁵     Nej, det är på grund av din ondska
och dina ändlösa synder!
⁶     Du har utan orsak krävt pant av dina bröder
och klätt av dem in på bara kroppen!
⁷     Du har vägrat den törstige vatten
och den svältande bröd,
⁸     trots att du var mäktig
och ägde mark,
    var högaktad
och bodde där.^[a]
9     Du har skickat i väg änkor tomhänta
och behandlat de faderlösa hårt^[b].
¹⁰     Det är därför som du nu är omgiven av snaror
och plötslig skräck drabbar dig.
¹¹     Det är så mörkt att du inte kan se,
och vattenmassor täcker dig.

¹² Bor inte Gud i himlens höjd?
    Se på stjärnorna högt där uppe!
¹³ Men du säger:
    ”Vad kan Gud veta?
Hur skulle han kunna döma genom detta mörker?
¹⁴     Tjocka moln döljer honom,
så att han inte kan se.
    Han vandrar på himlavalvet.”
¹⁵ Du tycks hålla dig till den gamla stigen
    som onda människor vandrat!
¹⁶ De rycks bort i förtid,
    och allt de byggt på sköljs bort av en flod.
¹⁷ För de har sagt till Gud:
    ”Lämna oss ifred!
Vad kan den Väldige göra oss?”
¹⁸     Ändå var det han som fyllde deras hem
med så mycket gott.
    Men jag tar avstånd från de ogudaktigas rådslag.
¹⁹ De rättfärdiga ser dem och gläds.
    Den oskyldige hånar dem:
²⁰ ”Våra sista fiender förintas,
    deras rikedom förtärs av elden.”

²¹ Böj dig nu inför Gud
    och sök fred med honom!
Då ska lyckan komma till dig.
²²     Ta till dig hans undervisning
och lägg hans ord på hjärtat!
²³     Om du vänder om till den Väldige
ska du bli upprättad,
    om du avlägsnar ondskan från ditt tält,
²⁴ om du kastar bort ditt guld
    och Ofirs guld bland bäckbäddens stenar,^[c]
25 så ska den Väldige själv bli ditt guld,
    ditt dyrbaraste silver.
²⁶ Då ska du ha din glädje i den Väldige
    och lyfta blicken upp till Gud.
²⁷ Då kommer du att be till honom,
    han ska höra dig,
och du ska infria alla dina löften.
²⁸     Vad du än önskar få gjort ska lyckas,
och ljuset ska lysa på dina vägar.
²⁹     När de leder neråt, säger du: ”Uppåt!”
och han räddar den nertryckte.
³⁰     Han räddar också den som inte är oskyldig,
detta sker genom dina rena händer.