Job 39
Svenska Folkbibeln
39 Kan du jaga byte åt lejoninnan?
Stillar du de unga lejonens hunger
2 när de kryper ihop i sina hålor
eller ligger på lur i snåret?
3 Vem skaffar mat åt korpen,
när hans ungar ropar till Gud
och flaxar omkring utan föda?
4 Vet du tiden när stengetterna skall föda,
vakar du över när hindarna skall kalva?
5 Räknar du månaderna de går dräktiga,
vet du tiden när de skall föda,
6 när de böjer sig ner och föder fram sina foster
och gör sig fria från födslosmärtan?
7 Deras ungar växer sig starka ute på marken,
de springer sin väg och vänder ej tillbaka.
8 Vem släppte vildåsnan fri,
vem lossade hennes band?
9 Jag gav henne stäppen till hem,
saltöknen blev hennes boning.
10 Hon föraktar bullret i staden
och hör ingen pådrivares rop.
11 Hon söker efter bete på bergen
och letar efter allt som är grönt.
12 Har vildoxen lust att tjäna dig
och stanna över natten vid din krubba?
13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran med töm
och harva markerna jämna efter dig?
14 Kan du lita på hans stora styrka,
och vill du anförtro ditt arbete åt honom?
15 Litar du på att han för hem din säd och samlar den i din loge?
16 Strutshonans vingar flaxar med fröjd,
men visar hennes vingar och fjädrar modersömhet?
17 Hon lämnar sina ägg på marken
och låter dem värmas på sanden.
18 Hon tänker ej på att en fot kan krossa dem,
att ett vilddjur kan trampa på dem.
19 Hon är hård mot sin avkomma,
som om den inte vore hennes.
Hon bekymras ej av att hennes ungar kan dö.
20 Ty Gud lät henne ej få vishet,
han har inte gett henne förstånd.
21 Men när hon piskar sig upp till språng,
då ler hon åt både häst och man.
22 Ger du hästen hans styrka,
och kläder du hans nacke med man?
23 Kan du få honom att hoppa som gräshoppan?
Hans stolta frustning är skrämmande.
24 Han skrapar marken och gläds över sin styrka,
han rusar fram mot väpnade skaror.
25 Han ler åt fruktan och känner ingen rädsla,
han ryggar inte tillbaka för svärd.
26 Omkring honom rasslar det av koger,
det blänker av spjut och lansar.
27 Han skakar och är upphetsad när han vinner terräng,
han kan inte stå stilla när basunen har ljudit.
28 För varje basunstöt frustar han till,
redan på avstånd vädrar han strid,
kommandorop och härskrin.
29 Är det genom din visdom som höken stiger
och breder ut sina vingar mot söder?
30 Är det på din befallning som örnen stiger högt
och bygger sitt näste på höjden?
31 På klipphyllan bor han och håller till,
på klippans topp och bergsfästena.
32 Därifrån spanar han efter byte,
långt i fjärran spejar hans ögon.
33 Hans ungar frossar på blod,
och där de slagna ligger,
där finner man honom.
34 Och Herren svarade Job. Han sade:
35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?
Ge svar, du som anklagar Gud.
Job svarar Herren
36 Job svarade Herren och sade:
37 Jag är för ringa,
vad kan jag svara dig?
Jag lägger handen på munnen.
38 En gång har jag talat, men jag säger inget mer,
ja, två gånger, men jag gör det aldrig mer.
Job 39
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
39 Kan du jaga byte åt lejonhonan
och stilla lejonungarnas hunger,
2 där de kryper ihop i sina hålor
eller ligger och väntar bland snåren?
3 Vem är det som skaffar mat åt korpen,
när dess ungar skriker till Gud
och flaxar omkring hungriga?
4 Vet du när[a] stengeten föder sina ungar,
och vakar du över hindens kalvning?
5 Räknar du hur många månader de går havande,
vet du tiden när de ska föda?
6 De böjer sig ner, föder sina ungar
och blir av med sin plåga.
7 Deras ungar växer upp på de öppna fälten och blir starka.
De ger sig iväg och kommer aldrig mer tillbaka.
8 Vem är det som släpper vildåsnan fri,
vem knyter upp dess band?
9 Jag har gett den öknen som hem
och saltslätterna att bo på.
10 Den ler åt stadens buller
och slipper höra pådrivarens rop.
11 Bergskedjorna är dess betesmark.
Där söker den efter allt som är grönt.
12 Skulle vildoxen vilja bli din tjänare?
Skulle den stanna vid din krubba om natten?
13 Skulle du kunna hålla vildoxen framför plogen?
Skulle den dra harven efter dig i dalarna?
14 Vågar du lita på den för dess enorma styrka,
överlåta ditt tunga arbete åt den?
15 Kan du lita på att den för hem din skörd
och samlar den på tröskplatsen?
16 Strutsen flaxar glatt med sina vingar,
men dess fjädrar kan inte jämföras med hägerns.[b]
17 Den lägger sina ägg på marken,
låter dem värmas i sanden
18 och tänker inte på att någon kan trampa på dem
och vilda djur kan krossa dem.
19 Den är hård mot sina ungar,
precis som om de inte var dess egna
och bryr sig inte om sin möda,
som var förgäves,
20 för Gud har inte utrustat den med vishet
eller gett den förstånd.
21 Men så snart den reser sig upp för att springa
skrattar den både åt häst och ryttare.
22 Har du gett hästen dess styrka
eller klätt dess nacke med den yviga manen?
23 Är det du som lärt den hoppa som gräshoppan
och sprida skräck med sitt stolta frustande?
24 Den skrapar med hoven,
gläds över sin styrka
och rusar fram mot väpnade styrkor.
25 Den skrattar åt rädslan och fruktar inget,
den ryggar inte tillbaka för svärdet.
26 Runt omkring den viner pilar
och slår blixtrande spjut och lans.[c]
27 Den skakar och är upphetsad,
rusar över terrängen,
in i striden när stridssignalen ljuder.
28 Vid hornstöten gnäggar den högt,
vädrar strid redan på avstånd,
kommandorop och stridslarm.
29 Är det tack vare din vishet som höken flyger högt där uppe
och breder ut sina vingar mot söder?
30 Är det på din befallning som örnen flyger omkring
och bygger sitt bo på hög höjd?
31 Där bor den på klippan och tillbringar sin natt,
med klippbranten som sin fästning.
32 Därifrån spanar den in sitt byte
och upptäcker det på långt håll.
33 Dess ungar frossar i blod,
för där det slagna ligger, där finns örnen.
34 Herren svarade Job:
35 ”Vill du tvista med den Väldige,
visa honom till rätta?
Nu får Guds anklagare svara honom!”
Jobs svar
36 Då svarade Job Herren:
37 Jag är ingenting,
hur skulle jag kunna finna några svar?
Jag sätter handen för munnen.
38 Jag har talat både en gång och två gånger,
men inte kunnat svara.
Nu säger jag inget mer.
Job 39
Louis Segond
39 (39:4) Sais-tu quand les chèvres sauvages font leurs petits? Observes-tu les biches quand elles mettent bas?
2 (39:5) Comptes-tu les mois pendant lesquels elles portent, Et connais-tu l'époque où elles enfantent?
3 (39:6) Elles se courbent, laissent échapper leur progéniture, Et sont délivrées de leurs douleurs.
4 (39:7) Leurs petits prennent de la vigueur et grandissent en plein air, Ils s'éloignent et ne reviennent plus auprès d'elles.
5 (39:8) Qui met en liberté l'âne sauvage, Et l'affranchit de tout lien?
6 (39:9) J'ai fait du désert son habitation, De la terre salée sa demeure.
7 (39:10) Il se rit du tumulte des villes, Il n'entend pas les cris d'un maître.
8 (39:11) Il parcourt les montagnes pour trouver sa pâture, Il est à la recherche de tout ce qui est vert.
9 (39:12) Le buffle veut-il être à ton service? Passe-t-il la nuit vers ta crèche?
10 (39:13) L'attaches-tu par une corde pour qu'il trace un sillon? Va-t-il après toi briser les mottes des vallées?
11 (39:14) Te reposes-tu sur lui, parce que sa force est grande? Lui abandonnes-tu le soin de tes travaux?
12 (39:15) Te fies-tu à lui pour la rentrée de ta récolte? Est-ce lui qui doit l'amasser dans ton aire?
13 (39:16) L'aile de l'autruche se déploie joyeuse; On dirait l'aile, le plumage de la cigogne.
14 (39:17) Mais l'autruche abandonne ses oeufs à la terre, Et les fait chauffer sur la poussière;
15 (39:18) Elle oublie que le pied peut les écraser, Qu'une bête des champs peut les fouler.
16 (39:19) Elle est dure envers ses petits comme s'ils n'étaient point à elle; Elle ne s'inquiète pas de l'inutilité de son enfantement.
17 (39:20) Car Dieu lui a refusé la sagesse, Il ne lui a pas donné l'intelligence en partage.
18 (39:21) Quand elle se lève et prend sa course, Elle se rit du cheval et de son cavalier.
19 (39:22) Est-ce toi qui donnes la vigueur au cheval, Et qui revêts son cou d'une crinière flottante?
20 (39:23) Le fais-tu bondir comme la sauterelle? Son fier hennissement répand la terreur.
21 (39:24) Il creuse le sol et se réjouit de sa force, Il s'élance au-devant des armes;
22 (39:25) Il se rit de la crainte, il n'a pas peur, Il ne recule pas en face de l'épée.
23 (39:26) Sur lui retentit le carquois, Brillent la lance et le javelot.
24 (39:27) Bouillonnant d'ardeur, il dévore la terre, Il ne peut se contenir au bruit de la trompette.
25 (39:28) Quand la trompette sonne, il dit: En avant! Et de loin il flaire la bataille, La voix tonnante des chefs et les cris de guerre.
26 (39:29) Est-ce par ton intelligence que l'épervier prend son vol, Et qu'il étend ses ailes vers le midi?
27 (39:30) Est-ce par ton ordre que l'aigle s'élève, Et qu'il place son nid sur les hauteurs?
28 (39:31) C'est dans les rochers qu'il habite, qu'il a sa demeure, Sur la cime des rochers, sur le sommet des monts.
29 (39:32) De là il épie sa proie, Il plonge au loin les regards.
30 (39:33) Ses petits boivent le sang; Et là où sont des cadavres, l'aigle se trouve.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.